Etikettarkiv: rummet

Pip och brum eller tystnad?

I helgen var jag på barndop. Bebisen var otroligt söt där hen mycket intresserat följde prästen med blicken under ivrigt fotarbete som vi kunde se genom den böljande dopklänningen. Följde prästens göranden gjorde förstås alla närvarande mer eller mindre förstrött.

Huruvida de samlade bekänner sig till den kristna tron eller någon annan tro, eller inte tror överhuvud taget är förstås omöjligt att veta, men att de flesta sannolikt inte är regelbundna besökare i Svenska kyrkan borde kunna antas: Det var betydligt fler personer närvarande  på detta dop än snittet på en söndagsgudstjänst, vilket är 37 besökare (beräknat på 4 278 947 besök fördelat på de ca 2200 församlingarna i Sverige). Igår dök en artikel upp i flödet (tack!) där svenskarnas vilja formulera sin tro oberoende av kyrka eller föräldrar är intressant i det här sammanhanget . De flesta tror sedan trettiotalet på en kraft som de inte vill kalla Gud, säger sociologen som gjort studiens som artikeln baseras på.

Föräldrarna sa nämligen efteråt att de bett prästen hålla det hela så profant som möjligt. Det gjorde hon inte, utan gudsorden och trosformuleringarna duggade mycket tätare än på de flesta dop jag bevistat, ja varenda yttrande var retoriskt välvalt, för dem som begrep dem. Förtydliganden av  bibelord som möjligen slår an hos dem som gillar traditioner och är lite till åren komna och dessutom bekänner sig till denna tro, de som handlar om att om upptas i Kristi ljus och att slippa vandra i mörkret etc, de lyste med sin frånvaro. Medelåldern låg nog runt trettio, många var barn och unga, två över sjuttio. Ceremonin kändes lång och alla visade prov på stort tålamod, särskilt det lilla barnet. Tre psalmer hade valts ut och prästen uppmanade alla att sjunga med, i synnerhet som akustiken skulle göra det hela så stämningsfullt. Pianisten hade redan visat vägen med en låt av Elton John och själva sjungandet ser jag alltid fram emot, även om jag hellre sjunger sådant som svänger lite mer än psalmer som aldrig gör just det.  Och så ….

Tryggaräkaningenvara…  Pip, krax. tyst. En tonart som passar uppsjungna sopraner och tenorer, och barn innan målbrott. Så när det finns en flygel, ett underbart rum och det ska välkomnas och glädjas tillsammans piper eller brummar vi altar och andra, det vill säga samtliga närvarande. Det väser lite trevande tills de tystnar i bänkarna. Det var blott en röst som hördes i rummet och det var prästens klara sopran.

Vad jag far efter undrar kanske någon nu. Kyrkliga ceremonier hör väl knappast till undervisning?  Kanske inte, men  jag har lytt Lisa Ekströms råd att undersöka hur andra branscher fungerar  för att hitta nya sätt att tänka och nu har jag tänkt på kyrkan i ett par dagar. I artikeln ovan nämns att kyrkbänkarna gapat tomma i hundra år. Min tes är att kyrkan skulle locka fler om de gjorde en analys: Varför sjunger inte folk? Har det att göra med att de inte kan melodierna? Förstår de psalmanvisningarna på tavlan? Är de blyga? Förstår alla vad jag säger eller räcker det om jag talar med de redan frälsta? Utifrån svaren som alla har med mottagaranpassning att göra blir det möjligt.

Men finns det alls något att hämta i jämförelser med undervisningen? För länge sedan var kyrkan obligatorisk om du inte ville bli utstött ur gemenskapen. Skolan är fortfarande det.  Folkskolan måste ha lånat en hel del, t ex hur rummet ser ut, och hur auktoriteten läraren stod längst fram och förmedlade. Tiden har inte stått stilla, för hur skulle det se ut i skolan om vi gjorde så idag? Skulle eleverna komma om lärare talade i ”fel tonart”, inte förklarade begrepp och satt inne med hela sanningen, ganska obegripligt paketerad? Att ge alla elever en röst är avgörande på så många sätt, och hur ska de kunna få det om de inte förstår? De där 37 förmodat tysta besökarna per kyrka är något fler än vad som får plats i ett ordinärt klassrum, och de flesta kyrkor är betydligt luftigare och ofta bättre underhållna, det är en väsentlig skillnad. Resurserna är i alla fall inte jämförbara.

Klassrummets ordning och kyrkans liturgi (riter och ceremonier) har fjärmat sig rätt mycket, även om vissa ritualer lever kvar i en del klassrum. Hur transparenta och självklara är de? Hur använder vi rummen och möblerar vi och varför? Teacher rimmar på preacher, är den en slump? Och hur inkluderade känner sig eleverna? Hur delaktig i en grupp känner sig de elever som stirrar in i andras ryggar och egentligen bara ser läraren? Planerar vi så att alla röster hörs? Som tankeexperiment kanske analogin fungerar en bit i alla fall, eftersom mottagaranpassning är något att bita i för oss alla som vill få andra att förstå genom att delta och bli berörda.

Vid en jämförelse om mottagaranpassning och inkludering vinner skolan, det är jag rätt övertygad om, trots och tack vare auktoritetsproblemet: lärare åtnjuter inte samma vördnad som präster i respektive situation och behöver därför arbeta mer med detta. Både prästen och kyrkomusikern borde fundera på  att transponera till en tonart som passar de som ska sjunga, eller hur? För inte är det så att prästen egentligen vill sjunga solo?

 

 

Vart tog ljugarbänken vägen?

Det är onekligen intressant att läsa Torbjörn Sjöströms (VD på Novus) månadsgamla debattinlägg på Brännpunkt om en undersökning som många med mig har hänvisat till i olika sammanhang. Sjöströms artikel har gått mig förbi, men igår dök den upp i mitt twitterflöde. Undersökningen som föreningen Läsrörelsen och Junibacken  lät ett annat opinionsinstitut göra  och som visade hur föräldrars dagliga högläsning sjunkit från 70 till 35 procent mellan 2003 och 2013 blåstes upp i medierna. Först ut var DN i april för två år sedan (fast då sa de från 74 procent till 35 ) Ett annat av nyhetsorganen som blåste upp detta var SvD. Tyvärr finns inte artikeln längre kvar. Sjöströms debattinlägg, där han slår fast att det var en felaktigt utförd undersökning hittar du här. Den berättar att Novus gjort om undersökningen och att resultatet i den förra är missvisande på grund av att frågorna ställts olika. Sjöström berättar:

Undersökningen från 2002 var inte lätt att hitta rapporten till, men utifrån hur den återgivits gick det att skapa sig en bild av vad fokus med undersökningen var. Undersökningen som presenterar raset 2012 gick däremot att få fram.  (SvD 14 april 2014, uppdaterad: 21 april 2014)

Det här fick mig att tänka på två saker. Det första är följdfrågorna: om den nya undersökningen visar att den förra var fel, kan det nya resultaten ha med det förra att göra, rent hypotetiskt. Tänk om alla föräldrar har satt igång att läsa, tack vare en undersökning och dess kölvatten, trots att dess reliabilitet och validitet i och för sig kan diskuteras? Om så, vad vad gjorde de innan (sjöng, pratade, spelade spel, såg på tv, satte på en inspelad saga…)  Om oförtjänt fokus har hamnat på högläsning, vilken är den negativa följden? Visst kan det vara tokigt att stressa föräldrar, som känner skuld trots att de läser så ofta de kan, men jag har lite svårt att förstå upprördheten. Är det förflyttning av ansvar från skola till hemmen? Vi vet att ett språk växer allra fortast när barnen är mycket små, och att ett torftigt språk ligger eleverna i fatet i skolan. Jag skulle också önskat en tydligare presentation av slutsatserna av Novus nya undersökning, för en formulering som denna:

Undersökningen fick stor spridning och har under åren haft påverkan på både den pedagogiska inriktningen och politikens fokus 

kan upplevas som lite underlig, med tanke på att undersökningen i fråga är så ny och ordvalet åren antyder ett längre perspektiv. Skulle den pedagogiska effekten i så fall vara ökad fokus på högläsning i skolan? Har några drastiska åtgärder kring högläsandet i hemmen vidtagits? Vilken politisk fokus som avses förklaras inte heller närmre. Det vore i och för sig intressant att ta del av bibliotekens utlåning och barnboksförsäljningen i sammanhanget. Fast det är kanske ekonomisk fokus. Jag håller fullständigt med om Sjöströms analys:

Vi måste ta vårt ansvar att inte bara leverera en korrekt procentsats utan även analysen och ta vårt ansvar för hur undersökningarna används.

Med tillägget att det alltid finns en beställare bakgrunden, och att det med lite sund skepsis och ett forskande förhållningssätt går att föra samtalet vidare! Nog borde vi kunna enas om att högläsning inte skadar?

Tystnad råder, tyst det är i husen, tyst i husen
Min nästa tanke tackar jag alla de elever för, de många som skrivit att föräldrar och barn(tonåringar) inte pratar med varandra hemma längre:  de äter sällan äter middag ihop, i alla fall inte utan att vara helt eller delvis uppkopplade. I ett nationellt prov, där alla elever skriver varianter på samma tema (det dygnetruntuppkopplade samhället) går det få annan viktig information än de resultat i betygsform som är målet. De många inslagen om kontaktlöshet inom familjerna ledde min tanke in på det talade språkets roll.

För flera år sedan hade jag och en kurskamrat ett mycket intressant samtal med numera framlidna Christina Alm Arvius, docent i engelska och vår lärare i semantik vid Engelska institutionen vid Stockholms universitet.  Vi pratade om läsningens betydelse och hon menade att läsning är en klassfråga och att skolans fokus på läsning har med detta att göra. Det som har tagit mest stryk (i och med 1900-talets mediekonsumtion) är den muntliga traditionen, som aldrig har varit så stark och livaktig i borgerliga kretsar med lång lästradition, men som däremot utgjorde de flesta berättelser i arbetar- och bondesamhället, fortsatte hon. Där ramlade en talgdank ner. Jag såg ett samband. (Det händer ju då och då, men vissa minns jag mer än andra). Christina sa att steget från ett rikt talat språk till ett läst eller skrivet inte var så långt och att det delvis kunde förklara utbildningsboomen i mitten av 1900-talet. Samt Moa Martinsson och Eyvind Johnsson och många fler.

Min mamma och hennes bror var de första i vår släkt (vanligt i den generationen) som läste vidare efter folkskolan. De kom ifrån ett arbetarhem med rötter i Bergslagen och med en mycket stark berättartradition. Vokabulären var rik och färgstark och det bästa jag visste var att lyssna på mormor och morfars skrönor, rena rövarhistorier och sanna berättelser från förr. Det sjöngs också mycket, allt från skillingtryck till Jungman Jansson! När mina föräldrar byggde sitt fina lilla hus i den lummiga förorten till Stockholm skulle där finnas en ljugarbänk, och den skulle stå vid garageinfarten nära vägen,  så folk som promenerade förbi skulle komma och sätta sig och ljuga en stund.

Har youtube ersatt både mormor och bänken?
Hur står det till med ljugeriet idag, kan man undra. Vad gör folk på bänkar? Troligen deltar många i andra sorts berättelser genom sina smartphones, Ordet ljuga har nog inte kvar sin dubbla konnotation hos så många och det i sig är kanske ett tecken på fattigdom. Att sedan roliga, ofta iscensatta (falska) filmsnuttar attraherar, visar kanske hur vi människor behöver berättelserna. Inte vågar jag sticka ut hakan och påstå att det muntliga berättandet i folklagren och de fallande PISA-resultaten har med varandra att göra. Inte törs jag heller påstå att berättandet, samtalen, sjungandet, rimmandet, leken och rytmen i språket tillsammans känslorna som allt detta föder har med sjunkande läskunnighet att göra. Jag har fått för mig att språket är hyfsat komplext, och att skrivet språk är en (ack så viktig) dimension. Läsning är a och o, men finns i ett sammanhang. Språk är inte tyst, språk låter också en hel del.  Vad jag kan säga utan minsta tvekan är att det oroar mig att tänka på  hur det måste vara att leva som barn i en tyst familj, där man inte heller läser tillsammans och där språket är något som kommer från tv eller dator. Det kan finnas samband. Känner någon till om det finns någon vetenskaplig forskning på detta? Jag ska leta, för det vore intressant. Photo Credit: (davide) via Compfight cc

Om runda rums kommunikation

En bild från Fantastiska lärmiljöer skapade på Studio Lärmiljö som @mikael_parknas twittrade kickade igång något jag funderat mycket och länge på: hur rum påverkar människorna som befinner sig i dem i allmänhet och i lärmiljöer i synnerhet. Många klassrum är fortfarande möblerade för kunskapsöverföring (visuell/envägskommunikation). Ju äldre elever, desto mer kyrka över rummen: teacher rimmar visserligen på preacher, men där borde likheterna upphöra. Och även kyrkor tänker nytt: Redan slutet på 80-talet ritade Rolf Bergh en kyrka som heter Samlan och trots den långt gångna sekulariseringen blev den så populär att den fick byggas ut. Det speciella med den är att kyrkorummet är runt. Det finns fler exempel på runda rum och rumsligheter, t ex  Gropen i Bergfotens skola i Tyresö (ca 1970) och det runda huset med ett runt rum för drama, som många som gick lärarutbildningen på det då nyrenoverade Campus Konradsberg säkert minns.

Teacher är inte lika med preacher
När jag började undervisa på gymnasiet rådde, till min förvåning, traditionell möblering i de flesta klassrum. Vågade jag mig på en hästsko eller grupper fick jag sura kommentarer om att det liknade lågstadiet från rutinerade kollegor. Som om det skulle vara något dåligt? Ett par andra språklärare hade lyckats få ett klassrum där gruppmöbleringen fick vara ifred, eftersom eleverna i alla fall behövde kommunicera med varandra i språkämnen. Inte mycket har hänt sedan dess med klassrummen, men jag har haft ett ett med gruppmöblering ett tag nu och eleverna vill ha det så. I alla fall där.

Möblernas makt
Har ni förresten sett den skrämda uppsynen på gymnasielever som kommer in i ett rum som är möblerat för prov, när de inte ska ha prov? Hur tydligt kommunicerar inte rummet då? Dessvärre kommunicerar också skramliga och udda stolar, hopplockade bänkar, trasiga planscher, och surrande ventilation. De skvallrar inte bara om bristande omtanke utan de skapar ett informationsbrus som hjärnan måste förhålla sig till. Det har förstås inte med formen på klassrummet att göra, men så ser det fortfarande ut på många håll. Här har jag intrycket att något händer när hemklassrummen överges till förmån för ämnesklassrummen. Så ser det i alla fall inte ut på andra ställen än skolor i Sverige.

Tänk er ett rum för ett viktigt möte på vilken nivå som helst i yrkeslivet! Ett sammanträde eller ett lunchmöte. Rundabordssamtal är det som gäller. Om vi radar upp eleverna signalerar vi att det inte ska ske något viktigt möte. I mitt klassrum är det trångt och bänkarna är fyrkantiga och rätt stora, så det är ett projekt att skapa en ring med stolar. Vi får stå, och det fyller i alla fall funktionen att alla ska se alla.

…och ögonkontakt
Det har alltid varit viktigt att se varandra för att kunna kommunicera ordentligt, och nu när så mycket kommunikation sker via sociala medier tror jag det är viktigare än någonsin att sitta i ring så mycket som möjligt. För ett par år sedan läste jag någonstans (minns ej var, men hör av dig om du gör det) att bilden av en annan människa i tex Skype inte väcker samma slags känsla av samvaro som i det fysiska mötet. Det lär handla om det limbiska systemet. Det betyder förstås inte att den känsla av samvaro man får när man kommunicerar via sociala medier är fel, men det ger en annan upplevelse.

Rum för lärande kanske är ett forskningsområde? Vet du något om det är jag mycket intresserad! Det vore också roligt med lite exempel på fina lärmiljöer. Varför inte dela lite bilder? En idé sent en torsdag i maj, när det bästa rummet ändå är utomhus.