Etikettarkiv: PISA

Pisa och didaktiken

Lämna en kommentar

I kölvattnet av gårdagens snabba åsiktsflöde, som vanligt fullt av reflexmässiga slutsatser baserade på, ja vad egentligen, brottas jag med några tankar och många frågor. Pisarapporten Students, Computers and Learning rör om och rör upp och får stort medialt genomslag. Det känns extra viktigt  att ha lite is i magen nu, särskilt när jag läser vad Anders Fredriksson på Skolverkets enhet för resultatutvärdering säger:

Samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det är själva IT-användandet som påverkar resultaten negativt.– Det beror på att studien i grund och botten inte är utformad för att fånga det. Så vi står lite inför ett ”hönan och ägget”-problem. Vi ser sambandet mellan låga resultat och mycket IT-användande i hemmet och skolan, men vi kan inte nagla fast hur det där sambandet ser ut, säger Fredriksson.

Det framgår tydligt att det är så mycket vi inte vet än. Om åtgärder baseras uteslutande på de kunskaper vi har nu, riskerar vi gå vilse. Som tur är finns Omvärldsbloggen, som en trygg kompassriktning i kaoset. Den forskning, de resultat och de initiativ som finns har Stefan Pålsson koll på. Om  du inte tänker läsa hela rapporten (nedan), läs hans sammanfattning!

Fortsätt att språkutveckla, överallt

Det som står klart är att språket, i synnerhet läsförmåga  är a och o. Det visste vi och förhoppningsvis har de flesta skolor vaknat till av de senaste Pisalarmen. Matematiklyftet och nu också Läslyftet är igång och det kommer förhoppningsvis att ge resultat så småningom, men i den här undersökningen, som gjordes 2012 finns inte eventuella förbättringar med. I den nya rapporten finns också datoranvändning i hemmen med som faktor.  Hur gör vi med den informationen i skolan? Kan vi inom ramen för skolans uppdrag involvera föräldrar i en nationell strategi? Hur skulle en långsiktig strategi kunna se ut?

Professionellt lärande – håll i och håll ut

Lärare vill ha och behöver fortbildning , frågan är bara hur den ska se ut. Det räcker inte med en aldrig så inspirerade föreläsning i terminsstart, så  mycket är klart. Tips och tricks och nya program och appar i alla ära (det kan vara kul), datorer utan pedagogisk tanke är inte en framkomlig väg, eftersom tekniken kan inte ensam generera kunskaper.  Därför finns ingen anledning att vänta med att att börja utveckla undervisningen tillsammans med kollegor, pedagogiska ledare,  expertis och utifrån goda exempel och de kunskaper som finns.  Den modellen förordar bland andra Helen Timperley, baserat på sin forskning om lärares professionella lärande.  Ett cykliskt och uthålligt utvecklande med elevernas kunskaper  i ständig fokus är det som ger effekt, och det kräver ett ledarskap som prioriterar om och organiserar lärarnas lärande. Sådana initiativ finns, där förstelärarna ofta har en viktig roll.

Didaktiska frågor – ingen ensak

För att undvika att tappa bort oss behöver vi ställa en massa frågor, inte minst de didaktiska och förslagsvis i förhållande till det digitala sammanhang våra klassrum tillhör. Hur, till vad, med vem använder vi datorer, surfplattor och mobiler i detta område?

  • Vad ska läras ut? Stoffet: demokratiska principer, hypotenusan eller metaforer? Kunskaper och färdigheter? Kritiskt tänkande, källhantering, sammanfattning?
  • Varför ska det läras ut? Svaret finns i regel i styrdokumenten.
  • Hur ska det läras ut? Ska vi läsa, diskutera och sedan skriva? Eller lyssna, skriva och sedan leta fakta? Med digitalt stöd, papper och penna, i labbet eller i naturen?  Tillsammans eller enskilt? Samla frågor och utreda eller presentera ett problem först? Ska kunskaperna visa sig i en text, prov, muntligen eller i en film.
  • För vem ska det läras ut? (vilka är mina elever, var befinner de sig, vad är nästa steg och hur tar jag reda på om de nått dit)
  • Vem är jag som undervisar?

Mina didaktiklektorer ansåg att den sista frågan var relevant  som tillägg, men kanske borde i modifiera den lite:  vilka är vi som undervisar och vart är vi på väg? Det finns ytterligare en fråga att ställa:  Hur samverkar upplägget med värdegrunden?

Push, men i vilken riktning?

Hur planerar vi undervisning i en digitaliserad värld? Hur hittar vi balans mellan rörelse och stillasittande?  När arbetar vi med/utan datorer och varför? Hur arbetar vi för att utveckla de analytiska förmågor som är förutsättningen för att elever ska kunna dra nytta av digitala resurser? Hur hanterar vi de allestädes närvarande pushnotiserna som hackar sönder våra tankegångar och leder oss iväg från det vi behöver koncentrera oss på?  Att hantera detta är en viktig del i det digitala litteracitsbegreppet, som handlar om förmågan att lära sig i en digital uppkopplad kontext. Hur gör du? Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag har full koll.  När ett meddelande från någon viktig person dyker upp på någon av skärmarna ska det rätt mycket till om jag ska lyckas hålla fast vid det jag gör eller tänker. Förra gången jag tog upp detta i en klass utbrast en av mina elever, som trots att hen klarade skolan mycket bra tyckte det var ett stort problem: Men hur gör man?  

Vart tog ljugarbänken vägen?

Lämna en kommentar

Det är onekligen intressant att läsa Torbjörn Sjöströms (VD på Novus) månadsgamla debattinlägg på Brännpunkt om en undersökning som många med mig har hänvisat till i olika sammanhang. Sjöströms artikel har gått mig förbi, men igår dök den upp i mitt twitterflöde. Undersökningen som föreningen Läsrörelsen och Junibacken  lät ett annat opinionsinstitut göra  och som visade hur föräldrars dagliga högläsning sjunkit från 70 till 35 procent mellan 2003 och 2013 blåstes upp i medierna. Först ut var DN i april för två år sedan (fast då sa de från 74 procent till 35 ) Ett annat av nyhetsorganen som blåste upp detta var SvD. Tyvärr finns inte artikeln längre kvar. Sjöströms debattinlägg, där han slår fast att det var en felaktigt utförd undersökning hittar du här. Den berättar att Novus gjort om undersökningen och att resultatet i den förra är missvisande på grund av att frågorna ställts olika. Sjöström berättar:

Undersökningen från 2002 var inte lätt att hitta rapporten till, men utifrån hur den återgivits gick det att skapa sig en bild av vad fokus med undersökningen var. Undersökningen som presenterar raset 2012 gick däremot att få fram.  (SvD 14 april 2014, uppdaterad: 21 april 2014)

Det här fick mig att tänka på två saker. Det första är följdfrågorna: om den nya undersökningen visar att den förra var fel, kan det nya resultaten ha med det förra att göra, rent hypotetiskt. Tänk om alla föräldrar har satt igång att läsa, tack vare en undersökning och dess kölvatten, trots att dess reliabilitet och validitet i och för sig kan diskuteras? Om så, vad vad gjorde de innan (sjöng, pratade, spelade spel, såg på tv, satte på en inspelad saga…)  Om oförtjänt fokus har hamnat på högläsning, vilken är den negativa följden? Visst kan det vara tokigt att stressa föräldrar, som känner skuld trots att de läser så ofta de kan, men jag har lite svårt att förstå upprördheten. Är det förflyttning av ansvar från skola till hemmen? Vi vet att ett språk växer allra fortast när barnen är mycket små, och att ett torftigt språk ligger eleverna i fatet i skolan. Jag skulle också önskat en tydligare presentation av slutsatserna av Novus nya undersökning, för en formulering som denna:

Undersökningen fick stor spridning och har under åren haft påverkan på både den pedagogiska inriktningen och politikens fokus 

kan upplevas som lite underlig, med tanke på att undersökningen i fråga är så ny och ordvalet åren antyder ett längre perspektiv. Skulle den pedagogiska effekten i så fall vara ökad fokus på högläsning i skolan? Har några drastiska åtgärder kring högläsandet i hemmen vidtagits? Vilken politisk fokus som avses förklaras inte heller närmre. Det vore i och för sig intressant att ta del av bibliotekens utlåning och barnboksförsäljningen i sammanhanget. Fast det är kanske ekonomisk fokus. Jag håller fullständigt med om Sjöströms analys:

Vi måste ta vårt ansvar att inte bara leverera en korrekt procentsats utan även analysen och ta vårt ansvar för hur undersökningarna används.

Med tillägget att det alltid finns en beställare bakgrunden, och att det med lite sund skepsis och ett forskande förhållningssätt går att föra samtalet vidare! Nog borde vi kunna enas om att högläsning inte skadar?

Tystnad råder, tyst det är i husen, tyst i husen
Min nästa tanke tackar jag alla de elever för, de många som skrivit att föräldrar och barn(tonåringar) inte pratar med varandra hemma längre:  de äter sällan äter middag ihop, i alla fall inte utan att vara helt eller delvis uppkopplade. I ett nationellt prov, där alla elever skriver varianter på samma tema (det dygnetruntuppkopplade samhället) går det få annan viktig information än de resultat i betygsform som är målet. De många inslagen om kontaktlöshet inom familjerna ledde min tanke in på det talade språkets roll.

För flera år sedan hade jag och en kurskamrat ett mycket intressant samtal med numera framlidna Christina Alm Arvius, docent i engelska och vår lärare i semantik vid Engelska institutionen vid Stockholms universitet.  Vi pratade om läsningens betydelse och hon menade att läsning är en klassfråga och att skolans fokus på läsning har med detta att göra. Det som har tagit mest stryk (i och med 1900-talets mediekonsumtion) är den muntliga traditionen, som aldrig har varit så stark och livaktig i borgerliga kretsar med lång lästradition, men som däremot utgjorde de flesta berättelser i arbetar- och bondesamhället, fortsatte hon. Där ramlade en talgdank ner. Jag såg ett samband. (Det händer ju då och då, men vissa minns jag mer än andra). Christina sa att steget från ett rikt talat språk till ett läst eller skrivet inte var så långt och att det delvis kunde förklara utbildningsboomen i mitten av 1900-talet. Samt Moa Martinsson och Eyvind Johnsson och många fler.

Min mamma och hennes bror var de första i vår släkt (vanligt i den generationen) som läste vidare efter folkskolan. De kom ifrån ett arbetarhem med rötter i Bergslagen och med en mycket stark berättartradition. Vokabulären var rik och färgstark och det bästa jag visste var att lyssna på mormor och morfars skrönor, rena rövarhistorier och sanna berättelser från förr. Det sjöngs också mycket, allt från skillingtryck till Jungman Jansson! När mina föräldrar byggde sitt fina lilla hus i den lummiga förorten till Stockholm skulle där finnas en ljugarbänk, och den skulle stå vid garageinfarten nära vägen,  så folk som promenerade förbi skulle komma och sätta sig och ljuga en stund.

Har youtube ersatt både mormor och bänken?
Hur står det till med ljugeriet idag, kan man undra. Vad gör folk på bänkar? Troligen deltar många i andra sorts berättelser genom sina smartphones, Ordet ljuga har nog inte kvar sin dubbla konnotation hos så många och det i sig är kanske ett tecken på fattigdom. Att sedan roliga, ofta iscensatta (falska) filmsnuttar attraherar, visar kanske hur vi människor behöver berättelserna. Inte vågar jag sticka ut hakan och påstå att det muntliga berättandet i folklagren och de fallande PISA-resultaten har med varandra att göra. Inte törs jag heller påstå att berättandet, samtalen, sjungandet, rimmandet, leken och rytmen i språket tillsammans känslorna som allt detta föder har med sjunkande läskunnighet att göra. Jag har fått för mig att språket är hyfsat komplext, och att skrivet språk är en (ack så viktig) dimension. Läsning är a och o, men finns i ett sammanhang. Språk är inte tyst, språk låter också en hel del.  Vad jag kan säga utan minsta tvekan är att det oroar mig att tänka på  hur det måste vara att leva som barn i en tyst familj, där man inte heller läser tillsammans och där språket är något som kommer från tv eller dator. Det kan finnas samband. Känner någon till om det finns någon vetenskaplig forskning på detta? Jag ska leta, för det vore intressant. Photo Credit: (davide) via Compfight cc

En hävstång, tack!

1 kommentar

Det ska fan vara lärare i PISA-tider. Nu duggar åsikterna och gissningarna om vad som är den största enskilda orsaken till de fallande resultaten tätt. Teser och hypoteser står som spön i backen, men var är frågorna som vi måste ställa innan analyserna är färdiga? Idag är svaren i DN förstatligande (LR) och en påminnelse om hur usla lärarna är (Zaremba). Jag säger inte att de har fel, men det saknas något och imorgon kommer nästa förklaring. Och sten läggs vid sten…

Skillnader mellan ämnen
En fråga som jag saknar är denna: Varför går det så bra i engelska och samhällskunskap för de svenska eleverna? Vi som undervisar i dessa ämnen borde, enligt den logik som styr debatten, ha gått i en helt annan lärarhögskola än mattelärare och svensklärare. Men icke;  vi kanske till och med är samma person. Är det någon annan engelsk- eller samhällskunskapslärare som läst något inlägg där frågan om hur vi gör för att lyckas ställs? Någon som har läst om hur skickliga vi måste vara? Tror inte det, och när det går så bra bör det ju ha en annan förklaring, något som ligger utanför skolan.

Tillgång och efterfrågan
Engelska är ett högstatusämne och översköljer oss, och ännu mer våra elever från morgon till kväll. Internet, filmerna de ser, youtubeklippen, musiken och ja, det är högre status att bära omkring på en tjock engelsk roman än en svensk.  Allt fler av mina studiemotiverade och, faktiskt läsande elever skriver bättre engelska än svenska, trots att ämnena har lika många timmar till sitt förfogande, åtminstone i gymnasiet. En anledning gissar jag  är att eleverna vill ut i världen och att engelska då är det viktigaste kommunikationsredskapet. Så säger de i alla fall.

Kompensation
Svenskan har det tuffare, men vi gör vad vi kan. Med tanke på den ambitiösa ämnesplanen i svenska är det med lätt magknip jag tillhandahåller tid för egen läsning. Det är mycket bra att läsa tillsammans, särskilt när trender ska vändas, men när i helsicke ska vi hinna med allt annat? Flippa ett läsande klassrum är inte lätt, för det är mycket som konkurrerar om elevernas tid hemma vid datorn. Eller mobilen. En fråga nu när Lettland och Polen kommer starkt borde vara hur ungdomars vanor ser ut där.

Fördelningen
Politik handlar om att fördela och det har gjorts. I min kommun bor många i rotrenoverade hus, har rutfinansierad städ- och läxhjälp och reser mycket. Medelklassen har blivit en slags överklass. Hur hungriga är unga människor på kunskaper som ska ge dem en bra framtid, när de redan det så bra, materiellt sett? Många känner trycket och har också stöd hemifrån. De måste ha ett bra jobb (och alla vägar öppna) för att kunna leva sina liv i fortsatt välstånd.  Men ändå. Drivkrafterna går ofta över i stress och betygshets. Och alla är inte med i matchen.

Skolan som samhällsbärare
Det är tungt för skolan att, likt en Atlas, bära resultaten av politiska beslut av allehanda slag och gärna hela samhällsutvecklingen på sina axlar. På i bästa fall 84 timmar under ett år ska jag som svensklärare kompensera för det andra. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att vara lite öppen för att  skolans, eller hellre samhällets problem är komplexa. Pressad landstingsbudget ger förlossningar i korridorer. Pressad skolbudget ger pressade skolledare, som inte har tid (och ofta inte heller kompetens) att leda det pedagogiska arbetet. De få lärare som mot förmodan håller måttet i mediernas hets kommer inte heller de till sin rätt i en budgetstyrd verksamhet där en lektion börjar när den andra slutar, medan klassrum står tomma i korridoren intill, eftersom kommunens fastighetsavdelning tar ut marknadsmässiga hyror. I samma kommunala verksamhet. Elever och föräldrar fyller i kundnöjdhetsrapporter som ligger till grund för min lön. Ingen blir nöjd.

Den PISA-trötta läraren av åtminstone inledningsvis god kvalitet, behöver goda ramar och villkor. När alla ropar på hängmörad biff, utan att förstå att de också måste hetta upp stekpannan, använda smör och tänka på tillbehören blir det som det blir. Lika segt som debatten, med andra ord. Det är dags att lyfta frågorna och att lyfta skolan. På riktigt! Vi är så många som vill det! På riktigt! Och som gör det, på riktigt. I Digitala Skollyftet och Edcamps och andra sammanhang. Vi lyfter. I debatten däremot krävs en hävstång, för att flytta på alla ”sanningar” som skymmer sikten för frågorna.

PS. Vi engelsk- och samhällslärare tar tacksamma emot folkets jubel när som helst, tro inget annat!

Bild från Wikimedia commons, uppohovsrätten är utgången och därför fri att använda.