Etikettarkiv: matmetaforer

Kristi verktyg i ordförrådet

Att påstå att ett stort ordförråd är värdefullt provocerar nog få, men något som provocerar en och annan är bristen på ordförståelse. På Facebook förfasade sig en av mina vänner nyligen över gymnasieelevers dåliga resultat på orddelen av högskoleprovet som hen tyckte var busenkelt (om det inte var ironi förstås). Lätt kan det vara för oss som både läst och pratat med vuxna språkintresserade sedan barnsben, och upptäckt glädjen i att lära oss de ord vi inte kan. Gör vi det till en vana att slå upp, fortsätter vi dessutom att utöka ordförrådet livet ut.  Då blir högskoleprovet allt lättare. Fast lite svårt är det ändå, tycker nog många fortfarande.

Nu kommer jag strax att att avslöja några av orden, så om du vill testa själv, klicka här och gör det nu!

Till skillnad från min vän vill jag inte alls förfasa mig utan förstå varför vissa ord är så svåra för eleverna som gör provet. Vilket ansvar har jag som lärare? Vad är det jag missar? Vad göra?

För den som inte besöker kyrkan så regelbundet är t. ex. lekamen ett ovanligt ord och ärligt talat minns jag inte när jag stötte på det i en skönlitterär text senast. Runt 20 procent  gissade på redskap, partikel, gräns eller tecken. Redskap var allra populärast.  Det vore förstås spännande att höra deras tolkningar av nattvarden. Att äta Kristi skiftnyckel blir till och med ännu konstigare än den vanliga kannibalvarianten! (Ja, jag vet att det är symboliskt i de flesta kristna sammanhang men ändå). 

Bible and Lord's Cup and Bread

Den som inte intresserar sig för pengar, sportmedaljer, spelar kort, samlar på frimärken eller funderar på färgnyanser kanske inte har råkat på ordet valör än.  Alltså är det lite svårare att förstå att många (20 procent även här) har undgått att stöta på det.

Det sista exemplet är gåsmarsch, som jag gissar är svårt att förstå i vårt post agrikulturella samhälle och detta trots att pekböcker fortfarande arbetar hårt för att våra små ska lära sig just bondgårdens djur. Ord och uttryck förändras över tid och ibland är det lättare att se varför än annars.

Just orden i högskoleprovet är lyfta ur alla sammanhang, vilket gör dem svårare att lista ut där än i kontext. Läsaren förstår ofta av sammanhanget men behöver inte desto mindre få arbeta med ord och begrepp. Det är svårt att förstå vad man inte förstår. Om vi förutsätter att eleverna kan de ord som är självklara för oss kan vi vara säkra på att vi har fel i många fall. Varje gång jag arbetar med en text upptäcker jag luckor som påverkar förståelsen. Ibland försvinner mycket, ibland är det finliret som går förlorat.

Varje år när provet närmar sig frågar eleverna i tvåan och trean hur de ska utöka sina ordförråd, vilket jag kan garantera att jag har både arbetat med och förklarat sedan dag ett, t. ex. genom att exponera dem för utmanande texter, lyfta de nya orden, uppmuntra frågor om ordens betydelser, diskutera  ordens valörer (!), arbeta  med synonymer, antonymer och stilnivåer och med analys av läsbarhetsindex på lix.se.  En klok kollega sa att ordinlärning är metodiskt eftersatt i Sverige, vilket är en intressant iakttagelse. Det stämmer nog att de flesta metoder jag känner till kommer från de engelska didaktikstudierna.  Sva-lärare har förstås också mycket bra metoder! Det här är viktigt att lära mer om, för det är nog så att vi lärare behöver arbeta mer med ordinlärning upp i åldrarna än vad vi gjort tidigare.

Inför provet blir det bråttom, motivationen är i topp för väldigt mycket kan hänga på de där svåraste orden. Det finns sajter som vokabulär.se och gamla högskoleprov att plugga på, men nog är det bättre i längden att läsa en dagstidning med utmanande språk,  läsa skönlitteratur, lyssna på P1, prata med äldre människor och att fråga eller slå upp orden i närmsta app.

Den här kritiska facebookvännen har ganska små barn och även föräldrar kan behöva lite ledning. Sådan finns. Lukimat  är en finsk sajt, som är lätt att navigera och ger ett proffsigt intryck. Språken är svenska och finska. Finns någon svensk motsvarighet, tro?

Det finns en tydlig glädje i att kunna ord, det såg jag senast på reaktionerna idag när ett av orden eleverna haft förhör på dök upp i novellen vi läste! Det var på engelska (abyss), och gladast blev kanske jag, som förespråkat ordinlärning, något som inte är så självklart.

Betydelsen av ord varierar förstås med sammanhanget: när jag skrev Kristi lekamen i kommentaren på min väns inlägg på facebook fick jag genast förslag om nya kyrkliga grupper att gå med i.

När moroten blir piskan

I morse läste jag Sven- Eric Liedmans mycket läsvärda inlägg i DN kultur: Nya betygen, en dumhetens triumf. Läs den! Den fångar kompromissen om betyg i år fyra på kornet. För hur kan vi tolka det som något annat än dumhet (eller makthunger) att gå emot en hel yrkeskår och all den forskning som gjorts i modern tid? Att dessutom bolla vidare försöket till kommuner, som styrs av mer eller mindre pedagogiskt insatta politiker är ansvarslöst. Åtminstone i min kommun har kommunstyrelsens ordförande redan bestämt sig för att delta och det verkar inte alls bli skolorna som väljer om de vill delta. Är någon förvånad?

Om vi för en stund leker med idén att yttre motivation fungerar och att vårt beteende alltså regleras av positiv respektive negativ stimulans, finns det all anledning att fundera på hur den typen av stimulans fungerar i förhållande till kunskapsutveckling. Den nötta metaforen morot och piska får duga.

En viktig skillnad mellan moroten och piskan är att moroten erbjuder en riktning. Det som lockar ropar kom hitåt! Piskan å andra sidan saknar all precision och den kräver strama tyglar: den som piskas försöker till varje pris ta sig ifrån smärtan. Att sparka bakut, att skena vilt in i skogen eller att spela död är alternativen.

Om man ropar kom hitåt och gör det medan tid är,  för annars är din framtid för alltid förstörd! Och du,  ta för allt i världen inte en omväg via en existentiell utvecklingskris för då blir allt försent! riskerar den där moroten uppfattas som en piska. Det gör den av oerhört många elever som är gamla nog att få betyg i vårt system. Du (får för dig att du alltid) måste prestera på topp för annars kan du inte välja vad du vill när du väl kommer på vad du vill, mer specifikt än få ett meningsfullt arbete, ett arbete över huvud taget, ja vad som helst så du inte faller i den avgrund du blir allt medvetnare om. Hjärnstress är farligt och fullkomligt kontraproduktivt för lärande. Det vet du, och det stressar dig ännu mer.

Det är oerhört sorgligt att se hur samma ungdomar som en gång i tiden började sin skoltid med kunskapsiver kommer till gymnasiet, redan ganska slitna efter att ha pressat sig till betyg som oftast tog dem till det program och den skola de ville. Väl framme mals  lusten, orken och motivationen till studierna gradvis ned, eftersom ALLT handlar om betyg hela tiden i varje given kurs, och så oerhört lite handlar om att vara en lärande människa på en livslång bildningsresa.

Vi vet att piskan inte fungerar motivationshöjande i något sammanhang , undantaget populärkulturens vurm för BDSM, som ju knappast har med kunskapsutveckling att göra. Moroten kan fungera i sammanhang som inte omfattar kognitiva färdigheter t ex att trava kartonger snabbt eller som i exemplet i Dan Pinks tal nedan, att öva sig i att träffa ett basketmål. Det är inte att förakta, men det är en annan slags aktivitet än abstrakt tänkande. Det som fungerar som motivation för att lära är inre motivation, viljan att bli bättre/lära sig mer, och inte minst mål och mening. Har du inte läst eller sett  Pinks sammanfattning av sin bok Drive, The Surprising Truth About What Motivates Us, är de tio minuter den tar värt det!

PS. Jag tror inte att Jan Björklund är dum, utan att han är mycket medveten om vad han lägger i vågskålen och att han alltså ser mål och mening med det hela  i sin politiska övertygelse om hur ett gott samhälle ser ut. Det i sig är sorgligt, men alternativet, att han faktiskt inte förstår det orimliga i att tro att något gott skulle komma ur tidigare betyg vore så oerhört konstigt.

En hävstång, tack!

Det ska fan vara lärare i PISA-tider. Nu duggar åsikterna och gissningarna om vad som är den största enskilda orsaken till de fallande resultaten tätt. Teser och hypoteser står som spön i backen, men var är frågorna som vi måste ställa innan analyserna är färdiga? Idag är svaren i DN förstatligande (LR) och en påminnelse om hur usla lärarna är (Zaremba). Jag säger inte att de har fel, men det saknas något och imorgon kommer nästa förklaring. Och sten läggs vid sten…

Skillnader mellan ämnen
En fråga som jag saknar är denna: Varför går det så bra i engelska och samhällskunskap för de svenska eleverna? Vi som undervisar i dessa ämnen borde, enligt den logik som styr debatten, ha gått i en helt annan lärarhögskola än mattelärare och svensklärare. Men icke;  vi kanske till och med är samma person. Är det någon annan engelsk- eller samhällskunskapslärare som läst något inlägg där frågan om hur vi gör för att lyckas ställs? Någon som har läst om hur skickliga vi måste vara? Tror inte det, och när det går så bra bör det ju ha en annan förklaring, något som ligger utanför skolan.

Tillgång och efterfrågan
Engelska är ett högstatusämne och översköljer oss, och ännu mer våra elever från morgon till kväll. Internet, filmerna de ser, youtubeklippen, musiken och ja, det är högre status att bära omkring på en tjock engelsk roman än en svensk.  Allt fler av mina studiemotiverade och, faktiskt läsande elever skriver bättre engelska än svenska, trots att ämnena har lika många timmar till sitt förfogande, åtminstone i gymnasiet. En anledning gissar jag  är att eleverna vill ut i världen och att engelska då är det viktigaste kommunikationsredskapet. Så säger de i alla fall.

Kompensation
Svenskan har det tuffare, men vi gör vad vi kan. Med tanke på den ambitiösa ämnesplanen i svenska är det med lätt magknip jag tillhandahåller tid för egen läsning. Det är mycket bra att läsa tillsammans, särskilt när trender ska vändas, men när i helsicke ska vi hinna med allt annat? Flippa ett läsande klassrum är inte lätt, för det är mycket som konkurrerar om elevernas tid hemma vid datorn. Eller mobilen. En fråga nu när Lettland och Polen kommer starkt borde vara hur ungdomars vanor ser ut där.

Fördelningen
Politik handlar om att fördela och det har gjorts. I min kommun bor många i rotrenoverade hus, har rutfinansierad städ- och läxhjälp och reser mycket. Medelklassen har blivit en slags överklass. Hur hungriga är unga människor på kunskaper som ska ge dem en bra framtid, när de redan det så bra, materiellt sett? Många känner trycket och har också stöd hemifrån. De måste ha ett bra jobb (och alla vägar öppna) för att kunna leva sina liv i fortsatt välstånd.  Men ändå. Drivkrafterna går ofta över i stress och betygshets. Och alla är inte med i matchen.

Skolan som samhällsbärare
Det är tungt för skolan att, likt en Atlas, bära resultaten av politiska beslut av allehanda slag och gärna hela samhällsutvecklingen på sina axlar. På i bästa fall 84 timmar under ett år ska jag som svensklärare kompensera för det andra. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att vara lite öppen för att  skolans, eller hellre samhällets problem är komplexa. Pressad landstingsbudget ger förlossningar i korridorer. Pressad skolbudget ger pressade skolledare, som inte har tid (och ofta inte heller kompetens) att leda det pedagogiska arbetet. De få lärare som mot förmodan håller måttet i mediernas hets kommer inte heller de till sin rätt i en budgetstyrd verksamhet där en lektion börjar när den andra slutar, medan klassrum står tomma i korridoren intill, eftersom kommunens fastighetsavdelning tar ut marknadsmässiga hyror. I samma kommunala verksamhet. Elever och föräldrar fyller i kundnöjdhetsrapporter som ligger till grund för min lön. Ingen blir nöjd.

Den PISA-trötta läraren av åtminstone inledningsvis god kvalitet, behöver goda ramar och villkor. När alla ropar på hängmörad biff, utan att förstå att de också måste hetta upp stekpannan, använda smör och tänka på tillbehören blir det som det blir. Lika segt som debatten, med andra ord. Det är dags att lyfta frågorna och att lyfta skolan. På riktigt! Vi är så många som vill det! På riktigt! Och som gör det, på riktigt. I Digitala Skollyftet och Edcamps och andra sammanhang. Vi lyfter. I debatten däremot krävs en hävstång, för att flytta på alla ”sanningar” som skymmer sikten för frågorna.

PS. Vi engelsk- och samhällslärare tar tacksamma emot folkets jubel när som helst, tro inget annat!

Bild från Wikimedia commons, uppohovsrätten är utgången och därför fri att använda.