Etikettarkiv: kunskap

Helt hypotetiskt om stress, prov och säkerställandet av kunskaper

I och med beslutet att låta rektorerna avgöra om skolorna vill genomföra några av de nationella proven på de högskoleförberedande programmen blossar diskussionerna upp om vad som behövs för att rädda situationen; skolan, vårt anseende i världen, katedrarna och en hel del annat.  Eleverna behöver känna stress emellanåt, och släppa datorspelen säger Jan Björklund.  Det är ganska respektlöst mot eleverna. Att mångas psykiska hälsa dippar borde han väl veta? Vi som arbetar med de stressade eleverna vet.  Att ha uppemot åtta viktiga prov i veckan under provperioden, förutom ett par i veckan under resten av året, alltså mer eller mindre konstant och inte emellanåt, kanske ändå skapar lite stress hos en del. Det handlar inte om att inte hinna spela datorspel utan om att behöva prestera oavbrutet.

Lärarnas stress nämner han inte, men det gör gymnasieminister Anna Ekström som ytterligare en motivation till beslutet, och det tackar jag henne för.  Gissningsvis förstår hon att lärares hälsa, ork och vilja att stanna i yrket har betydelse för Sverige som kunskaps-nation och att tjänstefördelningar som rymmer provhanteringen verkar vara en utopi. Nu tror jag att många ändå kommer genomföra proven i år, eftersom beslutet kom så sent. Att proven också är det enda vi har att hålla oss i för att säkra en nivå bidrar, för många av proven är bra. Tiden som behövs att genomföra, rätta och sambedöma dem (inklusive att läsa in oss på detaljerade och mångsidiga instruktioner) är den gordiska knuten. Rimlig arbetsbelastning kostar mer pengar.

Tänk om samtalet om skolan kunde få handla om hur de studieförberedande kunskaperna ska säkras istället för om hur många prov vi ska ha. Är det verkligen att stå pall för massor av prov som utgör de kunskaper som förbereder för de studier och den arbetsmarknad som väntar? I så fall borde vi väl inte ha några större problem, med tanke på den mängd prov vi genomför och genomfört, i synnerhet efter 2011? Varför larmar i så fall universitet och högskolor om mycket allvarliga brister, t ex i läsförståelse och skrivförmåga? Den glädjande vändning som rapporterades i höstas gäller yngre elever och det tar många år innan de börjar på gymnasiet.

Betygshetsen och provstressen som nu råder är begriplig. Ur många elevers perspektiv handlar det om att  komma in på en utbildning mycket mer än om att klara av den när de väl är där, vilket kan bero på svårigheten att se samband mellan det de lär sig inför proven och nödvändiga kunskaper för framtida studier. Få elever vet dessutom vad de vill under gymnasietiden och många vill därför hålla alla dörrar öppna så att de kan välja vad än de kommer på i framtiden. Rädslan för att misslyckas är också stor. Det är nog inte ett dugg kontroversiellt att påstå att detta sammantaget skapar en kultur där alltför stort fokus hamnar på nästa prov och på nästa betyg, vilket leder till allt från utbrända elever, desperata påtryckningar och letande efter genvägar till rent fusk.

Nu kommer hypotesen: Vad skulle hända om alla universitet och högskolor istället för betygsintagning införde intagningsprov? Nog borde just de kunskaper som behövs för att ta sig igenom högre utbildning få en helt annan status än nu? En sådan utveckling skulle gynna eleverna och på sikt samhället. Det skulle också frigöra nödvändig tid för gymnasielärare till förberedelse, genomförande och utvärdering av undervisning, vari ingår täta tester av kunskapsutvecklingen. Vissa av proven kunde gott få tillhandahållas av Skolverket för att stötta lärare och för att säkra nivåer och kvalitet. En nationell och kvalitetssäkrad resurssamling, lik den Norska Nasjonal digital læringsarena skulle kunna stötta och inspirera. Gymnasiets roll kunde då bli att garantera god undervisning så att eleverna kan längre tid på sig att göra fel, lära om och därmed lära sig mer och på djupet. Sedan intyga att eleverna har visat tillräckliga kunskaper för att studera vidare. Sedan är det upp till bevis i nästa steg.

Elevernas motivation att lära sig borde få sig en skjuts; betyg fungerar inte bra som sporre att lösa komplexa uppgifter, säger motivationsforskningen. De kunskaper och färdigheter som krävs för att lyckas är onekligen komplexa till sin natur.  Utan att  varken vara emot betyg eller prov invänder jag mot sättet vi diskuterar och använder dem på: nu verkar den oerhört tidskrävande administrationen kring prov till och med motverka skolans kärnuppdrag, som måste vara kunskapsutveckling snarare än ständig resultatredovisning . Kunskaperna i sig kunde få en välbehövlig renässans och fler elever kanske istället för att säga att deras mål är A,  skulle säga att deras mål var att lära sig så mycket som möjligt, gärna för att att de tycker det är meningsfullt. Jag har mött högst en handfull elever som uttryckt detta de senaste åren. Att just den attityden till lärande leder till goda kunskaper verkar stämma på detta lilla urval.

Apropå stress är det inte helt okänt att själva tänkandet är stresskänsligt, vilket kanske bör föranleda ett förbehåll för mitt inlägg, även om julledigheten har varit  avkopplande och välgörande. Se det för vad det är: en tankegång som jag gärna vill ha respons på. Att riva upp ett betygssystem kan verka omfattande, men alla förslag som skulle kunna gynna oss i framtiden borde beaktas, även långskotten.

 

Att skriva kulturhistoria på Wikipedia (del 1)

Under läsåret deltar fem elever i år tre på Nacka gymnasium och jag i egenskap av lärare i ett pilotprojekt i Nordiska museets regi i samarbete med Wikimedia utbildning, i kursen gymnasiearbete. Övriga deltagande skolor är Karlfeldtgymnasiet i Avesta, Kristinegymnasiet i Falun, Hagagymnasiet i Norrköping och Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå.

I korthet går projektet ut på att eleverna genom att skriva och utöka befintliga artiklar på Wikipedia inom ramen för sina gymnasiearbeten utvecklar och befäster sina kunskaper och färdigheter inom digital källkritik och informationskunnighet. Källmaterialet tillhandahåller Nordiska museet (arkivet och biblioteket) och det rör sig om ett antal områden under perioden från fattigsverige till folkhemmet. Nordiska har satt ihop flera ämnespaket med olika underrubriker. På detta sätt kommer källmaterialet bli åtkomligt för fler i och med att det blir sökbart på Wikipedia.

Eleverna är nu igång och läser gamla brev, tidningar, böcker m.m. och det hela känns mycket lovande. Som alltid är skolbiblioteket viktigt när det handlar om informationssökning och källkritik, för ett uppslag leder till en fråga och den behöver undersökas i databaser, även när det finns gott om material att tillgå. Vi har nära till Nordiska museet och kan delta i fysiska möten, medan de övriga skolorna får lösa kommunikationen på digital väg, utom på introduktionsdagen där vi alla träffades. GLAM står för Galleries, Libraries, Archives och Museums och kanske inte för glamour, men det känns i alla fall väldigt roligt att få den här möjligheten till samarbeten med aktörer inom andra samhällsfunktioner! Återigen vill jag förstås rekommendera
Wikipedia i utbildning bannerAv Sara Mörtsell (WMSE) (Eget arbete) [CC0], via Wikimedia Commons

Kamelhår– en fråga om kunskap och integritet?

“58 procent av de journalister som bevakar säkerhetspolitiska frågor i USA har idag ändrat sina arbetsmetoder.

“Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr sig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga.

“Det handlar inte om att man har något att dölja, det handlar om att vi har något att förlora om vi hela tiden är övervakade. Det mänskliga är det som formar oss.

Detta och mycket mer säger Edward Snowden i Lena Sundströms intervju Fem timmar med Edward Snowden (DN 2015-11-07). Av hur många skäl som helst borde alla läsa artikeln och sedan diskutera den.

Naivitet lika med frihet?
Artikeln påminde mig om de diskussioner som uppstod i samband med att jag läste Orwells 1984 med en grupp gymnasieelever på hösten 2013, strax efter avslöjandena om NSA . Förutom romanen och nyheterna läste vi artiklar och såg filmer om ansiktsigenkänning och personligt utformad reklam, t ex utdrag ur Minority Report. Risker för yttrandefriheten och att de politiska aspekterna var problematiska såg många, men att inte ha något att dölja var ett vanligt och ibland ett parallellt argument. Vi diskuterade också vem som kunde ha intresse av den information vi sprider och kom förstås in på reklam. En elev berättade att hen minuten efter att hen skrivit på Facebook att förhållandet var komplicerat fick reklam från dejtingföretag och tyckt det var lite obehagligt. De allra flesta tyckte ändå att fördelarna överväger för att det är skönt att slippa all reklam som riktar sig till en annan målgrupp än sin egen. Man vill ju inte har reklam för fiskeprylar eller åderbråcksstrumpor om man är ung och gillar gym eller dans, till exempel. Att storebror utvecklat sina metoder i kommersiell riktning var alltså inget som bekymrade dem i någon större utsträckning, och kanske är också detta den minst farliga aspekten av övervakningen.

Målsökning och risker
Själv tycker jag att ändå det är lite tur att den målsökande reklamen har en tröghet, till skillnad från i den än så länge futuristiska scenen där Tom Cruse-karaktären hör en röst  riktad till honom där han går i en shoppinggalleria. Rösten (en teknik som redan används i militära sammanhang),  talar om vad han behöver köpa. Ihop med the Internet of Things kan nog detta bli fullt möjligt inom en överskådlig framtid.
Trögheten märks när jag just har köpt en väska eller ett par skor för då är det just den reklamen som kommer och då är jag ju immun. Sökalgoritmer kanske inte alltid är så effektiva om antagandet är att varje köp är en vana? Men det beror förstås på sammanhanget.

För många år sedan, när Ica kundkort började erbjuda personlig rabatt på de varor vi köper ofta, fick vi rabatt på ett för mig dittills okänt vanemässigt inköp (godisbilar). Vår diskussion handlade som tur var inte om det onyttiga i bilar utan kom istället att handla om vilka som kunde vara intresserade av att veta våra vanor mer än Ica. Försäkringsbolag? Arbetsgivare? Att informationen kan vara värdefull för fler än Ica  mfl. tror jag att vi kan konstatera idag. Och därmed integritetskränkande. 

Gömställen
Att informations samlas och säljs vet vi. Efter att ha sökt efter bilar (inte Ahlgrens denna gång) kom bilreklamen, i månader. Detta slags bilköp sker inte så ofta för de flesta. Alltså finns det än så länge en slags analysskugga. När jag blockar all reklam, efter att jag utan att ha googlat efter det överösts av reklam för anti-ageingkräm, skor, bantning och bilar ber förstås reklamfinansierade sidor, som The Guardian om donationer istället. Hur många sidor är jag beredd att sponsra för att slippa reklam? Ska jag nöja mig med få källor? 
Det är inte helt enkelt. Att som de 58 procenten journalisterna återgå till analoga metoder är smart för dem, men för oss andra? Vi har ju undervisningen och källkritiken. Jag vet att jag borde googla utloggad, och gärna med alternativa webbläsare, men som lärare eller elev i Googles lärmiljö är det lätt att glömma att logga ut och in varje gång. Det finns krypteringsprogram, men jag gissar att informationssökningen påverkas. Vet någon? 

Kameler
Mina elever ville inte ha oväsentlig reklam, men hur vet man om den oväsentlig? Är det bara konsumenter vi är i informationsflödet? Filterbubblor är redan ett faktum: vi följer de nyhetssändningar vi väljer, läser nyheter i våra flöden och kan med lite otur för både säljaren och kunden missa det vi inte redan visste om, eftersom sökningen förutsätter förkunskap.
Minns ni förresten postorderhäftena som kom i brevlådan? I dem fanns fantasieggande produkter och där kunde jag förvånas över dittills okända massagemetoder av ansiktet, förundras över magiska stift för rengöring av kokplattor och fascineras av utbudet av kamelhårsprodukter. Utan postorderkatalogerna hade jag antagligen inte ens kunnat skriva ordet kamelhårsgördel nu. Det finns likheter med ordböcker, där vi exponera(de)s för oväntade ord, något som försvinner med onlinesökning. Nu går det ju att leva med viss okunskap (kamaxel och kambium står i spalten till vänster om kamelull i  SAOL), men ändå. En förståelse för andras ryggbesvär är kanske en biprodukt av reklam?  Är det rent av så att detta är ett exempel på hur små obetydligheter  formar oss? 

Världen enigt Google är bekväm, håll med om det, men när jag bildsöker på kamelhårsgördel hittar jag ingenting. Så nu får nog många leva i ovisshet om hur en sådan ser ut om inte någon har en liggande. Ta i så fall ett kort och ladda upp på Wikimedia Commons, på det att alla kan minnas, utan reklam. Bilden här kommer därifrån och just den här kamelen kan glädjas åt att kamelhår numera antagligen oftast bara återfinns på kameler. Själv grubblar jag vidare på strategier och glömmer bergis att logga ut.