Etikettarkiv: IT

Pisa och didaktiken

I kölvattnet av gårdagens snabba åsiktsflöde, som vanligt fullt av reflexmässiga slutsatser baserade på, ja vad egentligen, brottas jag med några tankar och många frågor. Pisarapporten Students, Computers and Learning rör om och rör upp och får stort medialt genomslag. Det känns extra viktigt  att ha lite is i magen nu, särskilt när jag läser vad Anders Fredriksson på Skolverkets enhet för resultatutvärdering säger:

Samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det är själva IT-användandet som påverkar resultaten negativt.– Det beror på att studien i grund och botten inte är utformad för att fånga det. Så vi står lite inför ett ”hönan och ägget”-problem. Vi ser sambandet mellan låga resultat och mycket IT-användande i hemmet och skolan, men vi kan inte nagla fast hur det där sambandet ser ut, säger Fredriksson.

Det framgår tydligt att det är så mycket vi inte vet än. Om åtgärder baseras uteslutande på de kunskaper vi har nu, riskerar vi gå vilse. Som tur är finns Omvärldsbloggen, som en trygg kompassriktning i kaoset. Den forskning, de resultat och de initiativ som finns har Stefan Pålsson koll på. Om  du inte tänker läsa hela rapporten (nedan), läs hans sammanfattning!

Fortsätt att språkutveckla, överallt

Det som står klart är att språket, i synnerhet läsförmåga  är a och o. Det visste vi och förhoppningsvis har de flesta skolor vaknat till av de senaste Pisalarmen. Matematiklyftet och nu också Läslyftet är igång och det kommer förhoppningsvis att ge resultat så småningom, men i den här undersökningen, som gjordes 2012 finns inte eventuella förbättringar med. I den nya rapporten finns också datoranvändning i hemmen med som faktor.  Hur gör vi med den informationen i skolan? Kan vi inom ramen för skolans uppdrag involvera föräldrar i en nationell strategi? Hur skulle en långsiktig strategi kunna se ut?

Professionellt lärande – håll i och håll ut

Lärare vill ha och behöver fortbildning , frågan är bara hur den ska se ut. Det räcker inte med en aldrig så inspirerade föreläsning i terminsstart, så  mycket är klart. Tips och tricks och nya program och appar i alla ära (det kan vara kul), datorer utan pedagogisk tanke är inte en framkomlig väg, eftersom tekniken kan inte ensam generera kunskaper.  Därför finns ingen anledning att vänta med att att börja utveckla undervisningen tillsammans med kollegor, pedagogiska ledare,  expertis och utifrån goda exempel och de kunskaper som finns.  Den modellen förordar bland andra Helen Timperley, baserat på sin forskning om lärares professionella lärande.  Ett cykliskt och uthålligt utvecklande med elevernas kunskaper  i ständig fokus är det som ger effekt, och det kräver ett ledarskap som prioriterar om och organiserar lärarnas lärande. Sådana initiativ finns, där förstelärarna ofta har en viktig roll.

Didaktiska frågor – ingen ensak

För att undvika att tappa bort oss behöver vi ställa en massa frågor, inte minst de didaktiska och förslagsvis i förhållande till det digitala sammanhang våra klassrum tillhör. Hur, till vad, med vem använder vi datorer, surfplattor och mobiler i detta område?

  • Vad ska läras ut? Stoffet: demokratiska principer, hypotenusan eller metaforer? Kunskaper och färdigheter? Kritiskt tänkande, källhantering, sammanfattning?
  • Varför ska det läras ut? Svaret finns i regel i styrdokumenten.
  • Hur ska det läras ut? Ska vi läsa, diskutera och sedan skriva? Eller lyssna, skriva och sedan leta fakta? Med digitalt stöd, papper och penna, i labbet eller i naturen?  Tillsammans eller enskilt? Samla frågor och utreda eller presentera ett problem först? Ska kunskaperna visa sig i en text, prov, muntligen eller i en film.
  • För vem ska det läras ut? (vilka är mina elever, var befinner de sig, vad är nästa steg och hur tar jag reda på om de nått dit)
  • Vem är jag som undervisar?

Mina didaktiklektorer ansåg att den sista frågan var relevant  som tillägg, men kanske borde i modifiera den lite:  vilka är vi som undervisar och vart är vi på väg? Det finns ytterligare en fråga att ställa:  Hur samverkar upplägget med värdegrunden?

Push, men i vilken riktning?

Hur planerar vi undervisning i en digitaliserad värld? Hur hittar vi balans mellan rörelse och stillasittande?  När arbetar vi med/utan datorer och varför? Hur arbetar vi för att utveckla de analytiska förmågor som är förutsättningen för att elever ska kunna dra nytta av digitala resurser? Hur hanterar vi de allestädes närvarande pushnotiserna som hackar sönder våra tankegångar och leder oss iväg från det vi behöver koncentrera oss på?  Att hantera detta är en viktig del i det digitala litteracitsbegreppet, som handlar om förmågan att lära sig i en digital uppkopplad kontext. Hur gör du? Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag har full koll.  När ett meddelande från någon viktig person dyker upp på någon av skärmarna ska det rätt mycket till om jag ska lyckas hålla fast vid det jag gör eller tänker. Förra gången jag tog upp detta i en klass utbrast en av mina elever, som trots att hen klarade skolan mycket bra tyckte det var ett stort problem: Men hur gör man?  

Säg hej till trojanen: om oväntade effekter av MOOCs

Är lärare och skolledningar redo för en anpassning till förändrade roller, förändrade mål och en förändrad syn på hur utbildning kan gå till? Om så, hur möter och medskapar vi en ny kunskapskultur för den digitala tidsåldern? Är det alls möjligt, utan att vi utmanar vår syn på vad kunskap är? Är vi redo att lyfta samtalet från IT-verktyg till digital literacitet? Och vad har Massive Open Online Courses (MOOCs) med det hela att göra?

Medium för mänsklig samverkan
Digital litteracitet(er), en rak översättning av digital literacy(ies), är ett begrepp som används allt oftare också på svenska och jag väljer det framför kompetens, eftersom det finns en värdeskillnad. Literacy betyder läs- och skrivkunnighet men också kunskaper i ett ämne eller område, och sammantaget säger det en hel del om vilka kunskaper som avses. Men inte allt. I begreppet digital litteracitet ryms också förmågan att lära sig lära på ett nytt sätt, där nya kunskaper (digitala och andra) utgör en viktig del. Det handlar alltså inte om ett effektivt utnyttjande av teknologin för att överföra kunskap till så många som möjligt, utan om en process där kunskaper delas och växer med hjälp av de möjligheter som de digitala verktygen ger oss och där internet blir ett medium för mänsklig samverkan.

Kurs online inte nödvändigtvis lika med MOOC
I  sin artikel Massiveness + Openness = New Literacies of Participation? i Journal of Online Learning and Teaching tar Bonnie Stewart ett steg förbi de skiljelinjer i den akademiska världen som blir tydliga, när universitetens traditionella roll som förmedlare av kunskap och examina utmanas. Att en Massive Open Online Course (MOOC) kan vara väsenskild från en annan är bra att känna till, i synnerhet som MOOC-begreppet flätas ihop med onlinekurser, globalisering och nätverkat lärande till den grad att det är svårt att föra en diskussion och veta att man pratar om samma sak. Det kan röra sig om så vitt skilda kurser som Teaching the Web där “teaching and learning toghether” var devisen och kurser som utbildningsjätten Courseras Social Network Analysis, där ett innehåll studeras, förmedlas och bearbetas på ett bortsett från volymen mer traditionellt sätt. Den ena är en kurs i, den andra är en kurs om.

Hur öppet och hur gratis?
En viktig skillnad även hos MOOCs med traditionellare kunskapsförmedling att de ofta är gratis, eller nästan gratis, vilket öppnar för helt nya grupper av studenter. Vissa universitet/anordnare tar ut en avgift för den som vill delta i en grupp (s.k. signature tracks) där man kan erhålla ett kursintyg. Universitetsvarianterna brukar kallas för xMOOC där x står för extension, som i förlängning av den befintliga formella utbildningen. Öppenheten gäller åtkomst för dem som anmäler sig, men kursinnehållet omfattas i allmänhet av strikt copyright. Det första c.et i cMOOCs står för connectivist och ansatsen är learning-to-learn med hjälp av sociala medier och gratisprogram. Allt innehåll är också öppet för återanvänding enligt Creative Commons.  Läs gärna mer här.

Ethos och nätverkande
Nya literaciteter har, förutom den tekniska aspekten också en ethosaspekt, menar Stewart. Ett inkluderande förhållningssätt, massdeltagande, kunskapsspridning (expertise) i en delningskultur, meningsfulla och tacksamma roller för alla som är med och bidrar är det som lyfts fram. Stewart förtydligar:

New literacies are not merely the doing of the same old things with new technologies. In a world in which mobile, digital technologies permeate daily life on a seemingly ever-increasing basis, educators may mistake the usage of technologies within learning environments for digital literacies practice.

Stewart, som i artikeln bygger vidare på sin forskning från 2010 om den tidiga cMOOC-modellen, tar inte ställning för någon av modellerna här, utan fokuserar på de möjligheter till sociokulturell tillväxt och spridande av digital litteracitet som just storskaligheten och öppenheten möjliggör, oavsett vilken slags MOOC det handlar om. Hon menar att även en MOOC som använder sig av en traditionell produktorienterad syn på vilken kunskap som ska förmedlas, vem som har rätten att definiera den (tex ett universitet) och hur den ska överföras till deltagaren kan fungera som en trojansk häst: I det storformatet döljer sig en potential för utvecklingen av en deltagarkultur och digital literacitet. Man får en oavsiktlig effekt  och nyckeln finns i mötet mellan deltagarna. När det finns en diskussionsfunktion i ett forum där deltagarna har egna profiler underlättas informationsflödet, underlättas uppkopplingsmöjligheterna, sker en organisk tillväxt, sker snabb iteration (upprepning) av förbättringsidéer,  begrepp och koncept, liksom effektiv skalbarhet. Antagandet, som Stewart gör är att nätverksanslutet deltagande blir kraftfullare i massiv skala än när storleken är den hos en konventionell onlinekurs, vilket förklaras av nätverkseffekten: Det finns mer användbar kunskap att hämta i ett stort nätverk än i ett litet. Användarna rekommenderar nätverket och fler användare tillkommer etc.

Och utmaningarna är…
Var kommer nu vanliga lärare och skolledare in i bilden? Medan den akademiska kartan ritas om tar de flesta skolor fortfarande mentala myrsteg, trots stora investeringar i tekniken. Det är troligen fler skolor än min som har lönegrundande mål där användandandet av IT i undervisningen skrivs fram. Lärare ska aktivt använda Google Apps for Education och eventuellt andra moderna IT-verktyg i sin pedagogiska verksamhet, är ett citat. Men säger det egentligen mer om varför, än formuleringen Lärare ska aktivt använda tavlan, OH och eventuellt blädderblock i sin pedagogiska verksamhet? Med tillägget… i syfte att ge eleverna de redskap de behöver för att kunna utveckla sina kunskaper i en digital tidsålder skulle det säga något om vad den egentliga anledningen är, eller borde vara. Ordet eventuellt borde inte stå där över huvud taget i synnerhet som precis allt pekar på att vi behöver utveckla en digital metaliteracitet!

Frågan är om det alls finns anledning att säga att man använder IT i sin undervising i en digitaliserad värld? Att inte vara digitalt litterat innebär att sakna tillträde till i sin egen kunskapsutveckling. Den nya literaciteten innebär att kunna inta ett metaperspektiv och som lärare behöver vi ta steget och våga utmana vår syn lärande och kunskap. Nu erbjuder Digitala Skollyftet en möjlighet att göra just det! Låt oss pröva vad digital litteracitet kan innebära för framtidens utmaningar! Vi lär så länge vi är lärare!

It is particularly in the shifting of teacher and student roles that I suggest MOOCs may inadvertently create conditions for the development of new, participatory literacies, säger Stewart.

Är vi beredda att föra upp diskussionen från att vi ska använda “IT-verktyg” till hur vi skapar möjligheter för den digitala litteracitet som är en förutsättning för att kunna anpassa oss till samhällets accelerande förändringstakt och de nya behov som uppstår? Citatet som får avsluta fångar något viktigt i sammanhanget, även om yttrandet är äldre än internet:

Collective intelligence emerges when a group of people work together effectively. Collective intelligence can be additive (each adds his or her part which together form the whole) or it can be synergetic, where the whole is greater than the sum of its parts.

Trudy and Peter Johnson-Lenz,
Groupware: Orchestrating the Emergence of Collective Intelligence (c.1980)