Etikettarkiv: skolutveckling

Om hur digitala enkäter kan stötta elevernas lärande

14 december, 2014 gunnelthydell Lämna en kommentar

Enkäter skapade med hjälp av Google Fomulär, Socrative, Office 365 Undersökning, Mentimeter och andra digitala återkopplingsverktyg blir allt vanligare i klassrummen och det är inte alls konstigt, eftersom det finns klara pedagogiska vinster. Det är inte heller svårt: aldrig förr har det gått att ta reda på vad eleverna vill, hur de tänker eller vad de kan så snabbt och smidigt som nu!

Elevdemokratiska frågor, lektionsutvärderingar, föräldraenkäter och läxförhör är bara några användningsområden. En fråga som jag ofta får är om det går att konstruera självrättande prov. Jag återkommer till det, men först lite om varför verktygen kan bli så pedagogiskt kraftfulla.

John Hatties metastudie visar att i topp 5 av de faktorer som påverkar elevernas lärande i positiv riktning finns formativ utvärdering av undervisningens effekter på elevernas lärande: Tydliga (del)mål, undersökningar under gång för att ta reda på om lärande har ägt rum och anpassning av nästa steg utifrån på de bevis du får blir stommen i din planering. Du kan behöva anpassa eller tänka om, och det vill du förstås veta så snart som möjligt. Viktigt är att återkopplingen sker snabbt. Återkopplar och undersöker gör förstås många lärare och har alltid gjort på en rad olika sätt. Det går t ex rätt fort att läsa igenom en logganteckning och ge ett snabbt svar, men fler än jag har nog suttit och skrivit ned elevernas kommentarer för att lyfta dem i klassen så allas röster hörs. Det går inte fort och kan vara sådant som får stå åt sidan när arbetsuppgifterna kämpar om uppmärksamheten.

Med digitala undersökningar sparar du tid. Dessutom kan du tillföra minst en dimension till till lektionerna: när resultaten av en kunskapsinventering presenteras åskådligt och återkopplingen sker i realtid (transparens) blir det så tydligt att det är just gruppen du har framför dig som är i fokus. Både du och eleverna ser hur gruppen ligger till (eleverna är förstås anonyma) och alla kommer till tals. Du skapar ett dialogiskt inkluderande klassrum och din undervisning kan möta eleverna där de befinner sig. Svaren du får är utmärkta som ingång till lektioner eller hela arbetsområden, och du kan utvärdera kunskapsprogressionen närhelst du bedömer att du behöver . En bra idé är att göra utvärderingen samtidigt som inventeringen. I följande exempel, skedde det som en exit ticket.

Här är ett par exempel (skärmklippskvalitet)

Mina elever använder också enkäter, som i exemplet här från minilektioner i språkhistoria. De vill ta reda på om budskapet gick fram. De används också som för frågor som de vill ta upp under mentorstiden.

Hur är det då med självrättande prov? Svaret är att det går att skapa sådana i Google formulär med hjälp av ett tillägg som heter Flubaroo. Skolspanarna har utmärkta instruktionsfilmer; den här visar också hur du skapar själva formuläret.

Sammanfattningsvis erbjuder enkäter möjligheter att skapa ett klassrum där alla röster hörs, vilket ökar elevernas delaktighet och engagemang. Lärandet blir synligt och riktat i och med att undersökningar ger dig snabb och kontinuerlig återkoppling, alla viktiga framgångsfaktorer. Självrättande prov har i sig inga andra pedagogiska fördelar än just snabb återkoppling, men tidsaspekten är viktig. Genomtänkta lektioner, med effektiva frågor kräver tid för både för- och eftertanke, och kan vi frigöra lite mer av den varan är mycket vunnet.

Omslagsbilden: Public domain

Bilda en kedja för bildning!

10 oktober, 2014 gunnelthydell 1 kommentar

Jag fick en fråga inför en föreläsning om Digitala Skollyftet på Lärarkvällarna. Vad behövs nu för att öka de digitala kunskaperna hos (gymnasie)lärare? Det fick mig att fundera vidare och vidga frågan till professionellt/kollegialt lärande överlag. Hur ser det ut hos er?

Vet de pedagogiska ledarna i skolan vad deras lärare redan kan? Vad de behöver utveckla? Vet läraren själv?
Vet de pedagogiska ledarna vilka utmaningar (inte ekonomiska eller andra faktorer, utan just pedagogiska) skolan står inför? Har de pedagogiskt stöd av förvaltningschefen?
Tar de pedagogiska ledarna på alla nivåer ansvar för att stötta och ibland putta sina lärare i en gemensam riktning?
Pratar de pedagogiska ledarna oftare om annat än betyg när de pratar om kunskaper och förbättringsområden?
Vet de pedagogiska ledarnas chefer på förvaltningsnivå vad de pedagogiska ledarna på skolorna vet om pedagogiska utmaningar och hur ledarskapet ser ut på plats?
Finns en långsiktig och genomgående plan med tydliga och mätbara pedagogiska mål (inte bara betyg) som sträcker sig över minst fyra år?
Säger lärarna att de har tillräckligt med avsatt tid för att utveckla sin undervisning och lära sig nytt tillsammans?
Pratar man om språkutvecklande och metodiskt arbete för att eleverna ska få så bra kunskaper som möjligt snarare än om att eleverna ska få högre betyg?
Tas innovation tillvara och sprids vidare?

Är svaret ja på alla frågorna? Om inte, läs gärna vidare!

Det är nu hög tid för alla skolor att komma igång med det kollegiala lärandet! Även i en tuff situation med allt mer att göra för alla i skolan kan kollegialt lärande, förutom bättre förutsättningar för lärares utveckling också ge ökad tillfredsställelse och arbetsglädje. Det är viktiga faktorer för elevernas kunskapsutveckling och sådant som gynnar elevers läroprocesser borde rimligen gynna lärares dito. Det finns mycket att utveckla: språkstödjande arbetssätt i alla ämnen, hur elevernas motivation, deltagande och aktivitet kan öka, hur bedömning kan förbättra lärandet och inte minst hur detta ska gå till i en digital skola/verklighet. Digitala Skollyftet fick många att komma långt i sitt lärande, men det finns fler sätt att börja.

Den ensamma läraren
Alltför många, särskilt gymnasielärare arbetar huvudsakligen individuellt; planering, genomförande och utvärdering sker utan feedback/formativ bedömning från andra lärare. Skälen är kanske främst traditioner och tidsbrist (för hög arbetsbelastning, brister i mötesstruktur, schemaläggning etcetera). Det är synd, för finns många vinster med kollegialt samarbete och lärande: Förutom att vi inspireras och lär av varandra, utformar vi lärandet efter just våra elever. När det sker strukturerat utvecklar det vår undervisning, och det gynnar elevernas lärande. Att alla lär sig nytt i en skola är också en viktig dimension, eftersom förmågan att lära om och lära nytt kanske är den viktigaste av alla.

Utveckla på riktigt
Det finns både kvalitets- och tidsvinster att göra genom att tillsammans utveckla och utvärdera god undervisning med fokus på elevernas lärande. Det räcker inte med frågor i farten, som Hur gjorde du, hur gick det? eftersom dessa endast kan generera en ytlig och helt subjektiv berättelse. Berättelser är något annat än det utforskande som behövs.

För att förbättra elevernas kunskaper måste vi få syn på undervisningen
Vi är alltså många som med få undantag är den enda läraren i klassrummet, och som skulle utvecklas av att dela upplevelsen ibland. Att jämföra upplevelser och intryck från en lektion är utvecklande för både den som besöker och den som leder. Delad undervisning är ett annat alternativ. Att dela lärsituationer ökar möjligheten att få syn på någon eller flera aspekter av det komplicerade samspelet i klassrummet och är ocks inspirerande. De gånger jag har hamnat i andras klassrum ser jag alltid något som väcker nyfikenhet och didaktiska frågor!

Alla är inte lika pigga på besök. Vare sig det beror på självförtroende, rädsla för förändring eller negativa minnen från tidigare klassrumsbesök går det att ändra på. Varför inte börja med att besöka någon? De allra flesta lärare vill nog innerst inne utvecklas och blir positiva till kollegial fortbildning på plats, när de har fått chansen att pröva på. Den som bjuder in någon i sitt klassrum måste få vara den som styr både vad som ska observeras och vad samtalet efteråt ska handla om. Långt ifrån Klass 9a och de stränga superpedagogerna, alltså!

Stöd i forskning
Tunga namn inom skolforskning/utbildningsvärlden (Dylan Wiliam, John Hattie, Pasi Sahlberg mfl.) är överens om vikten av kollegialt samarbete, för att kvaliteten på undervisningen ska bli bättre. Dylan Wiliam säger att alla lärare stannar av i sin utveckling efter några år utan bra stödstrukturer. När han pratar om TLC (Teacher learning community) föreslår han en en workshop (75-120 min) och två timmar för planering och observation per månad. Långsiktighet är viktigt, minst två år bör en TLC få till sitt förfogande. Att lära om och lära nytt är en process som helt enkelt behöver tid. Helen Timperley understryker att elevernas behov måste styra lärares professionella utveckling, och att de skolor som satsar på professionell utveckling och lärande ser effekt redan efter åtta månader för att sedan verkligen lyfta efter ca tre år och därför bör omfatta minst fyra-fem år.

Hur göra då?
Det finns fler metoder för kollegial utbildning. Lesson Study och Learning Study är kända metoder och fokuserar lektionsdesign respektive elevernas lärande, i det senare fallet utifrån variationsteorin. (Ference Marton mfl). Kollegahandledning är en annan. Oavsett vilken metod man kommer överens om kan det till en början vara en god idé med en utomstående samtalsledare, som initierar, motiverar och stöttar processen. Lärare som utbildas till samtalsledare är också en bra idé. Lärare som är bra på planera, genomföra och utvärdera undervisning och också på att formulera insikter och utvecklingsområden kan ta stöd i bra litteratur, som denna .

Det utvidgade kollegiets möjligheter
Det finns också andra vägar att utveckla sig och det engagemang bland lärare och andra skolmänniskor, som umgås i sociala nätverk är en kraft att räkna med! Initiativ som Skollyftet , Edcamp, och Flippa klassrummet på Facebook samlar tillsammans minst 10 000 lärare, troligen fler och den skolutveckling som detta genererar kommer många skolor tillgodo redan nu. Under förra året initierade vi Digitala Skollyftet, en tioveckorskurs som riktade sig till lärare, skolledare, skolbibliotekarier, som ville lära sig och utvecklas, oberoende av tid och rum, och arbetsgivare. Gratis. Se gärna detta exempel från Per Falk på hur en fråga på Twitter leder till ett skolutvecklingsinitiativ! Det här lär vara ca 20% av lärarna, så frågan vi måste ställa oss är hur vi får med oss resten?

I en hållbar organisation delas och sprids kunskap.
Lärardrivna initiativ samlar just den sortens engagemang och där finns mycket att hämta! Den kraften bör tas tillvara på ute på skolorna också. Skolforskarna är överens om att ett effektivt ledarskap siktar på att ge de lärare man redan har möjligheter att bli skickligare, snarare än att nöja sig med att vissa är stjärnor och andra inte. Förstelärarsystemet leder på sina håll till kollegialt lärande, på andra håll inte.

För det professionella lärandet behövs nu styrsystem för att utveckla det pedagogiska ledarskapet, och då behöver alla dra åt samma håll: ett långsiktigt, forskningsbaserat pedagogiskt ledarskap behöver genomsyra hela verksamheten, från regering och riksdag till kommunstyrelser och nämnder, vidare till till förvaltningsnivå och vidare till varje skola och varje klassrum. Detta gynnar elevernas lärande,och skapar en allt yrkesskickligare lärarkår. Stäng inte ute dem som inte blev förstelärare, utan använd förstelärarna klokt,
t ex som process- och samtalsledare. Med avsatt tid i tjänsterna. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, som romarna sa.

Finns det förebilder?
Ja, det finns flera exempel att ta lärdom av, Kanada är långt framme men också i Sverige rör det på sig. Sigtunaboxen är en kommun som förbättrat elevernas resultat genom ett samlat grepp i hela kommunen. Det finns mycket att utveckla. Gapa inte efter allt i samma stycke utan formulera tillsammans ett eller ett par och håll fast vid dem i några år, utifrån forskning förstås, och sätt sedan igång!

Sist men inte minst, innovation
Kanske saknas lokala system för att ta tillvara innovation på många håll. Innovation kommuniceras i media (läs lärartidningar) och sociala media. Prisutdelningar visar ofta vilka lärare som bryter ny mark. Frågan är, hur tillvaratas sedan innovation i skolan? Och hur kommuniceras den?

På Business Arena som är ett symposium för byggbranschen, deltog Michael (min man) och där framhölls, till hans och min stora förtjusning, ett exempel på innovation och kreativitet inom digital utveckling hur flippad matteundervisning på arabiska förbättrat elevernas resultat. Joakim Jardenberg och Micco Grönholm från i Helsingborgs stad berättade om detta. Där kopplar de ett helhetsgrepp i kommunen, och det är definitivt något för andra kommuner att ta efter, inte minst att kommunicera goda exempel från skolan till omvärlden.

ÄN, ett ord med makt

7 september, 2014 gunnelthydell Lämna en kommentar

Jag ser inte hur det här ska kunna lösas,

än.

Tänk att ett litet ord kan förflytta en hel föreställningsvärld! Det finns en framåtrörelse som är så påtaglig i ordet än eller ännu! En förtröstan om att insikter och kunskaper är att vänta, de är inom räckhåll och de är möjliga. Våra förväntningar är oerhört kraftfulla, det visar t ex Robert Rosenthals kända klassrumsexperiment från 60-talet, som jag tror de flesta känner till. I veckan som gick var jag på en konferens i Malmö, som befriande nog adresserade själva kärnan i vårt uppdrag som lärare. Psykologin bakom våra tankar och föreställningar och hur vi förmedlar och hanterar dessa var i centrum och det i kombination med vetenskapliga och pedagogiska rön om vad som behövs för att skapa situationer där elever tror på sin förmåga att lära sig och därför gör det. Det här är både intressant och viktigt och värt att ta på största allvar.

Carol Dweck, James Nottingham och Bosse Larsson var talare och det handlade om mindset (tänkesätt), vilket också är titeln på en bok av Dweck . Den är baserad på hennes mångåriga forskning och handlar om en i grunden enkel idé, som varje rektor, lärare och elev behöver brottas med: hur vi tänker kring förutsättningar för framgångsrikt lärande. Jag gillar verkligen James Nottinghams devis att lektionerna ska vara utmanande för varje elev, något som är en självklarhet för den som förstått Vygotskij, och ändå så svårt att få till. Nottingham pratar också om hur vi (utan ont uppsåt) jämför och bedömer elever, varpå de stämplas som starka eller svaga eller mittemellan. Stämpeln är skadlig, oavsett om den handlar om att vara på toppen, i mittskiktet eller på botten. Med en sådan indelning av eleverna försvinner förutsättningarna för att få eleverna att lämna sin trygghetszon och bege sig in i den proximala utvecklingszonen, där det är tillräckligt svårt och utmanande och därför lärorikt att vara. På engelska är begreppet fixed/growth mindset, i den svenska översättningen av Nottinghams bok används begreppen statiskt och dynamiskt tänkesätt.

Det här kanske inte något nytt. Många av oss har hört att vi inte ska använda beröm som riktar sig mot personen utan istället fokusera på aktiviteten. Jämför: Åh vad du är duktig/smart/fantastisk som klarade det så snabbt! med Så uthålligt/hårt/målmedvetet du har arbetat! Det vi premierar blir det eftersträvansvärda för eleverna.

Lärande som pågår hos riktigt små barn sker ofta fullt synligt på ett annat sätt än mycket av det som sker senare i skolvärlden. Tänk, gå, hantera en sked eller knyta skor! Vissa barn lär sig fort, andra lär sig långsammare, och vi vuxna stöttar och uppmuntrar för vi VET att de kommer lära sig och därför ingår inte föreställningen om att somliga barn är begåvade skoknytare eller ätare och andra inte.

När tecken på lärande syns applåderas det ibland och barnen får höra att de ÄR duktiga snarare än att det var duktigt kämpat. Det är alltså ett ett exempel på fixed/statisk respektive growth/dynamisk feedback. Det kan väl inte vara så farligt, eller hur? Eller finns risken att vi blåser upp tomma ballonger istället för att skapa fruktbar inställning till fortsatt lärande inom andra områden? Många av dem, som musik, bollsport, språk och matematik omges med myter om medfödd/inte medfödd begåvning. Om det inte går bra direkt saknas kanske bollsinne eller musiköra och om det går lätt i början ligger naturbegåvningstanken nära till hands. Det här ställer till det på alla områden och det är ofta när det börjar ta emot i skolan som denna inrotade och svårutrotade föreställning om begåvning, intelligens och förutsättningar för att lära sig blir ett bekymmer, eftersom effekten för eleven blir uppgivenhet och skolmisslyckande. Helt i onödan. Jämför dessa två sätt att tänka:

Statiskt tänkesätt
Dina framgångar bestäms av medfödd intelligens och förmåga. Du ÄR duktig (eller inte duktig) och även om du inte anstränger dig är du framgångsrik. Du undviker motgångar och utmaningar. Du kommer alltid vara duktig på vissa saker och hopplös på andra. Att visa vad du kan och att du lyckas utan synbar ansträngning är tecken på hur smart/intelligent du är. Misslyckanden visar tvärtom inkompetens/dumhet. Hellre alla rätt på ett lätt prov än några fel på ett svårt och du undviker svårigheter för att slippa det. När det finns möjlighet att visa upp dina starka sidor och där risken att misslyckas är mycket liten anstränger du dig gärna. När det tar emot skyller du på dig själv eller någon annan för att skydda din självbild. Du försöker rädda situationen genom att dölja misslyckanden, t ex genom att avleda uppmärksamheten. Dina motton är: antingen är du bra eller inte på något. Om du är bra behöver du inte anstränga dig. Om du behöver det måste du vara dum. Om du inte anstränger dig så mycket har du en ursäkt om det går dåligt. Undvik smärta!

Dynamiskt tänkesätt
Dina framgångar beror på din ansträngning, din förmåga att ta risker och dina strategier. Att göra det betyder att intelligens och förmågor kan utvecklas. Miljön är avgörande för intelligens och förmåga. Du vill utveckla dig själv och bli bättre, lära dig genom utmaningar och söker dem för att du vet att du lär dig mer då. Svårigheter är en oundviklig del av inlärningsprocessen. När du misslyckas behöver du anpassa dina strategier. När nya insikter eller färdigheter är inom räckhåll anstränger du dig, också när det kräver lite extra av dig. Du skyller inte på någon utan vill veta hur du ska lyckas bättre nästa gång. Du känner dig inspirerad att försöka. Du prövar olika strategier för problemlösning, söker råd, stöd eller nya sätt att ta dig an svårigheterna. Dina motton är: framgång bygger på ansträngning, oavsett hur bra du är kan du alltid bli bättre. Om du anstränger dig lär du dig. Ingen vinst utan smärta. (sammanfattning av Dwecks teori, Nottingham: Utmanande undervisning i klassrummet, s 58,59)

De flesta av oss har områden där vi tänker i termer av begåvning och andra där vi har ett mer dynamiskt angreppssätt. Som exempel har fick jag tidigt höra att jag är språkmänniska och när matte så småningom blev svårt förklarades det med att jag inte hade den fallenheten. Jag gav upp så fort det blev för svårt, och självförtroendet sjönk som en sten. Avancerad syntax, kunskapsteoretiska snårigheter och annat abstrakt har jag tvärtom angripit med tålamod. Liksom gitarrspel, bakning och annat där misslyckanden känts naturliga. Som tur är går det att påverka sättet att tänka i gynnsam riktning men för det krävs en medvetenhet hos lärare och andra inblandade. Inom idrotten finns det mycket att hämta.

I dessa sammanhang ser vi ofta tydliga samband mellan träning och framgång. Teknik förbättras och muskler utvecklas genom idog träning och bra tränare, som har full fokus på processen. Trots detta odlas talang och genikulturen. Julia som citeras här sätter fingret på det reportern inte riktigt vill gå med på, se underrubriken Han i sin tur bygger troligen ofrivilligt vidare på den kulturella föreställningen om talang, medan Julia vet orsaken till sina framgångar. (DN. 4/9-14). Det räcker inte att ha talang.

Fotbollsspelaren Thierry Henry säger: Amateurs call it genious. Masters call it practice. Det här gäller inom alla områden och det kryllar av citat på temat av motvilliga genier, här några:

Genius is one percent inspiration, ninety-nine percent perspiration. (Thomas A Edison)

I am always doing that which I cannot do, in order that I may learn how to do it. (Pablo Picasso)
It’s not that I’m so smart, it’s just that I stay with problems longer. (Albert Einstein)

Einsteins hjärna har också studerats ingående och den ser annorlunda ut än andras. Hur kunde han vara så smart? Finns svaret i hjärnans beskaffenhet? Forskarna har letat bland hans vindlingar och neuroner för att hitta svaret. Men tänk om frågan är fel ställd? Nu vet forskarna att hjärnan är plastisk och kan tränas upp. De har mätt aktiviteten i hjärnan hos personer som upptäcker fel och arbetar med problemlösning. Det ser olika ut beroende på om de har ett statiskt eller dynamiskt tänkesätt . Se här: bilden är skyddad så följ länken. Den röda färgen=högre temperatur=aktivitet. Så ser det alltså ut när hjärnan växer sig starkare. Hönan eller ägget är alltid frågan, men här börjar alltså forskningen se sambandet. Det är smart att brottas länge med problem för då blir man smart.

Eleverna gynnas av att få veta att hjärnan kan tränas, precis som en muskel. Det gynnar deras kunskapsresultat. Medan de som fostras till ett dynamiskt tänkesätt lyckas bra i gymnasieåldern, går kurvan nedåt för de statiskt tänkande eleverna i Dwecks studier. Hur fostrar vi då ett sådant tänkesätt? Carol Dweck föreslår att vi börjar med oss själva och funderar på hur vi uttrycker oss i samtal med eleverna: ordet struggle/brottas med, kämpa, traggla och kanske grubbla är ett tecken på en aktivitet som ska lyftas som något mycket eftersträvansvärt. Det ska inte vara lätt och gå snabbt, tvärtom måste vi ständigt utmana varje elev i en anda av höga förväntningar och tålamod! Att kunna stötta processen med hjärnforskningens träningstanke är en god idé, eller hur? Frågor som: vad brottas du med nu? aha, har du inte löst det, än? fostrar ett dynamiskt tänkesätt.

Detta gäller för övrig också för resten av skolans organisation: om vi vill att eleverna ska nå sin fulla potential behöver hela skolan ha ett growth mindset, säger både Dweck och John Hattie. Visible learning fungerar inte utan detta sätt att se på lärande, elever och också på lärare, som förstås behöver få utmana sina kunskaper och metoder kontinuerligt. Så ser det inte ut överallt, än.

Nu är det säkert många med mig som ser vilken utmaning ett skifte i mindset innebär i dagens stressade skola. Det måste finnas tillräckligt med tid och tillfällen att göra misstag och att brottas länge med sina utmaningar. På gymnasiet harmonierar detta sätt att se på kunskap illa med korta kurser och ständiga kursbetyg. Carol Dweck talade om en skola där de arbetat medvetet för att ha ett growht mindset och där barnen fick omdömet not yet (learned). Jag skulle önska mig omformulerade F till har inte lärt sig än och ämnesbetyg även i gymnasiet, så processen får ta tid. Höga betyg ska inte som nu vara målet utan konsekvensen av framgångsrika studier. Det behöver elever, föräldrar och inte minst politiker förstå. Ekonomer räknar och mäter, men det ska inte lärare eller ens rektorer ägna huvuddelen av arbetstiden till utan hur vi utvecklar undervisningen måste vara i ständig fokus.

”Not everything that counts can be counted, and not everything that can be counted counts.” (Albert Einstein)

Riktigt framme är vi inte,

än…

Läs gärna denna, inte minst för diskussionen som följer efter artikeln! Här framhålls också att även en känsla av det man lär sig har ett (högre) syfte och är meningsfullt är ett kraftfullt mindset!

Även den här artikeln rekommenderas i sammanahanget http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/09/03/skolpolitiska-forslag-missar-ofta-malet

Upp på katedern!

19 augusti, 2014 gunnelthydell 1 kommentar

I söndagens DN läste jag Björn Wimans krönika med titeln Också superlärarens frihetsbudskap kräver kunskap. Elegant kopplas en kunskapssyn förändrad av krav- och tävlingstänkande till ett ökat behov av superpedagogiska förebilder i stil med John Keatings (Robin Williams) i Dead Poets’ Society. Tankar som legat och grott hos mig fick ord i krönikan. Tack!

Nog är vi många som (kanske i hemlighet) har Keatings som förebild. Vi som när en romantisk önskan om att utmana, inte bara våra elever, utan också hierarkier i skolan (i hans fall en internatskola) och kanske hela samhället. Som vågar. Som vet hur kraftfull poesi kan vara. Som ser bildning som avgörande för frihet och livskvalitet. Och demokrati. Vi fria akademiker i ett fritt och kreativt yrke som utmanar elevernas tankar och kunskaper. Som här:

Verkligheten, med den kunskaps- och människosyn som tagit plats i dagens gymnasieskola genom otaliga reformer är kanske det system som en tänkt Keatings behöver utmana nu? Så många lärare vittnar om svårigheter att utföra ett gott arbete med den tillfredsställelse det innebär. Vi har en skola där mätning, elevers och lärares stress, prestationskrav, elevernas oro inför framtiden får den att likna en betygsfabrik mer än den plats för intellektuellt växande som skolan kunde vara. Läraryrket och dess status har förändrats ” från fria akademiker till kommunaltjänstemän, från kunskapsförmedlare till poängsättare”, skriver Wiman. Det gör ont!

Allt är förstås inte nattsvart: lärare och skolledare lyfter varandras goda exempel och det är bra. Vi lyfter samtalet och skolutvecklar i nya former och sammanhang och det är bra. En del blir nominerade till fina priser, och det är nog bra (även om det är en del av tävlingskulturen) eftersom kunskaper sprids den vägen. Några lyfts till förstelärare och får en något rimligare lön, men eftersom det inte finns någon tjänstebeskrivning innebär det tyvärr långt ifrån alltid att resten av kollegiet får ta del av förstelärarens kunskaper. Det är synd.

Andra lärare åstadkommer små mirakler i det tysta utan att någon ser eller bekräftar dem (utom deras elever), och andra kanske saknar det självförtroende som krävs för att söka förstelärartjänst. Andra ställer inte upp på indelningen i först och, ja sist. Om det finns vinnare i den pedagogiska tävlingen finns det rent matematiskt ännu fler förlorare, både bland lärare och bland deras elever. Det finns lärare som är skickligare än andra! Det finns olika grad av engagemang. Det finns olika slags ledarskap. Det finns också olika slags skicklighet hos lärare, som kombinerade kan skapa synergieffekter. Det finns också massor av skickliga lärare som inte ryms i reformens budget.

Nu har vi reformen här, men ingen vet egentligen om och hur länge förstelärarna får behålla sina titlar och lönepåslag. Det ser dessutom mycket olika ut i olika skolor. Det enskilt största problemet med förstelärarreformens individorientering kan ändå vara att satsningen inte tydligt tjänar till att lyfta hela skolan, utan skiktar den i nya (verkliga eller föreställda) hierarkier. Jämför med idén att lyfta ett helt arbetslags eller ett ämneslags prestation, eller varför inte en hel skolas, genom samarbete och kollegialt lärande, något som skolforskare som Dylan Wiliam och Helen Timperley säger är den säkraste vägen mot förbättrade kunskapsresultat. Uthålligt utvecklingsarbete i grupp (gärna lett av en skicklig och påläst utvecklingslärare) är vägen till ökad kunskap, även om det är svårt att slita sig från den härliga och romantiska föreställningen om superläraren. Om det behövs. Kanske finns det plats för allt? För nog ställer jag mig gärna på katedern för att väcka uttråkade elever och så nya tankar.

Fast om jag en dag gick in i klassrummet (eller lärarrummet) och glatt och drastiskt rev sönder ämnesplaner, matriser, tjänstebeskrivningar eller läroböcker undrar jag vem som skulle se en pedagogisk superhjälte och fri akademiker. Eleverna? Rektorerna? Kollegorna? Någon? Troligen skulle jag få en mycket långärmad tröja. Rätta mig om jag har fel!

Bild: come_into_blossom via Compfight cc

Hjältar i Götet

15 april, 2014 gunnelthydell Lämna en kommentar

På tåget tillbaka mot Stockholm sitter jag och tänker på dagens möte med gymnasielärarna i den stora skolan i Göteborg. De fortbildar sig när de flesta av oss har påsklov, de har rekordmycket undervisning (sju kurser om 100 poäng, och en god bit över 200 elever) och nu ska de som grädde på moset påbörja förändringsarbetet mot digitaliserade läroprocesser. Jag hade förstått om det hade rått ett massivt motstånd; ute sken solen ikapp med människorna som satt och gonade sig på trottoarernas fik, längs kanalen och på varenda parkbänk som syntes till, medan kastanjerna vecklade ut sina blad.

Istället mötte jag intresserade och glada lärare med många frågor och med uppenbar lust för sitt arbete. Det är roligt att lära sig nya saker, särskilt när det sker i goda kollegors lag. Nu väntar en spännande tid med många misstag att göra, ännu fler anledningar att göra ”high five” och en anledning att befinna sig i ett, som jag hoppas, lustfyllt lärande. En lärare kom fram efteråt och sa att hon egentligen först hade ville säga jag vill inte och nu förvånat kände att hon fick lust. Det var en av de kommentarer som gjort mig gladast hittills i mitt lärarliv! När vi lärare får träffas, tänka och lära oss tillsammans frigörs kraft och lust. Kraft och lust som alla så väl behöver. Det är den blomma vi vattnar som växer!

Och nu, påsklov! Glad påsk, alla kollegor därute!

En hävstång, tack!

9 december, 2013 gunnelthydell 1 kommentar

Det ska fan vara lärare i PISA-tider. Nu duggar åsikterna och gissningarna om vad som är den största enskilda orsaken till de fallande resultaten tätt. Teser och hypoteser står som spön i backen, men var är frågorna som vi måste ställa innan analyserna är färdiga? Idag är svaren i DN förstatligande (LR) och en påminnelse om hur usla lärarna är (Zaremba). Jag säger inte att de har fel, men det saknas något och imorgon kommer nästa förklaring. Och sten läggs vid sten…

Skillnader mellan ämnen
En fråga som jag saknar är denna: Varför går det så bra i engelska och samhällskunskap för de svenska eleverna? Vi som undervisar i dessa ämnen borde, enligt den logik som styr debatten, ha gått i en helt annan lärarhögskola än mattelärare och svensklärare. Men icke; vi kanske till och med är samma person. Är det någon annan engelsk- eller samhällskunskapslärare som läst något inlägg där frågan om hur vi gör för att lyckas ställs? Någon som har läst om hur skickliga vi måste vara? Tror inte det, och när det går så bra bör det ju ha en annan förklaring, något som ligger utanför skolan.

Tillgång och efterfrågan
Engelska är ett högstatusämne och översköljer oss, och ännu mer våra elever från morgon till kväll. Internet, filmerna de ser, youtubeklippen, musiken och ja, det är högre status att bära omkring på en tjock engelsk roman än en svensk. Allt fler av mina studiemotiverade och, faktiskt läsande elever skriver bättre engelska än svenska, trots att ämnena har lika många timmar till sitt förfogande, åtminstone i gymnasiet. En anledning gissar jag är att eleverna vill ut i världen och att engelska då är det viktigaste kommunikationsredskapet. Så säger de i alla fall.

Kompensation
Svenskan har det tuffare, men vi gör vad vi kan. Med tanke på den ambitiösa ämnesplanen i svenska är det med lätt magknip jag tillhandahåller tid för egen läsning. Det är mycket bra att läsa tillsammans, särskilt när trender ska vändas, men när i helsicke ska vi hinna med allt annat? Flippa ett läsande klassrum är inte lätt, för det är mycket som konkurrerar om elevernas tid hemma vid datorn. Eller mobilen. En fråga nu när Lettland och Polen kommer starkt borde vara hur ungdomars vanor ser ut där.

Fördelningen
Politik handlar om att fördela och det har gjorts. I min kommun bor många i rotrenoverade hus, har rutfinansierad städ- och läxhjälp och reser mycket. Medelklassen har blivit en slags överklass. Hur hungriga är unga människor på kunskaper som ska ge dem en bra framtid, när de redan det så bra, materiellt sett? Många känner trycket och har också stöd hemifrån. De måste ha ett bra jobb (och alla vägar öppna) för att kunna leva sina liv i fortsatt välstånd. Men ändå. Drivkrafterna går ofta över i stress och betygshets. Och alla är inte med i matchen.

Skolan som samhällsbärare
Det är tungt för skolan att, likt en Atlas, bära resultaten av politiska beslut av allehanda slag och gärna hela samhällsutvecklingen på sina axlar. På i bästa fall 84 timmar under ett år ska jag som svensklärare kompensera för det andra. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att vara lite öppen för att skolans, eller hellre samhällets problem är komplexa. Pressad landstingsbudget ger förlossningar i korridorer. Pressad skolbudget ger pressade skolledare, som inte har tid (och ofta inte heller kompetens) att leda det pedagogiska arbetet. De få lärare som mot förmodan håller måttet i mediernas hets kommer inte heller de till sin rätt i en budgetstyrd verksamhet där en lektion börjar när den andra slutar, medan klassrum står tomma i korridoren intill, eftersom kommunens fastighetsavdelning tar ut marknadsmässiga hyror. I samma kommunala verksamhet. Elever och föräldrar fyller i kundnöjdhetsrapporter som ligger till grund för min lön. Ingen blir nöjd.

Den PISA-trötta läraren av åtminstone inledningsvis god kvalitet, behöver goda ramar och villkor. När alla ropar på hängmörad biff, utan att förstå att de också måste hetta upp stekpannan, använda smör och tänka på tillbehören blir det som det blir. Lika segt som debatten, med andra ord. Det är dags att lyfta frågorna och att lyfta skolan. På riktigt! Vi är så många som vill det! På riktigt! Och som gör det, på riktigt. I Digitala Skollyftet och Edcamps och andra sammanhang. Vi lyfter. I debatten däremot krävs en hävstång, för att flytta på alla ”sanningar” som skymmer sikten för frågorna.

PS. Vi engelsk- och samhällslärare tar tacksamma emot folkets jubel när som helst, tro inget annat!

Bild från Wikimedia commons, uppohovsrätten är utgången och därför fri att använda.

Reflektion mitt i #digiskolvecka ett

31 oktober, 2013 gunnelthydell Lämna en kommentar

Skolforum och introduktionen av Digitala Skollyftet är till ända och i mitt huvud trängs tankar och idéer. Jag tänker tillbaka på alla de fantastiska samtal jag har haft förmånen att delta i, för att inte tala om de som väntar! Så många glada och förväntansfulla möten, både i sociala medier och i vår monter på Skolforum och i studion! Så rätt det känns att vi skolmänniskor nu tar initiativet till vår egen fortbildning och utvecklingen i ett längre perspektiv! Som Anne-Marie Körling sa i måndags: vi är inte så många, än, men det utvidgade kollegiet (snart kollegiet, kort och gott) växer fort nu och det är grymt; det är en drivbänk för kunskaper som behövs för att kunna driva den skolutveckling som vi både längtar efter och så väl behöver. Det här leder också till att lärare, rektorer och skolbibliotekarier hittar andra att kompetensutvecklas tillsammans med inom sina områden. En lärarkategori jag helt har missat är sjukhuslärare. Anders (hör av dig så länkar jag till dig) berättade om det, och jag kan tänka mig att det finns behov av nya nätverk och resurser att bygga vidare på för er.

Nästa steg
Så här i början är det svårt att överblicka vad som händer och var. Om det sa Malin Karlsson något så klokt när hon blev intervjuad, (se 25 minuter in i sändning) nämligen att allt klarnar så småningom, och under tiden är det bara att plocka russinen ur kakan. Det sammanfattar nog i princip hur det kom sig att jag vågade ge mig in i detta projekt till att börja med. Apropå russin är ett sådant Jonas Bäckelins film, som är resultatet av ett annat projekt. Se den!

Egna mål
Redan nu har jag lärt mig massor genom att planera och iscensätta Digitala Skollyftet med det fantastiska gäng Anna Kaya, Sara Mörtsell och Per Falk utgör. I koncentrerat urval har jag lärt mig hur viktigt det är att länka med fler ord än bara ett kort ord som ”här” för att talsyntesprogram ska kunna upptäcka länken, vikten av underrubriker , hur man rullar upp och ned en rollup, en hel del om tryckerier, att starta ideell förening, att det går att hålla en twitterkurs med penna och papper och mycket, mycket mer! Allra viktigast är att se hur kraftfullt det är med tillit och engagemang hos så många människor. Nu funderar jag på vilket/vilka lärandemål jag ska formulera, men jag långt ifrån färdig och väljer att vara öppen och leta russin ett tag till. Kanske blir det en knytkonferens med elever (mina eller kanske mina och någon annans). Vad säger syfte, innehåll och krav i engelska 6 och svenska 2 och 3, tro? Inget om knytkonferens, så mycket vet jag, men nog borde det vara en idé värd att prova, eftersom formen är betydligt mer fruktbar än debatt, åtminstone om debatterna som sänds i tv är förlaga. Jag har tidigare haft liknande inslag, men aldrig med samma ansvar hos deltagarna för att aktivt bidra eller hitta en annan intressant diskussion. Hur skulle det gå att göra det med t ex hangouts? Är också sugen på samarbeten i svenska eller engelska. Nu tänker jag lite till!

Säg hej till trojanen: om oväntade effekter av MOOCs

4 oktober, 2013 gunnelthydell Lämna en kommentar

Är lärare och skolledningar redo för en anpassning till förändrade roller, förändrade mål och en förändrad syn på hur utbildning kan gå till? Om så, hur möter och medskapar vi en ny kunskapskultur för den digitala tidsåldern? Är det alls möjligt, utan att vi utmanar vår syn på vad kunskap är? Är vi redo att lyfta samtalet från IT-verktyg till digital literacitet? Och vad har Massive Open Online Courses (MOOCs) med det hela att göra?

Medium för mänsklig samverkan
Digital litteracitet(er), en rak översättning av digital literacy(ies), är ett begrepp som används allt oftare också på svenska och jag väljer det framför kompetens, eftersom det finns en värdeskillnad. Literacy betyder läs- och skrivkunnighet men också kunskaper i ett ämne eller område, och sammantaget säger det en hel del om vilka kunskaper som avses. Men inte allt. I begreppet digital litteracitet ryms också förmågan att lära sig lära på ett nytt sätt, där nya kunskaper (digitala och andra) utgör en viktig del. Det handlar alltså inte om ett effektivt utnyttjande av teknologin för att överföra kunskap till så många som möjligt, utan om en process där kunskaper delas och växer med hjälp av de möjligheter som de digitala verktygen ger oss och där internet blir ett medium för mänsklig samverkan.

Kurs online inte nödvändigtvis lika med MOOC
I sin artikel Massiveness + Openness = New Literacies of Participation? i Journal of Online Learning and Teaching tar Bonnie Stewart ett steg förbi de skiljelinjer i den akademiska världen som blir tydliga, när universitetens traditionella roll som förmedlare av kunskap och examina utmanas. Att en Massive Open Online Course (MOOC) kan vara väsenskild från en annan är bra att känna till, i synnerhet som MOOC-begreppet flätas ihop med onlinekurser, globalisering och nätverkat lärande till den grad att det är svårt att föra en diskussion och veta att man pratar om samma sak. Det kan röra sig om så vitt skilda kurser som Teaching the Web där “teaching and learning toghether” var devisen och kurser som utbildningsjätten Courseras Social Network Analysis, där ett innehåll studeras, förmedlas och bearbetas på ett bortsett från volymen mer traditionellt sätt. Den ena är en kurs i, den andra är en kurs om.

Hur öppet och hur gratis?
En viktig skillnad även hos MOOCs med traditionellare kunskapsförmedling att de ofta är gratis, eller nästan gratis, vilket öppnar för helt nya grupper av studenter. Vissa universitet/anordnare tar ut en avgift för den som vill delta i en grupp (s.k. signature tracks) där man kan erhålla ett kursintyg. Universitetsvarianterna brukar kallas för xMOOC där x står för extension, som i förlängning av den befintliga formella utbildningen. Öppenheten gäller åtkomst för dem som anmäler sig, men kursinnehållet omfattas i allmänhet av strikt copyright. Det första c.et i cMOOCs står för connectivist och ansatsen är learning-to-learn med hjälp av sociala medier och gratisprogram. Allt innehåll är också öppet för återanvänding enligt Creative Commons. Läs gärna mer här.

Ethos och nätverkande
Nya literaciteter har, förutom den tekniska aspekten också en ethosaspekt, menar Stewart. Ett inkluderande förhållningssätt, massdeltagande, kunskapsspridning (expertise) i en delningskultur, meningsfulla och tacksamma roller för alla som är med och bidrar är det som lyfts fram. Stewart förtydligar:

New literacies are not merely the doing of the same old things with new technologies. In a world in which mobile, digital technologies permeate daily life on a seemingly ever-increasing basis, educators may mistake the usage of technologies within learning environments for digital literacies practice.

Stewart, som i artikeln bygger vidare på sin forskning från 2010 om den tidiga cMOOC-modellen, tar inte ställning för någon av modellerna här, utan fokuserar på de möjligheter till sociokulturell tillväxt och spridande av digital litteracitet som just storskaligheten och öppenheten möjliggör, oavsett vilken slags MOOC det handlar om. Hon menar att även en MOOC som använder sig av en traditionell produktorienterad syn på vilken kunskap som ska förmedlas, vem som har rätten att definiera den (tex ett universitet) och hur den ska överföras till deltagaren kan fungera som en trojansk häst: I det storformatet döljer sig en potential för utvecklingen av en deltagarkultur och digital literacitet. Man får en oavsiktlig effekt och nyckeln finns i mötet mellan deltagarna. När det finns en diskussionsfunktion i ett forum där deltagarna har egna profiler underlättas informationsflödet, underlättas uppkopplingsmöjligheterna, sker en organisk tillväxt, sker snabb iteration (upprepning) av förbättringsidéer, begrepp och koncept, liksom effektiv skalbarhet. Antagandet, som Stewart gör är att nätverksanslutet deltagande blir kraftfullare i massiv skala än när storleken är den hos en konventionell onlinekurs, vilket förklaras av nätverkseffekten: Det finns mer användbar kunskap att hämta i ett stort nätverk än i ett litet. Användarna rekommenderar nätverket och fler användare tillkommer etc.

Och utmaningarna är…
Var kommer nu vanliga lärare och skolledare in i bilden? Medan den akademiska kartan ritas om tar de flesta skolor fortfarande mentala myrsteg, trots stora investeringar i tekniken. Det är troligen fler skolor än min som har lönegrundande mål där användandandet av IT i undervisningen skrivs fram. Lärare ska aktivt använda Google Apps for Education och eventuellt andra moderna IT-verktyg i sin pedagogiska verksamhet, är ett citat. Men säger det egentligen mer om varför, än formuleringen Lärare ska aktivt använda tavlan, OH och eventuellt blädderblock i sin pedagogiska verksamhet? Med tillägget… i syfte att ge eleverna de redskap de behöver för att kunna utveckla sina kunskaper i en digital tidsålder skulle det säga något om vad den egentliga anledningen är, eller borde vara. Ordet eventuellt borde inte stå där över huvud taget i synnerhet som precis allt pekar på att vi behöver utveckla en digital metaliteracitet!

Frågan är om det alls finns anledning att säga att man använder IT i sin undervising i en digitaliserad värld? Att inte vara digitalt litterat innebär att sakna tillträde till i sin egen kunskapsutveckling. Den nya literaciteten innebär att kunna inta ett metaperspektiv och som lärare behöver vi ta steget och våga utmana vår syn lärande och kunskap. Nu erbjuder Digitala Skollyftet en möjlighet att göra just det! Låt oss pröva vad digital litteracitet kan innebära för framtidens utmaningar! Vi lär så länge vi är lärare!

It is particularly in the shifting of teacher and student roles that I suggest MOOCs may inadvertently create conditions for the development of new, participatory literacies, säger Stewart.

Är vi beredda att föra upp diskussionen från att vi ska använda “IT-verktyg” till hur vi skapar möjligheter för den digitala litteracitet som är en förutsättning för att kunna anpassa oss till samhällets accelerande förändringstakt och de nya behov som uppstår? Citatet som får avsluta fångar något viktigt i sammanhanget, även om yttrandet är äldre än internet:

Collective intelligence emerges when a group of people work together effectively. Collective intelligence can be additive (each adds his or her part which together form the whole) or it can be synergetic, where the whole is greater than the sum of its parts.

Trudy and Peter Johnson-Lenz,
Groupware: Orchestrating the Emergence of Collective Intelligence (c.1980)

Vart tog de didaktiska frågorna vägen i samtalet om skolan?

30 augusti, 2013 gunnelthydell Lämna en kommentar

Ett mycket läs- och tänkvärt inlägg av Håkan Fleischer fick mig att fundera kring det öppna mål för diverse lösningar, som den svenska skolan har blivit i och med att sanningar om den allt sämre kvaliteten ständigt är på tapeten.

Fleischer kritiserar, utan att helt avfärda användandet, Puenteduras SAMR-modell, som han ser problem med: Det saknas forskning, trots att den framställs som vetenskaplig; den fokuserar processen, alltså själva lärandet, på bekostnad av kunskaperna den ska leda till. Målet med modellen är ett omdefinierat lärande.

Precis som Fleischer ser jag problem med detta. Modellen missar flera av de didaktiska frågorna: I mitt eget huvud, vid mitt eget skrivbord är de automatiserade i planeringen av undervisningen, liksom vågar jag hoppas, hos de allra flesta lärare. De är inte desto mindre värda att lyfta, för de för en ganska undanskymt tillvaro i skoldiskursen.

För att illustrera vad jag menar väljer jag ett kunskapsmål ur ämnesplanerna i svenska för gymnasiet, vars kärna återfinns i många stadier och ämnen. Eleven kan värdera och granska källor kritiskt och, mycket förenklat, svarar jag på de didaktiska frågorna.

Här kommer den första frågan, vad ska eleverna lära sig? Svar: Ett förhållningssätt som bygger på ett förändrat sätt att tänka och ställa frågor kring källor

Varför ska det läras ut? Ett kritiskt tänkande är avgörande på individnivå i förhållande till informationsflödet, och på samhällsnivå i ett demokratiskt samhälle. Det är därför det står i ämnesplanen (vilket är det enkla svaret) Hur ska det läras ut? Det är nu frågan ska ställas om datorn är det bästa verktyget, vilket det inte nödvändigtvis är. Det finns flera möjliga ingångar: Kanske går jag in och illustrerar vikten av källkritik genom att ljuga om något (har hänt) för att visa hur lätt det är att lita på en källa, för att den verkar trovärdig. Jag kanske visar Wag the Dog, eller analyserar ett politiskt uttalande, som visat sig vara lögn. Naturligtvis ingår Internetkällor som en självklar del, eftersom vi lever i den tid vi gör, men hur vi kan använda datorn är inte målet utan hur det kritiska tänkandet kan överföras till flera situationer.

En annan mycket viktig fråga är vilka är det som ska lära sig detta? Vilka gemensamma kunskaper kan vi referera till, vad kan de redan (ofta massor, som de har lärt sig på egen hand), hur vet jag det och hur skapar jag intresse i just denna grupp? Två viktiga didaktiska tilläggsfrågor är vem är jag som undervisar, och hur demokratiuppdraget (t ex likabehandling) i läroplanen? I det första fallet skulle svaret kunna vara att jag är bra på att gestalta och berätta, men att väljer att ta hjälp av skolbiblioteket för internetbiten, för skolbibliotekarier har specialistkompetens på området och är en viktig länk i informationssökandet under skoltiden.

Den sista frågan rymmer t ex möjligheter att ställa frågor kring hur olika grupper beskrivs i olika sammanhang. Kanske ber jag mina elever högerklicka på ordparet manlig – kvinnlig i Word (välj synonym) och masculine – feminine i Google Docs (välj research)? Slutligen vill jag förstås veta om eleverna har lärt sig värdera och granska källor kritiskt. Då kanske jag väljer att lägga ut ett digitalt spår eller bygga en uppgift där de analyserar trovärdighet hos ett par informationssidor, vilket leder mig tillbaka till SAMR-modellen. Det var på grundval av ett källkritiskt förhållningssätt som Fleischer skrev inlägget som problematiserar SAMR-modellen.

Hur är en mycket viktig fråga, som är intimt förknippad med vad och varför, och de fungerar inte utan varandra i något sammanhang där lärande och kunskap är inblandat.

Om sillar, ledarskap och styrkan i gemensamt lärande

20 augusti, 2013 gunnelthydell Lämna en kommentar

Sisten i är en rutten sill!

Känner ni igen den gamla badramsan? Jag kom att tänka på den när jag i början av sommaren läste en artikel i Washington Post, där Pasi Sahlberg skriver om skickliga lärare. Det är egentligen inte alls viktigt att den handlar om Finland, vars exempel många känner sig lite mätta på. Det som är spännande är hur han diskuterar förutsättningarna för att bedriva god undervisning. Ett skickligt skolledarskap betyder lika mycket som skickliga lärare, hävdar Sahlberg, eftersom de senare förutsätter det förra.

Skickligheten är inte statisk
Den alltmer spridda idén som går ut på att den skickliga läraren är någon som bara liksom har det där extra är helt i linje med den allt mer spridda idén (från USA) att man antingen har talang eller inte. Mer om det hittar du i en mycket sevärd TED talk med Andreas Schleicher, som i alla fall gav mig en nyanserad bild av PISA. Vad som gör en skicklig lärare saknar tråkigt nog fokus i debatten, eftersom en skicklig lärare lika lite som något annat utvecklas i ett vacuum. Det är därför vi behöver tala mycket mer om lärares förutsättningar att bli bra och utvecklas till ännu bättre lärare.

Ledare och tränare, a och o
Inte ens den allra skickligaste spelaren vinner utan sin tränare. En lagspelare behöver sitt lag. Det gäller i mycket hög grad skolan också. Sahlberg säger att förutom höga och tydliga krav på lärarstudenter och utbildningen, är ledarskapet på skolorna avgörande. Med en elegant hypotes visar han hur viktiga förutsättningarna är: genom att fråga vad som skulle hända om man flyttade erkänt skickliga finska lärare till t ex Indiana i USA och amerikanska, inte lika skickliga lärare till Finland visar han hur viktig stödstrukturen för undervisningen är. Han säger att de amerikanska lärarna skulle utvecklas och de finska troligen skulle sluta som lärare eller åtminstone bli väldigt frustrerade. Lärare är viktiga, och precis som även de bästa råvaror behöver en kunnig kock för att komma till sin rätt behöver varje lärare en kultur, där det är möjligt att utveckla undervisningen tillsammans. Med undervisningen avser jag planeringen och organiserandet, genomförandet och utvärderingen av lärandet, det vill säga vilka didaktiska val som görs.

Förstelärare – dilemman
Vi har fått förstelärare, men om dessa ska ge avtryck i fler klassrum än bara några, behöver de få i uppdrag att se till alla som vill utvecklas ska få det inom ramen för sin tjänst. Annars har vi ett system där några måste blir sistelärare, eftersom både den åtrådda löneökningen och möjligheten att arbeta med skolutveckling annars endast tillkommer ett begränsat antal. Det finns oerhört många yrkesskickliga lärare! En del av skickligheten består av att pröva, ompröva, värdera och lära nytt tillsammans med sina kollegor och inte minst, sina elever. Eftersom den viktigaste kunskapen för framtiden är att lära sig i nya och oväntade situationer, är det helt avgörande att vi som är lärare själva verkar i lärande organisationer. På riktigt! På köpet kommer lärarprofessionen och självförtroendet stärkas genom att det är så oerhört lustfyllt att utvecklas och bli allt säkrare! Varför inte snabbt utöka försteläraranslagen och att döpa om det hela till något som inte bygger bräckliga hierarkier på associativa motsatsförhållanden som förste – och sistelärare?

Alla vill bli skickligare
I min drömskola finns minst en mycket kunnig, engagerad och intresserad pedagogiskt ledare, som utmanar och stöttar sina lärarlag och prioriterar kollegialt lärande. Det kanske inte råder någon motsättning mellan detta och försteläraridén, men att odla myten om enskilda superlärare leder inte till bättre undervisning i alla klassrum! Som tur är finns det redan många skolor och kommuner som redan har förstått vikten av att skapa goda möjligheter för kollegialt lärande för alla sina lärare. Senast idag hörde jag om en skola i Göteborg, som satsar på TLC (teacher learning communities). Dylan William understryker att vi behöver ALLA lärare, inte bara de skickligaste och det enda raka är att hjälpas åt så att alla att bli skickligare. Det håller säkert de flesta med om. Nu ligger bollen hos våra politiker, och också hos skolledningar runt om i Sverige. Först och främst handlar det om att frigöra tid (möten, administration=en rimligare arbetsbörda) och skapa en långsiktig rutin kring det kollegiala lärandet.

Och medan vi väntar?
Under tiden som bollen rullar hit och dit växer det utvidgade kollegiet, ett begrepp som Ann-Marie Körling myntat och beskriver så fint här, och nu händer det många spännande saker på den fronten! I det utvidgade kollegiet är ingen sill sisten i, för där sker pedagogiska möten oberoende av tid och rum, och då uppstår ett lärande på de lärandes villkor. Det är ett vidgat kursbegrepp, Digitala Skollyftet, av och med det utvidgade kollegiet, för lärandet nu och för fram tiden!