Etikettarkiv: poesi

Upp på katedern!

I söndagens DN läste jag Björn Wimans krönika med titeln Också superlärarens frihetsbudskap kräver kunskap. Elegant kopplas en kunskapssyn förändrad av krav- och tävlingstänkande till ett ökat behov av superpedagogiska förebilder i stil med John Keatings (Robin Williams) i Dead Poets’ Society. Tankar som legat och grott hos mig fick ord i krönikan. Tack!

Nog är vi många som (kanske i hemlighet) har Keatings som förebild. Vi som när en romantisk önskan om att utmana, inte bara våra elever, utan också hierarkier i skolan (i hans fall en internatskola) och kanske hela samhället. Som vågar. Som vet hur kraftfull poesi kan vara. Som ser bildning som avgörande för frihet och livskvalitet. Och demokrati. Vi fria akademiker i ett fritt och kreativt yrke som utmanar elevernas tankar och kunskaper. Som här:

Verkligheten, med den kunskaps- och människosyn som tagit plats i dagens gymnasieskola genom otaliga reformer är kanske det system som en tänkt Keatings behöver utmana nu? Så många lärare vittnar om svårigheter att utföra ett gott arbete med den tillfredsställelse det innebär. Vi har en skola där mätning, elevers och lärares stress, prestationskrav, elevernas oro inför framtiden får den att likna en betygsfabrik mer än den plats för intellektuellt växande som skolan kunde vara. Läraryrket och dess status har förändrats ” från fria akademiker till kommunaltjänstemän, från kunskapsförmedlare till poängsättare”, skriver Wiman. Det gör ont!

Allt är förstås inte nattsvart: lärare och skolledare lyfter varandras goda exempel och det är bra. Vi lyfter samtalet och skolutvecklar i nya former och sammanhang och det är bra. En del blir nominerade till fina priser, och det är nog bra (även om det är en del av tävlingskulturen) eftersom kunskaper sprids den vägen. Några lyfts till förstelärare och får en något rimligare lön, men eftersom det inte finns någon tjänstebeskrivning innebär det tyvärr långt ifrån alltid att resten av kollegiet får ta del av förstelärarens kunskaper. Det är synd.

Andra lärare åstadkommer små mirakler i det tysta utan att någon ser eller bekräftar dem (utom  deras elever), och andra kanske saknar det självförtroende som krävs för att söka förstelärartjänst. Andra ställer inte upp på indelningen i först och, ja sist.  Om det finns vinnare i den pedagogiska tävlingen finns det rent matematiskt ännu fler förlorare, både bland lärare och bland deras elever. Det finns lärare som är skickligare än andra! Det finns olika grad av engagemang. Det finns olika slags ledarskap. Det finns också olika slags skicklighet hos lärare, som kombinerade kan skapa synergieffekter. Det finns också massor av skickliga lärare som inte ryms i reformens budget.

Nu har vi reformen här, men ingen vet egentligen om och hur länge förstelärarna får behålla sina titlar och lönepåslag. Det ser dessutom mycket olika ut i olika skolor. Det enskilt största problemet med förstelärarreformens individorientering kan ändå vara att satsningen inte tydligt tjänar till att lyfta hela skolan, utan skiktar den i nya (verkliga eller föreställda) hierarkier. Jämför med idén att lyfta ett helt arbetslags eller ett ämneslags prestation, eller varför inte en hel skolas, genom samarbete och kollegialt lärande, något som skolforskare som Dylan Wiliam och Helen Timperley säger är den säkraste vägen mot förbättrade kunskapsresultat. Uthålligt utvecklingsarbete i grupp (gärna lett av en skicklig och påläst utvecklingslärare) är vägen till ökad kunskap, även om det är svårt att slita sig från den härliga och romantiska föreställningen om superläraren. Om det behövs. Kanske finns det plats för allt? För nog ställer jag mig gärna på katedern för att väcka uttråkade elever och så nya tankar.

Fast om jag en dag gick in i klassrummet (eller lärarrummet) och glatt och drastiskt rev sönder ämnesplaner, matriser, tjänstebeskrivningar eller läroböcker undrar jag vem som skulle se en pedagogisk superhjälte och fri akademiker. Eleverna? Rektorerna? Kollegorna? Någon? Troligen skulle jag få en mycket långärmad tröja. Rätta mig om jag har fel!

Bild: come_into_blossom via Compfight cc

Dikter och dada

Nu har jag, som den lydiga lärare jag är, rättat läsförståelseprov enligt Skolverkets alla regler. Som väntat var just diktanalysen (för) svår. Inte många poäng på den frågan, varken för mina eller kollegornas ettor. Facit kan jag inte gå in på, men det fanns ett par varianter av det rätta svaret att välja på. Alla elever var överens om att dikten var det svåraste på provet. En av mina elever sa att han tyckte det var extra svårt och rätt konstigt att behöva tolka dikten under sådan tidspress, för man känner inte in den så bra då. Sant! Det är också svårt att lyssna in rytm och rim när man måste vara tyst. 

Reparation
Fick således krossa lite bokstävlar med mina naturtvåor idag för att återfå lyriklusten: vi tog några modernistiska dikter (Ekelöf, Lagerkvist, Södergran (förstås) och Appolinaire) och läste dem högt. Kände hur det sved i fingertopparna (ångest, ångest), undersökte på initiativ av en elev om Jag är i Vierge moderne kunde bytas ut mot kärleken är och vad som händer då, tog en titt på verben i Ekelöfs sonatform och läste Eiffeltornet på franska. Sedan gjorde vi dadaistiska dikter av alltihop, med inblandning av bland annat en kemiläxa, spanska glosor (de svenska orden) och läroplanen i svenska 2, men vilken broschyr eller artikel som helst fungerar.

Gör som dadaisterna!
Klipp ut många ord, lägg dem i en plastpåse, skaka ordentligt, ta upp orden och låt dikten växa i den ordning den kommer. Skriv ned fort och akta er för korsdrag och nysningar under tiden. Befriande, högljutt och mycket roligt! Idén lanserades redan 1916 av Tristan Tzara, en av dadaisterna, men jag misstänker att de tog själva idén på något större allvar än vi lyckades göra idag. Vi ser fram emot en guidad visning på Moderna museet i slutet av maj med gruppen. Då är också mitt berg av nationella prov bestiget. Innan dess blir det inte mycket bloggat, är jag rädd, även om bloggen får tjäna som en slags livlina. 

När sextonåringarna mötte Södergran

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.

Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

av Edith Södergran, ur Landet som icke är

Läs dikten igen! Läs högt! Vi läser tillsammans! Smaka på orden, lyssna på dem! Känn rytmen! Vilket tonfall har diktjaget? Förändras det? Vad tror du hände i det nyckfulla ögonblicket? Stryk under starka rader eller ord som du inte förstår (Gunnel, vad betyder nyckfull och hoptimrade?) Fundera lite och skriv ned det du tror att dikten handlar om…

Vi är många som gärna läser dikter med eleverna eftersom de rymmer så många möjligheter. I en estetisk läsning finns inga rätta svar, men desto fler tolkningsmöjligheter. Dikten vänder sig till fantasin och känslan. Orden får lukt och smak. Man kopplar på sin föreställningsförmåga och jämför sina tankar med andras. Man lyssnar på rim och rytm.

Efter reformen har ämnesplanerna kommit att handla mer om teknik igen och det får effekter, till exempel när man läser dikter med sextonåringar och när deras uppgift blir att analysera utifrån stilistiska begrepp. Dikterna hamnar under lupp och ska benämnas och det tror jag sker på bekostnad av upplevelsen. Att det finns lärare och litteraturvetare som inget hellre vill än att grotta omkring bland daktyler och allitterationer mellan varven är en sak som jag har full förståelse för, men hur synkar förfarandet med min favoritpassage i styrdokumenten, syftestexten? Den säger att läsning av skönlitteratur ska användas som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar.

Igår var det nationellt läsförståelseprov i svenska 1 och till Södergrans dikt hör inga frågor om diktjagets villkor eller erfarenheter, utan de handlar om stilistiska begrepp. En uppgift är att tolka en del av dikten utifrån ett sökt sådant. Det sker förstås under prov och tidspress. Man får anta att det finns ett eller ett mycket begränsat antal svar som accepteras av provkonstruktörerna om det ska vara möjligt att göra en mätbar och därmed rättssäker och bedömning (vilket ju är provets syfte). Det Rätta Svaret får jag (men inte ni, p.g.a. sekretess) veta på torsdag när vi får den ca 100-sidor långa bedömningsboken som ska hjälpa oss arma svensklärare, ty så svårt är det nationella provet att bedöma att en sådan tarvas. Det kan förstås betyda att antalet möjliga tolkningar behöver flera sidor… Hoppas! Inte gå händelserna i förväg!

Nog är stilistiska begrepp användbara analysverktyg när man vill lirka upp dikter, i syfte att också undersöka vilket känsloläge diktens persona ger uttryck för, diktens stämning, vad den handlar om och stilgreppens olika effekter, rytmen och mycket annat, men det är en balansgång mellan verktygslådan och verket. Jag delar förstås inte denna syn med alla diktläsare, men jag har svårt att förminska konst till att först och främst handla om formen. Diktupplevelsen är inte mätbar. Tippar det över blir det lite som att läsa partitur utan att vara konsertpianist och utan att lyssna på själva musiken. Skuggar inte denna typ av provfrågor det övergripande syftet en smula, tycker ni?

Vad hände i ögonblicket i Södergrans dikt? Var det något allmänmänskligt? Vilka bilder ser du? Händer något med din föreställningsvärld? Slår dikten an en ton hos dig? Dikten ligger öppen för dig, så du kan känna samhörighet med andra oavsett vad som hänt i dina ögonblick.

Jag återkommer med elevernas tankar när jag frågat dem. Om, hemska tanke, deras lust för dikt fått sig en törn och de behöver en uppgradering får vi bota det genom att krossa några bokstävlar med hjälp av Gunnar Ekelöf.