Etikettarkiv: odlingsmetaforer

Skolan och odlingen – en loj reflektion om nästan ingenting alls

Det är inte utan att den här ledigheten var den som många med mig har behövt mest, någonsin, eller hur? Det har varit så skönt med en riktigt varm  sommar, så varm så åtminstone jag knappt orkat tänka på skola eller något annat heller för den delen. Och inte har jag bloggat heller. Knappt joggat heller. Och det är fortfarande varmt. Såg i ögonvrån att det fanns skilda åsikter om huruvida man ”får” tänka, läsa eller på andra sätt engagera sig i arbetet på ledigheten och alla dogmer blinkar varningsljus för mig, så jag släppte där. Hur kan någon ha rätt att ens ha en åsikt om hur andra disponerar sin egen tid?

Själv har jag läst mycket, och i stort sett bara romaner. Ett visst mått av digital mediadiet har jag också hållit för att vara frånvarande för familjen i en bok istället för en skärm, vilket är mitt val och inte något jag vill pracka på andra (än tonåringarna runt mig). Aningen motvilligt börjar ändå maskineriet gnissla igång och tankarna på skola samsas med dagliga upptäckter av squash, chili och tomater som mognar rekordtidigt i värmen. Mina långsamma, för att inte säga sega tankegångar bryts lätt av sådant, men när jag tänker på skola summerar jag lite och blickar (närsynt) framåt lite.

För mig blev Skollyftets satsning Digitala Skollyftet #digiskol fjolårets ”soundtrack of my lärarlife” och det är ett jag gärna fortsätter ha i bakgrunden. Många kollegor har vittnat om hur mycket Digitala Skollyftet har betytt för deras professionella  utveckling, och det är lätt att bli ödmjuk, för vad gjorde vi egentligen mer än bjöd in folk att lära tillsammans? Den kraften och den glädjen ger mig energi! Och hopp! Lite som att sätta ett frö och skörda en fin grönsak eller se blomman.

Har precis anmält mig till konferensen Challenge learning med Carol Dweck och James Nottingham i Malmö. I Dwecks bok Mindset  skalar hon fram tankar kring hur vi kan frigöra oss från begränsningar i vårt tänkande som i förstone kan låta amerikanska (du har fallenhet, talang etc och det avgör vad du tror att du kan lära dig) men, tror jag, har begränsat oss alla på lite olika vis.  Tänk bara på hur vuxna styr in barn och ungdomar på olika vägar både i och utanför skolan. I mitt eget fall var jag ”språkmänniska”, vilket skulle förklara mina mediokra (minst sagt) matematikprestationer. Logiken känns rätt dammig, men så resonerade mina lärare och föräldrar. Hur det där ser ut nu vill jag undersöka närmre. En tanke är hur vi lätt och trots vårt bättre vetande faller in i prat om eleverna som duktiga, vassa etc. Hur motivation, strategier och annat intressant (spela instrument t ex) samverkar för att utmana och utveckla kunskaper är kanske mycket mer avgörande än formuleringar i kursplaner (som förstås är viktiga).

Nä, nu ska jag ta en titt på odlingarna, ta en cykeltur och senare kanske ett kvällsdopp i Strålan.

 

Post hangout och nya frågor

Jag har just deltagit i mitt livs första livesända hangout, och det var fantastiskt roligt och intressant. Hoppas fler än jag blir inspirerade och, lika viktigt, känner sig inkluderade. Det här blir mitt hittills kortaste blogginlägg, och frågan lyder: hur tycker du att vi ska få nätverket att växa till sig och åstadkomma feedback för alla som bloggar? Det man vattnar är det som växer och vi vill ju växa i vår profession, eller hur?

Tävlingar eller kommentarer? Båda delarna? Räcker det med glada tillrop på Twitter, G+ och FB, eller är det fler som suktar efter att tänka tillsammans? Jag ser fram emot alla kommentarer här nedanför!

Tankar i terminsstart – ännu inte full fart, men snart

Tiden är ett märkligt ting. Sommaren var liksom både lång och kort. Jag tar hjälp av trädgården för att försöka begripa:

tomat- och chiliplantor i midsomras

Chili midsommarafton

Samma tomater och chili nu

Chili nu

Och inte ett enda blogginlägg. Jag som hade tänkt bokblogga när det regnade…

I sommar har det blivit mycket små portioner av sociala medier. Det föll sig i och för sig naturligt när det finns en plats i sommarhuset dit 3G under gynnsamma omständigheter (läs fullständigt stokastiskt) når, och när det dessutom innebär att man behöver hänga hyfsat akrobatiskt över en bänk och ut genom ett fönster var det lätt att välja hängmattan och böckerna.

Det har varit så himla skönt, och nu är det riktigt roligt att smyga igång. En veckas möten och planering i ryggen och imorgon kommer eleverna. Då börjar det på riktigt. Och då ska jag komma ihåg den fridfulla känslan som infann sig i somras, för den är värd guld!

Snart är det dags att skörda de närmast industriella tomat och chiliodlingarna, för det där är bara en bråkdel. Tankarna växer sig frodiga i tider av terminsstart, betydligt fortare än plantorna faktiskt, så snart kommer nästa inlägg. Tjo!

…och nu då? Om ostyriga idéer.

Det närmar sig, sommarlovet! Ett par dagars möten och lite städning kvar bara. Sedan en snabbis till Varberg och Skolvåren.

Är det fler som känner igen sig i detta årligt återkommande scenario? Medan jag sammanställer betyg, rapporterar och räknar och läser de sista texterna kommer idéerna för nästa år vällande. Det finns just då inte tid att ta hand om dem, men de går inte att stoppa. Det pågår någon slags parallell reflektionsverksamhet som inte kan få min uppmärksamhet just då, eftersom det är så bråttom med allt det där andra. Och nu, när det sista är fixat och endast möten återstår får jag bara tag i en bråkdel av idéerna. Vad beror det på? Hoppas att några fler av idéerna hittar tillbaka. Det behövs luckor att tänka i. Alltid.

En idé jag har haft sedan jag läste Cathy Davidsons Now you see it förra sommaren är pröva att låta mina treor läsa och bedöma varandras texter, så kallad crowdsource grading. Det är en öppen gensvarsläsning och går i korthet ut på att eleverna letar efter de kommunikativa kvaliteter som bedöms och helt kort berättar om texten är tillfredsställande. Om inte, bearbetar eleven sin text igen, och har då möjlighet att fråga om råd. Eftersom de bloggar och twittrar med en pseudonym som kan byggas ut till en rollfigur, hoppas jag att eleverna vågar ta ut svängarna i sitt skrivande och läsande och därigenom både få medvetenhet om kvalitet och en fördjupad diskussion om innehållet. Ett par specialinbjudna gästbloggare, även de anonyma, kan skänka det hela viss spänning, särskilt om de kommer och hälsar på i klassrummet när täckelserna faller.

Är nu detta ett sätt för mig att slippa undan själv? Ja, på sätt och vis. Precis som Davidson tycker jag att detta ständiga bedömande är ett ensamt och ickeautentiskt arbete, som gör visserligen gör mig oerhört textkompetent, men eleverna utvecklas inte i samma takt. Det har funnits stunder på slutet där jag känner mig som en mekanisk bedömningsapparat mer än en undervisande lärare. Eleverna blir också passiva mottagare av min bedömning, och det även om de alltid är involverade och bearbetar och lusläser kunskapskraven för att hitta den magiska genvägen till det åtrådda betyget. Davidson säger också i sin bok att sättet studenterna skriver på skiljer sig markant när de skriver för fler läsare än läraren: språket blir ledigare och har bättre flyt än när de försöker lista ut vad läraren uppskattar. Det har jag också sett, t ex i denna litteraturblogg om giftmord, som var en av årets fyra elevbloggar.

Det känns som det finns mycket mer att hämta av bloggandet, och detta ser jag fram emot. Bort med fokus från elevens prestation inför läraren, och låt oss lära tillsammans! Bloggen ska de förstås få vara med och utforma också!

Och nu, alla idéer, får ni växa till er och dyka upp igen i augusti, för nu väntar en sommar fyllt med intressant läsning! Den här bloggen kan, om det regnar lite, få vikariera som bokblogg i sommar.

Den blomman man vattnar är den som växer, del 1

På sista tiden har jag funderat mycket på den slags drivkraft, som manifesteras i ett nyfiket förhållningssätt och där formulerandet av frågor, som utmanar den kunskap man besitter är själva förutsättningen för lärandet. Krzysztof Baks artikel i DN aktualiserade det som fler än jag brottats och brottas med. Min pappa var en lärare av sin tid, en tid där läraren fortfarande ofta ställde frågor som eleverna svarade antingen rätt eller fel på, alltså ickeautentiska frågor. Ett par år innan han gick i pension i början på 90-talet slog det honom att det var galet att han frågade sådant som han redan visste. Det var förstås eleverna som skulle ställa frågor om sådant de inte visste! Astrid Lindgren lät Pippi Långstrump formulera det här långt tidigare, men just då landade det hos honom och han gjorde om hela sin undervisning de sista åren.

Fel fråga
På studieförberedande program möter vi de unga människor, vars mål i tillvaron är höga betyg som håller dörrarna öppna till den dagen de kommer på vad de vill göra. Vägen till toppbetygen ska gärna vara så kort och rak som möjligt. Betygen är förstås viktiga för eleverna, och frågan som jag får oftare än någon annan är vad behöver jag göra för att nå A? Den frågan är svår att svara på, trots att svaren står i ämnesmatriserna, för inte heller de är okomplicerade. Fokus på att möta kunskapskrav (har lite svårt för ordet) kan också stå i vägen för annat som elever behöver göra för att lära sig på djupet, som att våga ha fel, ta risker och framför allt inte hela tiden visa att de redan kan (för att få högt betyg). Läser eleverna matriserna som manualer eller kanske som kartor kan så mycket gå förlorat, men i ett nytt betygssystem med nya kravformuleringar är det inte så konstigt att det är på dem vi fokuserar nu, både lärare och elever. Jag vill mycket hellre planera god undervisning som ger eleverna den stimulans de behöver för att lära sig så mycket som bara är möjligt. Och som vi vet är det det som vattnas som växer.

Sväva på vingar av ovisshet
Hur gör vi då?  Frågor behöver uppmuntras och elevernas förhållningssätt behöver förstås matchas av lärarnas. Mitt arbetslag tog fasta på Baks konstaterande och nu har vi beslutat oss för att vi ska låta frågorna vara den röda tråden genom hela det första året på gymnasiet i alla ämnen. Målet är frågandet i sig. Det kommer bli spännande att se hur det går när alla lärare tar ett samlat grepp kring detta. Utmaningen kan bli att få elever att känna att det är ok att nyfikenheten tar över. Som det är nu är det nog oftast smarta svar eller förklaringar som genererar hög status, och sådana kommer förstås också att vara välkomna bara man är beredd på följdfrågor. Inte ifrågasättanden utan just nyfikna och vetgiriga frågor!

Att inte veta tillsammans
Jag vet inte om fler känner igen sig, men ibland lyckas jag inte riktig vara sådär inkännande och dialogproffsig. Då händer det att jag hör mig själv servera svar på frågor om sådant jag tycker om att prata om. Jag identifierar det och vet att det bättre att  be om en gissning eller en hypotes, eller ställa en stödfråga, om man ska vara en frågande förebild. Det som spökar i min ryggrad är en djupt rotad bild av läraren som den som sitter inne med svaren (vilket kan vara fallet). Med tanke på hur kunskap sprids och skapas idag behöver bilden förändras drastiskt. Ann-Marie Körling pratar om feta öppna frågor som leder till tankar och nya frågor, och de är förstås en helt annan slags frågor än de min pappa slutade ställa. Vi, både lärare och elever, behöver ställa frågor som föder fler frågor och som inte har givna svar (som läraren äger). Att inte veta tillsammans med elever är lärorikt och utvecklande på många plan, och som alla lärare är jag förstås alltid sugen på att lära mig nytt. På ett sådär lite pinsamt medelålders sätt kan jag bara inte låta bli att konstatera att om det är frågandet som ska vattnas måste det bli fett att fråga!