Etikettarkiv: ledarskap

Pisa och didaktiken

I kölvattnet av gårdagens snabba åsiktsflöde, som vanligt fullt av reflexmässiga slutsatser baserade på, ja vad egentligen, brottas jag med några tankar och många frågor. Pisarapporten Students, Computers and Learning rör om och rör upp och får stort medialt genomslag. Det känns extra viktigt  att ha lite is i magen nu, särskilt när jag läser vad Anders Fredriksson på Skolverkets enhet för resultatutvärdering säger:

Samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det är själva IT-användandet som påverkar resultaten negativt.– Det beror på att studien i grund och botten inte är utformad för att fånga det. Så vi står lite inför ett ”hönan och ägget”-problem. Vi ser sambandet mellan låga resultat och mycket IT-användande i hemmet och skolan, men vi kan inte nagla fast hur det där sambandet ser ut, säger Fredriksson.

Det framgår tydligt att det är så mycket vi inte vet än. Om åtgärder baseras uteslutande på de kunskaper vi har nu, riskerar vi gå vilse. Som tur är finns Omvärldsbloggen, som en trygg kompassriktning i kaoset. Den forskning, de resultat och de initiativ som finns har Stefan Pålsson koll på. Om  du inte tänker läsa hela rapporten (nedan), läs hans sammanfattning!

Fortsätt att språkutveckla, överallt

Det som står klart är att språket, i synnerhet läsförmåga  är a och o. Det visste vi och förhoppningsvis har de flesta skolor vaknat till av de senaste Pisalarmen. Matematiklyftet och nu också Läslyftet är igång och det kommer förhoppningsvis att ge resultat så småningom, men i den här undersökningen, som gjordes 2012 finns inte eventuella förbättringar med. I den nya rapporten finns också datoranvändning i hemmen med som faktor.  Hur gör vi med den informationen i skolan? Kan vi inom ramen för skolans uppdrag involvera föräldrar i en nationell strategi? Hur skulle en långsiktig strategi kunna se ut?

Professionellt lärande – håll i och håll ut

Lärare vill ha och behöver fortbildning , frågan är bara hur den ska se ut. Det räcker inte med en aldrig så inspirerade föreläsning i terminsstart, så  mycket är klart. Tips och tricks och nya program och appar i alla ära (det kan vara kul), datorer utan pedagogisk tanke är inte en framkomlig väg, eftersom tekniken kan inte ensam generera kunskaper.  Därför finns ingen anledning att vänta med att att börja utveckla undervisningen tillsammans med kollegor, pedagogiska ledare,  expertis och utifrån goda exempel och de kunskaper som finns.  Den modellen förordar bland andra Helen Timperley, baserat på sin forskning om lärares professionella lärande.  Ett cykliskt och uthålligt utvecklande med elevernas kunskaper  i ständig fokus är det som ger effekt, och det kräver ett ledarskap som prioriterar om och organiserar lärarnas lärande. Sådana initiativ finns, där förstelärarna ofta har en viktig roll.

Didaktiska frågor – ingen ensak

För att undvika att tappa bort oss behöver vi ställa en massa frågor, inte minst de didaktiska och förslagsvis i förhållande till det digitala sammanhang våra klassrum tillhör. Hur, till vad, med vem använder vi datorer, surfplattor och mobiler i detta område?

  • Vad ska läras ut? Stoffet: demokratiska principer, hypotenusan eller metaforer? Kunskaper och färdigheter? Kritiskt tänkande, källhantering, sammanfattning?
  • Varför ska det läras ut? Svaret finns i regel i styrdokumenten.
  • Hur ska det läras ut? Ska vi läsa, diskutera och sedan skriva? Eller lyssna, skriva och sedan leta fakta? Med digitalt stöd, papper och penna, i labbet eller i naturen?  Tillsammans eller enskilt? Samla frågor och utreda eller presentera ett problem först? Ska kunskaperna visa sig i en text, prov, muntligen eller i en film.
  • För vem ska det läras ut? (vilka är mina elever, var befinner de sig, vad är nästa steg och hur tar jag reda på om de nått dit)
  • Vem är jag som undervisar?

Mina didaktiklektorer ansåg att den sista frågan var relevant  som tillägg, men kanske borde i modifiera den lite:  vilka är vi som undervisar och vart är vi på väg? Det finns ytterligare en fråga att ställa:  Hur samverkar upplägget med värdegrunden?

Push, men i vilken riktning?

Hur planerar vi undervisning i en digitaliserad värld? Hur hittar vi balans mellan rörelse och stillasittande?  När arbetar vi med/utan datorer och varför? Hur arbetar vi för att utveckla de analytiska förmågor som är förutsättningen för att elever ska kunna dra nytta av digitala resurser? Hur hanterar vi de allestädes närvarande pushnotiserna som hackar sönder våra tankegångar och leder oss iväg från det vi behöver koncentrera oss på?  Att hantera detta är en viktig del i det digitala litteracitsbegreppet, som handlar om förmågan att lära sig i en digital uppkopplad kontext. Hur gör du? Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag har full koll.  När ett meddelande från någon viktig person dyker upp på någon av skärmarna ska det rätt mycket till om jag ska lyckas hålla fast vid det jag gör eller tänker. Förra gången jag tog upp detta i en klass utbrast en av mina elever, som trots att hen klarade skolan mycket bra tyckte det var ett stort problem: Men hur gör man?  

Bilda en kedja för bildning!

Jag fick en fråga inför en föreläsning om Digitala Skollyftet på Lärarkvällarna. Vad behövs nu för att öka de digitala kunskaperna hos (gymnasie)lärare? Det fick mig att fundera vidare och vidga frågan till professionellt/kollegialt lärande överlag. Hur ser det ut hos er?
  • Vet de pedagogiska ledarna i skolan vad deras lärare redan kan? Vad de behöver utveckla? Vet läraren själv?
  • Vet de pedagogiska ledarna vilka utmaningar (inte ekonomiska eller andra faktorer, utan just pedagogiska) skolan står inför? Har de pedagogiskt stöd av förvaltningschefen?
  • Tar de pedagogiska ledarna på alla nivåer ansvar för att stötta och ibland putta sina lärare i en gemensam riktning?
  • Pratar de pedagogiska ledarna oftare om annat än betyg när de pratar om kunskaper och förbättringsområden?
  • Vet de pedagogiska ledarnas chefer på förvaltningsnivå vad de pedagogiska ledarna på skolorna vet om pedagogiska utmaningar och hur ledarskapet ser ut på plats?
  • Finns en långsiktig och genomgående plan med tydliga och mätbara pedagogiska mål (inte bara betyg) som sträcker sig över minst fyra år?
  • Säger lärarna att de har tillräckligt med avsatt tid för att utveckla sin undervisning och lära sig nytt tillsammans?
  • Pratar man om språkutvecklande och metodiskt arbete för att eleverna ska få så bra kunskaper som möjligt snarare än om att eleverna ska få högre betyg?
  • Tas innovation tillvara och sprids vidare?

Är svaret ja på alla frågorna? Om inte, läs gärna vidare!

Det är nu hög tid för alla skolor att komma igång med det kollegiala lärandet! Även i en tuff situation med allt mer att göra för alla i skolan kan kollegialt lärande, förutom bättre förutsättningar för lärares utveckling också ge ökad tillfredsställelse och arbetsglädje. Det är viktiga faktorer för elevernas kunskapsutveckling och sådant som gynnar elevers läroprocesser borde rimligen gynna lärares dito. Det finns mycket att utveckla: språkstödjande arbetssätt i alla ämnen, hur elevernas motivation, deltagande och aktivitet kan öka, hur bedömning kan förbättra lärandet och inte minst hur detta ska gå till i en digital skola/verklighet. Digitala Skollyftet fick många att komma långt i sitt lärande, men det finns fler sätt att börja.

Den ensamma läraren
Alltför många, särskilt gymnasielärare arbetar huvudsakligen individuellt; planering, genomförande och utvärdering sker utan feedback/formativ bedömning från andra lärare. Skälen är kanske främst traditioner och tidsbrist (för hög arbetsbelastning, brister i mötesstruktur, schemaläggning etcetera). Det är synd, för finns många vinster med kollegialt samarbete och lärande: Förutom att vi inspireras och lär av varandra, utformar vi lärandet efter just våra elever. När det sker strukturerat utvecklar det vår undervisning, och det gynnar elevernas lärande. Att alla lär sig nytt i en skola är också en viktig dimension, eftersom förmågan att lära om och lära nytt kanske är den viktigaste av alla.

Utveckla på riktigt
Det finns både kvalitets- och tidsvinster att göra genom att tillsammans utveckla och utvärdera god undervisning med fokus på elevernas lärande. Det räcker inte med frågor i farten, som Hur gjorde du, hur gick det? eftersom dessa endast kan generera en ytlig och helt subjektiv berättelse. Berättelser är något annat än det utforskande som behövs.

För att förbättra elevernas kunskaper måste vi få syn på undervisningen
Vi är alltså många som med få undantag är den enda läraren i klassrummet, och som skulle utvecklas av att dela upplevelsen ibland. Att jämföra upplevelser och intryck från en lektion är utvecklande för både den som besöker och den som leder. Delad undervisning är ett annat alternativ. Att dela lärsituationer ökar möjligheten att få syn på någon eller flera aspekter av det komplicerade samspelet i klassrummet och är ocks inspirerande. De gånger jag har hamnat i andras klassrum ser jag alltid något som väcker nyfikenhet och didaktiska frågor!

Alla är inte lika pigga på besök. Vare sig det beror på självförtroende, rädsla för förändring eller negativa minnen från tidigare klassrumsbesök går det att ändra på. Varför inte börja med att besöka någon? De allra flesta lärare vill nog innerst inne utvecklas och blir positiva till kollegial fortbildning på plats, när de har fått chansen att pröva på. Den som bjuder in någon i sitt klassrum måste få vara den som styr både vad som ska observeras och vad samtalet efteråt ska handla om. Långt ifrån Klass 9a och de stränga superpedagogerna, alltså!

Stöd i forskning
Tunga namn inom skolforskning/utbildningsvärlden (Dylan Wiliam, John Hattie, Pasi Sahlberg mfl.) är överens om vikten av kollegialt samarbete, för att kvaliteten på undervisningen ska bli bättre. Dylan Wiliam säger att alla lärare stannar av i sin utveckling efter några år utan bra stödstrukturer. När han pratar om TLC (Teacher learning community) föreslår han en en workshop (75-120 min) och två timmar för planering och observation per månad. Långsiktighet är viktigt, minst två år bör en TLC  få till sitt förfogande. Att lära om och lära nytt är en process som helt enkelt behöver tid. Helen Timperley understryker att elevernas behov måste styra lärares professionella utveckling, och att de skolor som satsar på professionell utveckling och lärande ser effekt redan efter åtta månader för att sedan verkligen lyfta efter ca tre år och därför bör omfatta minst fyra-fem år.

Hur göra då?
Det finns fler metoder för kollegial utbildning. Lesson Study och Learning Study är kända metoder och fokuserar lektionsdesign respektive elevernas lärande, i det senare fallet utifrån variationsteorin. (Ference Marton mfl). Kollegahandledning är en annan. Oavsett vilken metod man kommer överens om kan det till en början vara en god idé med en utomstående samtalsledare, som initierar, motiverar och stöttar processen. Lärare som utbildas till samtalsledare är också en bra idé. Lärare som är bra på planera, genomföra och utvärdera undervisning och också på att formulera insikter och utvecklingsområden kan ta stöd i bra litteratur, som denna .

Det utvidgade kollegiets möjligheter
Det finns också andra vägar att utveckla sig och det engagemang bland lärare och andra skolmänniskor, som umgås i sociala nätverk är en kraft att räkna med! Initiativ som Skollyftet Edcamp, och Flippa klassrummet på Facebook samlar tillsammans minst 10 000 lärare, troligen fler och den skolutveckling som detta genererar kommer många skolor tillgodo redan nu. Under förra året initierade vi Digitala Skollyftet, en tioveckorskurs som riktade sig till lärare, skolledare, skolbibliotekarier, som ville lära sig och utvecklas, oberoende av tid och rum, och arbetsgivare. Gratis. Se gärna detta exempel från Per Falk på hur en fråga på Twitter leder till ett skolutvecklingsinitiativ! Det här lär vara ca 20% av lärarna, så frågan vi måste ställa oss är hur vi får med oss resten?

I en hållbar organisation delas  och sprids kunskap.
Lärardrivna initiativ  samlar just den sortens engagemang och där finns mycket att hämta! Den kraften bör tas tillvara på ute på skolorna också. Skolforskarna är överens om att ett effektivt ledarskap siktar på att ge de lärare man redan har möjligheter att bli skickligare, snarare än att nöja sig med att vissa är stjärnor och andra inte. Förstelärarsystemet leder på sina håll till kollegialt lärande, på andra håll inte.

För det professionella lärandet behövs nu styrsystem för att utveckla det pedagogiska ledarskapet, och då behöver alla dra åt samma håll: ett långsiktigt, forskningsbaserat pedagogiskt ledarskap behöver genomsyra hela verksamheten, från regering och riksdag till kommunstyrelser och nämnder, vidare till till förvaltningsnivå och vidare till varje skola och varje klassrum. Detta gynnar elevernas lärande,och skapar en allt yrkesskickligare lärarkår. Stäng inte ute dem som inte blev förstelärare, utan använd förstelärarna klokt,
t ex som process- och samtalsledare. Med avsatt tid i tjänsterna.  Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, som romarna sa.

Finns det förebilder?
Ja, det finns flera exempel att ta lärdom av, Kanada är långt framme men också i Sverige rör det på sig. Sigtunaboxen är en kommun som förbättrat elevernas resultat genom ett samlat grepp i hela kommunen. Det finns mycket att utveckla. Gapa inte efter allt i samma stycke utan formulera tillsammans ett eller ett par och håll fast vid dem i några år, utifrån forskning förstås, och sätt sedan igång!

Sist men inte minst, innovation
Kanske saknas lokala system för att ta tillvara innovation på många håll. Innovation kommuniceras i media (läs lärartidningar) och sociala media. Prisutdelningar visar ofta vilka lärare som bryter ny mark. Frågan är, hur tillvaratas sedan innovation i skolan? Och hur kommuniceras den?

På Business Arena som är ett symposium för byggbranschen, deltog Michael (min man) och där framhölls, till hans och min stora förtjusning, ett exempel på innovation och kreativitet inom digital utveckling hur flippad matteundervisning på arabiska förbättrat elevernas resultat. Joakim Jardenberg och Micco Grönholm från  i Helsingborgs stad  berättade om detta. Där kopplar de ett helhetsgrepp i kommunen, och det är definitivt något för andra kommuner att ta efter, inte minst att kommunicera goda exempel från skolan till omvärlden.

 

 

En hävstång, tack!

Det ska fan vara lärare i PISA-tider. Nu duggar åsikterna och gissningarna om vad som är den största enskilda orsaken till de fallande resultaten tätt. Teser och hypoteser står som spön i backen, men var är frågorna som vi måste ställa innan analyserna är färdiga? Idag är svaren i DN förstatligande (LR) och en påminnelse om hur usla lärarna är (Zaremba). Jag säger inte att de har fel, men det saknas något och imorgon kommer nästa förklaring. Och sten läggs vid sten…

Skillnader mellan ämnen
En fråga som jag saknar är denna: Varför går det så bra i engelska och samhällskunskap för de svenska eleverna? Vi som undervisar i dessa ämnen borde, enligt den logik som styr debatten, ha gått i en helt annan lärarhögskola än mattelärare och svensklärare. Men icke;  vi kanske till och med är samma person. Är det någon annan engelsk- eller samhällskunskapslärare som läst något inlägg där frågan om hur vi gör för att lyckas ställs? Någon som har läst om hur skickliga vi måste vara? Tror inte det, och när det går så bra bör det ju ha en annan förklaring, något som ligger utanför skolan.

Tillgång och efterfrågan
Engelska är ett högstatusämne och översköljer oss, och ännu mer våra elever från morgon till kväll. Internet, filmerna de ser, youtubeklippen, musiken och ja, det är högre status att bära omkring på en tjock engelsk roman än en svensk.  Allt fler av mina studiemotiverade och, faktiskt läsande elever skriver bättre engelska än svenska, trots att ämnena har lika många timmar till sitt förfogande, åtminstone i gymnasiet. En anledning gissar jag  är att eleverna vill ut i världen och att engelska då är det viktigaste kommunikationsredskapet. Så säger de i alla fall.

Kompensation
Svenskan har det tuffare, men vi gör vad vi kan. Med tanke på den ambitiösa ämnesplanen i svenska är det med lätt magknip jag tillhandahåller tid för egen läsning. Det är mycket bra att läsa tillsammans, särskilt när trender ska vändas, men när i helsicke ska vi hinna med allt annat? Flippa ett läsande klassrum är inte lätt, för det är mycket som konkurrerar om elevernas tid hemma vid datorn. Eller mobilen. En fråga nu när Lettland och Polen kommer starkt borde vara hur ungdomars vanor ser ut där.

Fördelningen
Politik handlar om att fördela och det har gjorts. I min kommun bor många i rotrenoverade hus, har rutfinansierad städ- och läxhjälp och reser mycket. Medelklassen har blivit en slags överklass. Hur hungriga är unga människor på kunskaper som ska ge dem en bra framtid, när de redan det så bra, materiellt sett? Många känner trycket och har också stöd hemifrån. De måste ha ett bra jobb (och alla vägar öppna) för att kunna leva sina liv i fortsatt välstånd.  Men ändå. Drivkrafterna går ofta över i stress och betygshets. Och alla är inte med i matchen.

Skolan som samhällsbärare
Det är tungt för skolan att, likt en Atlas, bära resultaten av politiska beslut av allehanda slag och gärna hela samhällsutvecklingen på sina axlar. På i bästa fall 84 timmar under ett år ska jag som svensklärare kompensera för det andra. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att vara lite öppen för att  skolans, eller hellre samhällets problem är komplexa. Pressad landstingsbudget ger förlossningar i korridorer. Pressad skolbudget ger pressade skolledare, som inte har tid (och ofta inte heller kompetens) att leda det pedagogiska arbetet. De få lärare som mot förmodan håller måttet i mediernas hets kommer inte heller de till sin rätt i en budgetstyrd verksamhet där en lektion börjar när den andra slutar, medan klassrum står tomma i korridoren intill, eftersom kommunens fastighetsavdelning tar ut marknadsmässiga hyror. I samma kommunala verksamhet. Elever och föräldrar fyller i kundnöjdhetsrapporter som ligger till grund för min lön. Ingen blir nöjd.

Den PISA-trötta läraren av åtminstone inledningsvis god kvalitet, behöver goda ramar och villkor. När alla ropar på hängmörad biff, utan att förstå att de också måste hetta upp stekpannan, använda smör och tänka på tillbehören blir det som det blir. Lika segt som debatten, med andra ord. Det är dags att lyfta frågorna och att lyfta skolan. På riktigt! Vi är så många som vill det! På riktigt! Och som gör det, på riktigt. I Digitala Skollyftet och Edcamps och andra sammanhang. Vi lyfter. I debatten däremot krävs en hävstång, för att flytta på alla ”sanningar” som skymmer sikten för frågorna.

PS. Vi engelsk- och samhällslärare tar tacksamma emot folkets jubel när som helst, tro inget annat!

Bild från Wikimedia commons, uppohovsrätten är utgången och därför fri att använda.

Om sillar, ledarskap och styrkan i gemensamt lärande

Sisten i är en rutten sill!

Känner ni igen den gamla badramsan? Jag kom att tänka på den när jag i början av sommaren läste en artikel i Washington Post, där Pasi Sahlberg skriver om skickliga lärare. Det är egentligen inte alls viktigt att den handlar om Finland, vars exempel många känner sig lite mätta på. Det som är spännande är hur han diskuterar förutsättningarna för att bedriva god undervisning. Ett skickligt skolledarskap betyder lika mycket som skickliga lärare, hävdar Sahlberg, eftersom de senare förutsätter det förra.

Skickligheten är inte statisk
Den alltmer spridda idén som går ut på att den skickliga läraren är någon som bara liksom har det där extra är helt i linje med den allt mer spridda idén (från USA) att man antingen har talang eller inte. Mer om det hittar du i en mycket sevärd TED talk med Andreas Schleicher, som i alla fall gav mig en nyanserad bild av PISA. Vad som gör en skicklig lärare saknar tråkigt nog fokus i debatten, eftersom en skicklig lärare lika lite som något annat utvecklas i ett vacuum. Det är därför vi behöver tala mycket mer om lärares förutsättningar att bli bra och utvecklas till ännu bättre lärare.

Ledare och tränare, a och o
Inte ens den allra skickligaste spelaren vinner utan sin tränare. En lagspelare behöver sitt lag. Det gäller i mycket hög grad skolan också. Sahlberg säger att förutom höga och tydliga krav på lärarstudenter och utbildningen, är ledarskapet på skolorna avgörande.  Med en elegant hypotes visar han hur viktiga förutsättningarna är: genom att fråga vad som skulle hända om man flyttade erkänt skickliga finska lärare till t ex Indiana i USA och amerikanska, inte lika skickliga lärare till Finland visar han hur viktig stödstrukturen för undervisningen är. Han säger att de amerikanska lärarna skulle utvecklas och de finska troligen skulle sluta som lärare eller åtminstone bli väldigt frustrerade. Lärare är viktiga, och precis som även de bästa råvaror behöver en kunnig kock för att komma till sin rätt behöver varje lärare en kultur, där det är möjligt att utveckla undervisningen tillsammans. Med undervisningen avser jag planeringen och organiserandet, genomförandet och utvärderingen av lärandet, det vill säga vilka didaktiska val som görs.

Förstelärare – dilemman
Vi har fått förstelärare, men om dessa ska ge avtryck i fler klassrum än bara några, behöver de få i uppdrag att se till alla som vill utvecklas ska få det inom ramen för sin tjänst. Annars har vi ett system där några måste blir sistelärare, eftersom både den åtrådda löneökningen och möjligheten att arbeta med skolutveckling annars endast tillkommer ett begränsat antal. Det finns oerhört många yrkesskickliga lärare! En del av skickligheten består av att pröva, ompröva, värdera och lära nytt tillsammans med sina kollegor och inte minst, sina elever. Eftersom den viktigaste kunskapen för framtiden är att lära sig i nya och oväntade situationer, är det helt avgörande att vi som är lärare själva verkar i lärande organisationer. På riktigt! På köpet kommer lärarprofessionen och självförtroendet stärkas genom att det är så oerhört lustfyllt att utvecklas och bli allt säkrare! Varför inte snabbt utöka försteläraranslagen och att döpa om det hela till något som inte bygger bräckliga hierarkier på associativa motsatsförhållanden som förste – och sistelärare?

Alla vill bli skickligare
I min drömskola finns minst en mycket kunnig, engagerad och intresserad pedagogiskt ledare, som utmanar och stöttar sina lärarlag och prioriterar kollegialt lärande. Det kanske inte råder någon motsättning mellan detta och försteläraridén, men att odla myten om enskilda superlärare leder inte till bättre undervisning i alla klassrum! Som tur är finns det redan många skolor och kommuner som redan har förstått vikten av att skapa goda möjligheter för kollegialt lärande för alla sina lärare. Senast idag hörde jag om en skola i Göteborg, som satsar på TLC (teacher learning communities). Dylan William understryker att vi behöver ALLA lärare, inte bara de skickligaste och det enda raka är att hjälpas åt så att alla att bli skickligare. Det håller säkert de flesta med om. Nu ligger bollen hos våra politiker, och också hos skolledningar runt om i Sverige. Först och främst handlar det om att frigöra tid (möten, administration=en rimligare arbetsbörda) och skapa en långsiktig rutin kring det kollegiala lärandet.

Och medan vi väntar?
Under tiden som bollen rullar hit och dit växer det utvidgade kollegiet, ett begrepp  som Ann-Marie Körling myntat och beskriver så fint här, och nu händer det många spännande saker på den fronten! I det utvidgade kollegiet är ingen sill sisten i, för där sker pedagogiska möten oberoende av tid och rum, och då uppstår ett lärande på de lärandes villkor. Det är ett vidgat kursbegrepp, Digitala Skollyftet, av och med det utvidgade kollegiet, för lärandet nu och för fram tiden!

IMG_6479