Etikettarkiv: läsning

Kristi verktyg i ordförrådet

Att påstå att ett stort ordförråd är värdefullt provocerar nog få, men något som provocerar en och annan är bristen på ordförståelse. På Facebook förfasade sig en av mina vänner nyligen över gymnasieelevers dåliga resultat på orddelen av högskoleprovet som hen tyckte var busenkelt (om det inte var ironi förstås). Lätt kan det vara för oss som både läst och pratat med vuxna språkintresserade sedan barnsben, och upptäckt glädjen i att lära oss de ord vi inte kan. Gör vi det till en vana att slå upp, fortsätter vi dessutom att utöka ordförrådet livet ut.  Då blir högskoleprovet allt lättare. Fast lite svårt är det ändå, tycker nog många fortfarande.

Nu kommer jag strax att att avslöja några av orden, så om du vill testa själv, klicka här och gör det nu!

Till skillnad från min vän vill jag inte alls förfasa mig utan förstå varför vissa ord är så svåra för eleverna som gör provet. Vilket ansvar har jag som lärare? Vad är det jag missar? Vad göra?

För den som inte besöker kyrkan så regelbundet är t. ex. lekamen ett ovanligt ord och ärligt talat minns jag inte när jag stötte på det i en skönlitterär text senast. Runt 20 procent  gissade på redskap, partikel, gräns eller tecken. Redskap var allra populärast.  Det vore förstås spännande att höra deras tolkningar av nattvarden. Att äta Kristi skiftnyckel blir till och med ännu konstigare än den vanliga kannibalvarianten! (Ja, jag vet att det är symboliskt i de flesta kristna sammanhang men ändå). 

Bible and Lord's Cup and Bread

Den som inte intresserar sig för pengar, sportmedaljer, spelar kort, samlar på frimärken eller funderar på färgnyanser kanske inte har råkat på ordet valör än.  Alltså är det lite svårare att förstå att många (20 procent även här) har undgått att stöta på det.

Det sista exemplet är gåsmarsch, som jag gissar är svårt att förstå i vårt post agrikulturella samhälle och detta trots att pekböcker fortfarande arbetar hårt för att våra små ska lära sig just bondgårdens djur. Ord och uttryck förändras över tid och ibland är det lättare att se varför än annars.

Just orden i högskoleprovet är lyfta ur alla sammanhang, vilket gör dem svårare att lista ut där än i kontext. Läsaren förstår ofta av sammanhanget men behöver inte desto mindre få arbeta med ord och begrepp. Det är svårt att förstå vad man inte förstår. Om vi förutsätter att eleverna kan de ord som är självklara för oss kan vi vara säkra på att vi har fel i många fall. Varje gång jag arbetar med en text upptäcker jag luckor som påverkar förståelsen. Ibland försvinner mycket, ibland är det finliret som går förlorat.

Varje år när provet närmar sig frågar eleverna i tvåan och trean hur de ska utöka sina ordförråd, vilket jag kan garantera att jag har både arbetat med och förklarat sedan dag ett, t. ex. genom att exponera dem för utmanande texter, lyfta de nya orden, uppmuntra frågor om ordens betydelser, diskutera  ordens valörer (!), arbeta  med synonymer, antonymer och stilnivåer och med analys av läsbarhetsindex på lix.se.  En klok kollega sa att ordinlärning är metodiskt eftersatt i Sverige, vilket är en intressant iakttagelse. Det stämmer nog att de flesta metoder jag känner till kommer från de engelska didaktikstudierna.  Sva-lärare har förstås också mycket bra metoder! Det här är viktigt att lära mer om, för det är nog så att vi lärare behöver arbeta mer med ordinlärning upp i åldrarna än vad vi gjort tidigare.

Inför provet blir det bråttom, motivationen är i topp för väldigt mycket kan hänga på de där svåraste orden. Det finns sajter som vokabulär.se och gamla högskoleprov att plugga på, men nog är det bättre i längden att läsa en dagstidning med utmanande språk,  läsa skönlitteratur, lyssna på P1, prata med äldre människor och att fråga eller slå upp orden i närmsta app.

Den här kritiska facebookvännen har ganska små barn och även föräldrar kan behöva lite ledning. Sådan finns. Lukimat  är en finsk sajt, som är lätt att navigera och ger ett proffsigt intryck. Språken är svenska och finska. Finns någon svensk motsvarighet, tro?

Det finns en tydlig glädje i att kunna ord, det såg jag senast på reaktionerna idag när ett av orden eleverna haft förhör på dök upp i novellen vi läste! Det var på engelska (abyss), och gladast blev kanske jag, som förespråkat ordinlärning, något som inte är så självklart.

Betydelsen av ord varierar förstås med sammanhanget: när jag skrev Kristi lekamen i kommentaren på min väns inlägg på facebook fick jag genast förslag om nya kyrkliga grupper att gå med i.

Pisa och didaktiken

I kölvattnet av gårdagens snabba åsiktsflöde, som vanligt fullt av reflexmässiga slutsatser baserade på, ja vad egentligen, brottas jag med några tankar och många frågor. Pisarapporten Students, Computers and Learning rör om och rör upp och får stort medialt genomslag. Det känns extra viktigt  att ha lite is i magen nu, särskilt när jag läser vad Anders Fredriksson på Skolverkets enhet för resultatutvärdering säger:

Samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det är själva IT-användandet som påverkar resultaten negativt.– Det beror på att studien i grund och botten inte är utformad för att fånga det. Så vi står lite inför ett ”hönan och ägget”-problem. Vi ser sambandet mellan låga resultat och mycket IT-användande i hemmet och skolan, men vi kan inte nagla fast hur det där sambandet ser ut, säger Fredriksson.

Det framgår tydligt att det är så mycket vi inte vet än. Om åtgärder baseras uteslutande på de kunskaper vi har nu, riskerar vi gå vilse. Som tur är finns Omvärldsbloggen, som en trygg kompassriktning i kaoset. Den forskning, de resultat och de initiativ som finns har Stefan Pålsson koll på. Om  du inte tänker läsa hela rapporten (nedan), läs hans sammanfattning!

Fortsätt att språkutveckla, överallt

Det som står klart är att språket, i synnerhet läsförmåga  är a och o. Det visste vi och förhoppningsvis har de flesta skolor vaknat till av de senaste Pisalarmen. Matematiklyftet och nu också Läslyftet är igång och det kommer förhoppningsvis att ge resultat så småningom, men i den här undersökningen, som gjordes 2012 finns inte eventuella förbättringar med. I den nya rapporten finns också datoranvändning i hemmen med som faktor.  Hur gör vi med den informationen i skolan? Kan vi inom ramen för skolans uppdrag involvera föräldrar i en nationell strategi? Hur skulle en långsiktig strategi kunna se ut?

Professionellt lärande – håll i och håll ut

Lärare vill ha och behöver fortbildning , frågan är bara hur den ska se ut. Det räcker inte med en aldrig så inspirerade föreläsning i terminsstart, så  mycket är klart. Tips och tricks och nya program och appar i alla ära (det kan vara kul), datorer utan pedagogisk tanke är inte en framkomlig väg, eftersom tekniken kan inte ensam generera kunskaper.  Därför finns ingen anledning att vänta med att att börja utveckla undervisningen tillsammans med kollegor, pedagogiska ledare,  expertis och utifrån goda exempel och de kunskaper som finns.  Den modellen förordar bland andra Helen Timperley, baserat på sin forskning om lärares professionella lärande.  Ett cykliskt och uthålligt utvecklande med elevernas kunskaper  i ständig fokus är det som ger effekt, och det kräver ett ledarskap som prioriterar om och organiserar lärarnas lärande. Sådana initiativ finns, där förstelärarna ofta har en viktig roll.

Didaktiska frågor – ingen ensak

För att undvika att tappa bort oss behöver vi ställa en massa frågor, inte minst de didaktiska och förslagsvis i förhållande till det digitala sammanhang våra klassrum tillhör. Hur, till vad, med vem använder vi datorer, surfplattor och mobiler i detta område?

  • Vad ska läras ut? Stoffet: demokratiska principer, hypotenusan eller metaforer? Kunskaper och färdigheter? Kritiskt tänkande, källhantering, sammanfattning?
  • Varför ska det läras ut? Svaret finns i regel i styrdokumenten.
  • Hur ska det läras ut? Ska vi läsa, diskutera och sedan skriva? Eller lyssna, skriva och sedan leta fakta? Med digitalt stöd, papper och penna, i labbet eller i naturen?  Tillsammans eller enskilt? Samla frågor och utreda eller presentera ett problem först? Ska kunskaperna visa sig i en text, prov, muntligen eller i en film.
  • För vem ska det läras ut? (vilka är mina elever, var befinner de sig, vad är nästa steg och hur tar jag reda på om de nått dit)
  • Vem är jag som undervisar?

Mina didaktiklektorer ansåg att den sista frågan var relevant  som tillägg, men kanske borde i modifiera den lite:  vilka är vi som undervisar och vart är vi på väg? Det finns ytterligare en fråga att ställa:  Hur samverkar upplägget med värdegrunden?

Push, men i vilken riktning?

Hur planerar vi undervisning i en digitaliserad värld? Hur hittar vi balans mellan rörelse och stillasittande?  När arbetar vi med/utan datorer och varför? Hur arbetar vi för att utveckla de analytiska förmågor som är förutsättningen för att elever ska kunna dra nytta av digitala resurser? Hur hanterar vi de allestädes närvarande pushnotiserna som hackar sönder våra tankegångar och leder oss iväg från det vi behöver koncentrera oss på?  Att hantera detta är en viktig del i det digitala litteracitsbegreppet, som handlar om förmågan att lära sig i en digital uppkopplad kontext. Hur gör du? Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag har full koll.  När ett meddelande från någon viktig person dyker upp på någon av skärmarna ska det rätt mycket till om jag ska lyckas hålla fast vid det jag gör eller tänker. Förra gången jag tog upp detta i en klass utbrast en av mina elever, som trots att hen klarade skolan mycket bra tyckte det var ett stort problem: Men hur gör man?  

Wikipediaprojektet: sluttampar och reflektioner (del 4)

 

av Giulia_Forsythe CC-BY-2.0
av Giulia_Forsythe CC-BY-2.0

Nu är wikipediaprojektet i mål,om det alls går att säga så när det handlar om en  lärprocess av det här slaget. Hur har det gått då? Två tredjedelar av eleverna har vid det här laget publicerat nya eller utökade artiklar och också utvärderat projektet. Några känner sig inte riktigt färdiga för publicering än av lite olika skäl, men de kommer de göra vad det lider .

Fler bidrag
Sedan det förra wikipediainlägget har de helt nya artiklarna Beta-alanin  8chan  420 (båtmodell) och Ljusarkitektur publicerats. Från så kallade stubbar har artiklarna Arbetstillstånd  Aaron Swartz  Sjöpungar Grätzelsolcell Subvention och Hosta utökats och en ny artikel blev underrubrik till huvudartikeln Träning, Träning i samband med musik.

Ett par dagar efter att artiklarna flyttat ut i artikelrymden är det roligt för skribenterna att se vad som händer med deras artiklar: Dels kan de se statistiken över antal besökare och dels ser de vad som händer i redigeringsväg. Ofta kommer någon okänd (eller känd) person och putsar till en länk eller språket lite grann i all välvilja.

Ett annat sätt att skriva, och att se på processen
En fråga som jag inte ställde i utvärderingen är hur det upplevs att skriva för en stor publik. Vi har diskuterat det i klassrummet och nog är det några som tycker det är lite pirrigt. En elev har valt att skriva en alternativ uppgift, för att hen tycker att det är jobbigt att skriva i Wikipedia. Flera har sagt att det känns märkligt att släppa ifrån sig något som inte är riktigt färdigt (t ex ett par av de som nu vill fila lite till). Ett viss mått av rampfeber förekommer, men också ett stort mått av stolthet när artikeln blir sökbar. De allra flesta har uttryckt glädje över att kunna bidra till upplagsverket de använder varje dag. Det känns meningsfullt, säger många.

Utvärdering
Eleverna som utvärderat är övervägande positiva till sin kunskapsutveckling. Här kommer några citat. Det jag ville veta var vilket mitt nästa steg ska bli, med tanke på det svåra nationella provet i april, och frågorna löd:

  • Hur bedömer du din kunskap att hantera källor: söka, läsa, sammanfatta samt infoga fotnoter?
  • Hur bedömer du din källkritiska kunskap?
  • Hur bedömer du dina kunskaper i att skriva faktatext?

jag tycker jag fått en mycket bättre förståelse över hur wikipedia fungerar och är upplagt, hur man skapar fotnoter och hyperlänkar till andra sidor och källor. jag har lärt mig hur man grundligt granskar sidor för att se vad informationen kommer ifrån och om den är bra nog att använda (källkritik). att skriva en faktatext är inget nytt för en naturare

Det sista underlättar förstås i ett sådant här projekt, och jag har inte heller behövt fokusera så mycket på språk .

Jag har även lärt mig att fotnotens placering spelar stor roll, är den före punkten hör referensen bara till meningen, är den efter sista punkten så är det en referens till hela stycket.

Jag använde mig av Nacka Gymnasiums biblioteks hemsida för att hitta bra databaser som man kan söka inom. En sak jag brukar göra när jag hittat en sida är att klicka vidare på nyckelord om det finns. Lite som att klicka vidare på de länkade orden på wikipedia.

Vikten av ett bra skolbibliotek kan inte nog understrykas!

Med detta projekt tror jag att jag har förbättrat mig i både källhantering och källkritik och även i att skriva faktatext.

Det känns så  bra att se att eleverna märker att lärande ägt rum!

Att använda fotnot är något som jag lärt mig. /…/ Nu har jag inga som helst problem med att använda det och anser att fotnot är den effektivaste och tydligaste formen av källhänvisning som jag någonsin har arbetat med.

Hittills har vi mest arbetat med referat och källa i texten i svenskan. De flesta som läser vidare i naturämnen kommer använda Oxfordsystemet till den här skribentens glädje, gissar jag.

Något annat kring detta som jag lärt mig är att det inte finns dåliga källor, utan alla källor kan vara bra i ett visst syfte.

Det är en intressant aspekt av källkritik som inte så ofta kommer fram och som tål att tänkas på. En dålig källa kan vara den bästa att få syn på källkritiskt tänkande kring.

Jag har läst många artiklar och sett hur andra skriver sina fakta texter så det har jag lärt mig mycket av

När jag besöker konstmuseer i England sitter blåklädda skolbarn i halvcirkel på golvet framför ett verk, med block och färger. Nyckeln till att kunna skriva olika texttyper är läsning av olika texttyper. Självklart kanske, men här finns mycket att tänka på för oss lärare.

Slutligen vill jag säga att jag gillade denna uppgift och rekommenderar dig att göra liknande uppgifter för kommande årskullar. En sak som kan förbättras är informationen hur man löser tekniska svårigheter när man kört fast i det tekniska

Digital litteracitet – det handlar om oss
Ja, jag kommer definitivt göra om detta i framtiden. Det som var svårast för mig var ju att jag inte kunde så mycket mer om själva wiki-redskapet än eleverna när vi började. Det kommer bli betydligt lättare för mig att ge teknisk support nästa gång, men jag kommer ändå inte vilja göra det på egen hand. Jonatans Wikipediakunskaper gav hela projektet styrfart. Lektionerna när han satt i ett hörn och stöttade har var guld! Det är extra roligt att en elev i ettan är ambassadör och expert. Eleverna i trean hyser stor respekt för hans kunskaper och många är de som har fått snabb och effektiv hjälp.

Skolbibliotekets 
Jag har sagt det förr, men det tål att mantras: skolbibliotekarierna Mia, Elisabets och Lisas kunskaper under artikelsökandet har varit ovärderliga. Eleverna har hängt i bibblan lika mycket som i klassrummet under lektionerna. Bakom kulisserna sitter också Sara med fler hos Wikimedia helt diskret och följer med, håller koll och hjälper till om något uppstår, oftast utan att jag ens hinner märka det. Jag har däremot sett nya sidor hos flera elever, som överraskat mig genom att gå igång på projektet med liv och lust, trots att det är kämpigt så här på upploppet i trean.

Jag tycker själv att det här var roligt samt att jag fått en ny bild av wikipedia. Förut trodde jag inte att det var vanliga människor som fick sitta och skriva faktatexter såhär

Det sista citatet gör mig så glad! Vi får vara med som medskapare och deltagare! Wikipedia är en community och nu är mina elever del av den! Deras digitala litteracitet har ökat på flera sätt. Källkritik är viktigt, att hitta i informationens snårskog är viktigt, och att vara producent och inte bara konsument är avgörande. Några säger att de kommer fortsätta att skriva på Wikipedia på egen hand. När de kommer till ett universitet som har förstått fördelarna med detta sätt att skriva vet vi vilka de nya ambassadörerna blir.

Och du, om du vill pröva finns det massor att stöd att få: här är en sida där du som lärare kan gå in och titta! Wikipedias träning för pedagoger är bra att hålla sig i!

Maja Larsson, bearbetad av Sara Mörtsell cc by-sa
Maja Larsson, bearbetad av Sara Mörtsell cc by-sa

 

Vi publicerar! (wikipediaprojektet, del 3)

SkärmklippIdag (eller faktiskt igår, ser jag nu) bidrog mina treor med de första åtta nyskrivna och utökade artiklarna och fler är på väg! På Wikipedias första sida fick artikeln om den tyska fotbollsspelaren Sebastian Rode extra uppmärksamhet under rubriken Visste du att… (t.h) Nu finns nya och utökade artiklar om Antiloper,  PRS Guitars, Flatiron Building, Cuchulainn, GurkhasoldatS&P 500 och  Nacka gymnasium att läsa, fortsätta utöka, putsa lite på (om det behövs) och inte minst att länka till. Artiklar länkar till andra artiklar i ett intrikat nät.

Gick det helt smärtfritt att publicera? Nästan: bara ett litet missöde skedde när en artikel togs bort, men bakom kulisserna agerade wikiambassadören i diskussionsfältet, och texten återställdes. Det återstår att få alla lika skribenter lika välvilligt inställda till att elever bidrar som själva Wikimedia. Grundprincip fyra går att tolka, med hjälp av grundprincip fem…

I övrigt förflöt det hela fint och redan efter en liten stund  lade en f.d. elev genast till en underrubrik på artikeln om Nacka gymnasium, tack vare Twitter. Att skriva på det här sättet är en mycket spännande process och återkopplingen sker på nya sätt. För min bedömning skriver eleverna loggar och en utvärdering, och de har fått feedback när artiklarna är nästan färdiga.

 

 

 

Svenska 3 + Wikipedia = sant (del 1)

By 10_sharing_book_cover.pdf: JayWalsh derivative work: Jmkim dot com (10_sharing_book_cover.pdf) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
By 10_sharing_book_cover.pdf: JayWalsh derivative work: Jmkim dot com (10_sharing_book_cover.pdf) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Nu blir det äntligen ett Wikipediaprojekt för mina elever i kursen Svenska 3! De ska skriva och redigera, bearbeta, söka, värdera och granska. De kommer att läsa mängder av forsknings- och faktatexter och därigenom ges möjlighet att utveckla kunskaper om dessa genrer.  För att det ska bli extra intressant för eleverna väljer jag att öppna för ”egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen”, alltså en öppen ingång vad gäller ämne för artiklarna. Alternativet är styra eleverna mot att skriva om svenskans innehåll: språkhistoria, retorik eller litteraturvetenskap. Det är självklart också möjligt. Huvudsaken är att det blir lärorikt och intressant.

Wikipedias kvalitetskriterier är minst lika tuffa som ämnesplanens, och det finns gott om texter  att inspireras av. Just aspekten kvalitetsförlaga är A och O för att formativ bedömning ska leda framåt, och här har vi ett smörgåsbord att frossa ifrån. Kriterierna är tydliga och synliga på Wikipedia det hoppas jag kommer stötta eleverna och mig, för detta innebär verkligen lärande även för mig, vilket är något jag ivrigt ser fram emot! Som tur är finns en onlinevolontär från Wikimedia i flödet. Jag har också förmånen att ha ett fantastiskt skolbibliotek som, som grädde på moset, förmedlat kontakt med en erfaren elev i min skola som skrivit många wikipediaartiklar och kommer till vår klass och delar med sig! Just detta med att lära sig tillsammans och av varandra är lockar, liksom att få autentiska läsare! Wikipedia används verkligen och eleverna får omsätta kunskaper i den skrivprocess som Wikipedia verkligen utgör.

Men Wikipedias kriterier kan jag väl inte bedöma efter? Om någon blir lite orolig nu intygar jag att min bedömning sker på grundval av ämnesplanen som korresponderar väl med projektet (se nedan om du är svensklärare/intresserad). Det finns förstås andra ämnesplaner som fungerar precis lika bra och går att anpassa till projekt: denna sida är resultatet av ett sådant.

I gymnasiets ämnesplan för Svenska  finns följande fina formuleringar:

Syfte: Undervisningen skall
…/ leda till att eleverna utvecklar kunskaper om det svenska språket, dess uppbyggnad och ursprung samt ge dem möjlighet att reflektera över olika typer av språklig variation. Undervisningen ska även bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker, sammanställer och kritiskt granskar information från olika källor.
…/ge eleverna tillfälle att värdera andras /…/ texter samt bearbeta sina egna /…/ och texter, efter egen värdering och andras råd. I undervisningen ska eleverna få möta olika typer av /…/ texter samt få sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen

 

Och för just kursen Svenska 3, under innehåll  står: Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla

Kunskaper om språkriktighet i text
Förmåga att läsa, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Kunskapskrav (A)
Elever kan med säkerhet samla, sovra och sammanställa stora mängder information från olika källor och skriver med utgångspunkt från detta texter av vetenskaplig karaktär och andra texter. Texterna är sammanhängande och väldisponerade. Texterna är dessutom väl anpassade till syfte, mottagare och kommunikationssituation. Eleven kan värdera och granska källor kritiskt, tillämpa regler för citat- och referatteknik samt i huvudsak följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Eleverna behandlar källorna på ett skickligt sätt och drar relevanta slutsatser utifrån källmaterialet. Språket är träffsäkert, klart,varierat och över lag välformulerat.

 

 

Vart tog ljugarbänken vägen?

Det är onekligen intressant att läsa Torbjörn Sjöströms (VD på Novus) månadsgamla debattinlägg på Brännpunkt om en undersökning som många med mig har hänvisat till i olika sammanhang. Sjöströms artikel har gått mig förbi, men igår dök den upp i mitt twitterflöde. Undersökningen som föreningen Läsrörelsen och Junibacken  lät ett annat opinionsinstitut göra  och som visade hur föräldrars dagliga högläsning sjunkit från 70 till 35 procent mellan 2003 och 2013 blåstes upp i medierna. Först ut var DN i april för två år sedan (fast då sa de från 74 procent till 35 ) Ett annat av nyhetsorganen som blåste upp detta var SvD. Tyvärr finns inte artikeln längre kvar. Sjöströms debattinlägg, där han slår fast att det var en felaktigt utförd undersökning hittar du här. Den berättar att Novus gjort om undersökningen och att resultatet i den förra är missvisande på grund av att frågorna ställts olika. Sjöström berättar:

Undersökningen från 2002 var inte lätt att hitta rapporten till, men utifrån hur den återgivits gick det att skapa sig en bild av vad fokus med undersökningen var. Undersökningen som presenterar raset 2012 gick däremot att få fram.  (SvD 14 april 2014, uppdaterad: 21 april 2014)

Det här fick mig att tänka på två saker. Det första är följdfrågorna: om den nya undersökningen visar att den förra var fel, kan det nya resultaten ha med det förra att göra, rent hypotetiskt. Tänk om alla föräldrar har satt igång att läsa, tack vare en undersökning och dess kölvatten, trots att dess reliabilitet och validitet i och för sig kan diskuteras? Om så, vad vad gjorde de innan (sjöng, pratade, spelade spel, såg på tv, satte på en inspelad saga…)  Om oförtjänt fokus har hamnat på högläsning, vilken är den negativa följden? Visst kan det vara tokigt att stressa föräldrar, som känner skuld trots att de läser så ofta de kan, men jag har lite svårt att förstå upprördheten. Är det förflyttning av ansvar från skola till hemmen? Vi vet att ett språk växer allra fortast när barnen är mycket små, och att ett torftigt språk ligger eleverna i fatet i skolan. Jag skulle också önskat en tydligare presentation av slutsatserna av Novus nya undersökning, för en formulering som denna:

Undersökningen fick stor spridning och har under åren haft påverkan på både den pedagogiska inriktningen och politikens fokus 

kan upplevas som lite underlig, med tanke på att undersökningen i fråga är så ny och ordvalet åren antyder ett längre perspektiv. Skulle den pedagogiska effekten i så fall vara ökad fokus på högläsning i skolan? Har några drastiska åtgärder kring högläsandet i hemmen vidtagits? Vilken politisk fokus som avses förklaras inte heller närmre. Det vore i och för sig intressant att ta del av bibliotekens utlåning och barnboksförsäljningen i sammanhanget. Fast det är kanske ekonomisk fokus. Jag håller fullständigt med om Sjöströms analys:

Vi måste ta vårt ansvar att inte bara leverera en korrekt procentsats utan även analysen och ta vårt ansvar för hur undersökningarna används.

Med tillägget att det alltid finns en beställare bakgrunden, och att det med lite sund skepsis och ett forskande förhållningssätt går att föra samtalet vidare! Nog borde vi kunna enas om att högläsning inte skadar?

Tystnad råder, tyst det är i husen, tyst i husen
Min nästa tanke tackar jag alla de elever för, de många som skrivit att föräldrar och barn(tonåringar) inte pratar med varandra hemma längre:  de äter sällan äter middag ihop, i alla fall inte utan att vara helt eller delvis uppkopplade. I ett nationellt prov, där alla elever skriver varianter på samma tema (det dygnetruntuppkopplade samhället) går det få annan viktig information än de resultat i betygsform som är målet. De många inslagen om kontaktlöshet inom familjerna ledde min tanke in på det talade språkets roll.

För flera år sedan hade jag och en kurskamrat ett mycket intressant samtal med numera framlidna Christina Alm Arvius, docent i engelska och vår lärare i semantik vid Engelska institutionen vid Stockholms universitet.  Vi pratade om läsningens betydelse och hon menade att läsning är en klassfråga och att skolans fokus på läsning har med detta att göra. Det som har tagit mest stryk (i och med 1900-talets mediekonsumtion) är den muntliga traditionen, som aldrig har varit så stark och livaktig i borgerliga kretsar med lång lästradition, men som däremot utgjorde de flesta berättelser i arbetar- och bondesamhället, fortsatte hon. Där ramlade en talgdank ner. Jag såg ett samband. (Det händer ju då och då, men vissa minns jag mer än andra). Christina sa att steget från ett rikt talat språk till ett läst eller skrivet inte var så långt och att det delvis kunde förklara utbildningsboomen i mitten av 1900-talet. Samt Moa Martinsson och Eyvind Johnsson och många fler.

Min mamma och hennes bror var de första i vår släkt (vanligt i den generationen) som läste vidare efter folkskolan. De kom ifrån ett arbetarhem med rötter i Bergslagen och med en mycket stark berättartradition. Vokabulären var rik och färgstark och det bästa jag visste var att lyssna på mormor och morfars skrönor, rena rövarhistorier och sanna berättelser från förr. Det sjöngs också mycket, allt från skillingtryck till Jungman Jansson! När mina föräldrar byggde sitt fina lilla hus i den lummiga förorten till Stockholm skulle där finnas en ljugarbänk, och den skulle stå vid garageinfarten nära vägen,  så folk som promenerade förbi skulle komma och sätta sig och ljuga en stund.

Har youtube ersatt både mormor och bänken?
Hur står det till med ljugeriet idag, kan man undra. Vad gör folk på bänkar? Troligen deltar många i andra sorts berättelser genom sina smartphones, Ordet ljuga har nog inte kvar sin dubbla konnotation hos så många och det i sig är kanske ett tecken på fattigdom. Att sedan roliga, ofta iscensatta (falska) filmsnuttar attraherar, visar kanske hur vi människor behöver berättelserna. Inte vågar jag sticka ut hakan och påstå att det muntliga berättandet i folklagren och de fallande PISA-resultaten har med varandra att göra. Inte törs jag heller påstå att berättandet, samtalen, sjungandet, rimmandet, leken och rytmen i språket tillsammans känslorna som allt detta föder har med sjunkande läskunnighet att göra. Jag har fått för mig att språket är hyfsat komplext, och att skrivet språk är en (ack så viktig) dimension. Läsning är a och o, men finns i ett sammanhang. Språk är inte tyst, språk låter också en hel del.  Vad jag kan säga utan minsta tvekan är att det oroar mig att tänka på  hur det måste vara att leva som barn i en tyst familj, där man inte heller läser tillsammans och där språket är något som kommer från tv eller dator. Det kan finnas samband. Känner någon till om det finns någon vetenskaplig forskning på detta? Jag ska leta, för det vore intressant. Photo Credit: (davide) via Compfight cc

Sista litteraturuppgiften

Imorgon redovisar mina fina treor sina läsningar av de romaner de valt ( En svenskt författare, 1900-tal, nobelprisbelönt eller bara klassiskt och mycket bra). Hjälp med urvalet fick klassen av våra fantastiska bibliotekarier på Nacka gymnasiums bibliotek, som verkligen är ett skolbibliotek i världsklass! Det var i just det biblioteket som en av eleverna kastade sig  likt en hockeymålvakt efter något av Hjalmar Söderberg! Eleverna har nu  läst (förhoppningsvis hela, i vissa fall merparten, i inget fall ingenting) och letat språkliga förändringar, medan de gjort andra iakttagelser av diverse slag (litterära  och allt annat som gör läsning spännande) i de romaner de valt.

Vid det här laget (efter tre år ) är jag rätt säker på att mina elever vet de att det är intressant med  egna tankar och åsikter, och att det är ok att våga sig på analyser och tolkningar.  Ser fram emot ett par seminarier med bästa trean! Inte ett dugg digitalt denna gång: texterna, klasskamraterna,  läraren och hennes lärarstudent är de inbjudna. Kanhända kommer ett inlägg till efteråt? Håller på mina elever som har skiva och två examinationer + nationellt prov denna vecka (detta är den ena examinationen). Hoppas att de förstår att livet och framtiden aldrig hänger på en enda provtråd. Någonsin! Trots att det finns ett samhällsnarrativ som säger så. Vet att de är mycket kompetenta och kunniga och att de ALLTID gör sitt bästa! Jag kommer med mina varmaste ögon och öron!

Dikter och dada

Nu har jag, som den lydiga lärare jag är, rättat läsförståelseprov enligt Skolverkets alla regler. Som väntat var just diktanalysen (för) svår. Inte många poäng på den frågan, varken för mina eller kollegornas ettor. Facit kan jag inte gå in på, men det fanns ett par varianter av det rätta svaret att välja på. Alla elever var överens om att dikten var det svåraste på provet. En av mina elever sa att han tyckte det var extra svårt och rätt konstigt att behöva tolka dikten under sådan tidspress, för man känner inte in den så bra då. Sant! Det är också svårt att lyssna in rytm och rim när man måste vara tyst. 

Reparation
Fick således krossa lite bokstävlar med mina naturtvåor idag för att återfå lyriklusten: vi tog några modernistiska dikter (Ekelöf, Lagerkvist, Södergran (förstås) och Appolinaire) och läste dem högt. Kände hur det sved i fingertopparna (ångest, ångest), undersökte på initiativ av en elev om Jag är i Vierge moderne kunde bytas ut mot kärleken är och vad som händer då, tog en titt på verben i Ekelöfs sonatform och läste Eiffeltornet på franska. Sedan gjorde vi dadaistiska dikter av alltihop, med inblandning av bland annat en kemiläxa, spanska glosor (de svenska orden) och läroplanen i svenska 2, men vilken broschyr eller artikel som helst fungerar.

Gör som dadaisterna!
Klipp ut många ord, lägg dem i en plastpåse, skaka ordentligt, ta upp orden och låt dikten växa i den ordning den kommer. Skriv ned fort och akta er för korsdrag och nysningar under tiden. Befriande, högljutt och mycket roligt! Idén lanserades redan 1916 av Tristan Tzara, en av dadaisterna, men jag misstänker att de tog själva idén på något större allvar än vi lyckades göra idag. Vi ser fram emot en guidad visning på Moderna museet i slutet av maj med gruppen. Då är också mitt berg av nationella prov bestiget. Innan dess blir det inte mycket bloggat, är jag rädd, även om bloggen får tjäna som en slags livlina. 

Om läsning och påsar

Mitt tidigare yrke var barnskötare i förskolan, eller dagisfröken på dagis, som jag gärna säger, eftersom det skapar konnotationer till en viktig och fin tid i mitt liv. Nu är jag svensk- och engelsklärare på gymnasiet och med här texten vill jag undersöka om det finns likheter och skillnader med att arbeta med litteratur och språk med små barn och med gymnasieelever och om svaren i så fall kan vara en tillgång på gymnasiet.

Vi vet att unga människor läser allt färre böcker (och tidningar). Vi vet också att högläsandet i hemmen har minskat dramatiskt. Vi ser få bokläsande människor på bussar och i tunnelbanan, men fler telefonläsare. Berättelser konsumeras oftare i filmformat. Andra aktiviteter lockar både vuxna och barn, och många spelar spel där de samarbetar och kommunicerar på många plan samtidigt. Nog läser många unga texter på internet och nog kommunicerar de på engelska. Många förmågor utvecklas, det är spännande, ger tillfredsställelse och skapar samhörighet och identiteter! Däremot har jag svårt att tro att det ersätter det litteraturen kan tillföra i människors liv.

Svensklärare älskar i allmänhet att läsa, men hur väcker eller i bästa fall återuppväcker vi denna lust hos elever sent i deras skolgång och i konkurrens med så många andra lockande aktiviteter? Är loppet kört? Vilket uppdrag har en svensklärare idag? Vad säger ämnesplanen? Hur bemöter man eleven som avfärdar Söderbergs Doktor Glas med att den är ”tråkig, det händer ju ingenting”, när det råkar vara din favoritroman? Säger vi ”spännande, berätta mer?”

När jag på planeringsstadiet tidigt i ettan frågar mina elever efter deras tankar kring litteratur i svenskämnet kommer svaret reflexmässigt: det är nyttigt för språkutvecklingen och man måste kunna läsa. Och mer? Att någon säger att det är meningsfullt, roligt, lockande, empatiskapande, fantasistimulerande, tankeväckande, gruppstärkande, utmanande och lärorikt på många plan hör till undantagen.

När jag på förskoletiden tog fram en bok och satte mig i soffan utgjorde läsning en magnetisk dragningskraft och snart satt barnen i klase runt mig och boken. På avdelningen där jag arbetade var Knacka på av Anna-Klara Tidholm länge så populär att när boken med jämna mellanrum var sönderläst och sönderknackad, fick vi köpa en ny. Många av barnen älskade den, men Klara var inte intresserad, hon ville hellre höra Aja Baja Alfons Åberg (Gunilla Bergström). Om boken inte föll ett barn på läppen lämnade hon eller han helt enkelt läshörnan och gjorde något annat som var viktigt och intressant tills det var dags för Alfons. När jag ger eleverna möjlighet att välja mellan några titlar har jag märkt att motståndet minskar, och när de väljer helt själv blir det ännu mindre, men i det senaste fallet begränsas de didaktiska valen ordentligt. Det kan vara värt det för att få igång en ovan grupp.

Vad som händer på vägen från lässoffan till gymnasiet är svårt att sätta fingret på. I Literature as Exploration (1938) definierar Louise Rosenblatt läsningar som transaktioner. Hon kallar dessa för antingen estetiska eller efferenta. Vid en estetisk läsning lever sig läsaren ”genom en berättelse och upplever dess erfarenhet och värld” medan läsaren vid en efferent läsning ”väljer ut och tar med sig något ut texten, t.ex. det han eller hon uppfattar som textens idé.” (Malmgren, 1997). Läsningen är något aktivt och en händelse i sig, ett möte mellan en text och just den människan som läser den just då. Undervisningen om och i litteratur ska skapa ett givande samspel mellan text och läsare. För att leva sig in i en berättelse och uppleva dess värld behöver man lämna sig själv en stund och där behöver vi som lärare stötta.

I skolan har vi en lång tradition av efferent läsning: Vi läser för att förstå vad författaren vill(e) säga eller för att förstå andras tolkningar. Denna läsning, som ofta ska redovisas i syfte att kontrollera läsförståelsen tror jag kan förklara en del av ungas motstånd mot läsning, åtminstone den i skolan. Läraren ställer en fråga och det finns en tolkning eller ett riktigt och viktigt svar som dessutom läraren sitter inne med. Elevens mål blir att leverera ett svar som läraren är nöjd med.

I en mycket intressant artikel i DN (11 mars 2013) menar Krzysztof Bak att svenska universitetsstudenter som studerar historia tenderar att leverera svar innan de ens har ställt frågor trots att syftet är att skapa ny förståelse. Jag känner igen tendensen i samband med litteraturläsning. Små barn är frågvisa, äldre studenter svarsbenägna. Kan det vara så att vår undervisningskultur eller kanske vår tidsanda stänger för frågor? I en svarskultur kan det upplevas som hotfullt att inte veta eller att ha fel. En utmaning för lärare i alla ämnen är att skapa ett klassrumsklimat där det är önskvärt att både elever och lärare är beredda att ta risken att ha fel eller att inte veta, t ex vad ett ord betyder. En estetisk läsning befriar dessutom situationen från risken att svara fel, eftersom varje elev tänker kring texten och tankar alltid kan utvecklas vidare. Eller är det så? På gymnasiet har vi ett begränsat antal tillfällen att läsa eller lyssna på varje elev och när det gäller fria tankar kan det bli begränsande när om varje text och tanke ska bedömas mot en kravmatris för att senare utgöra grund för betyget.

I syftestexten för ämnet svenska sammanfattas ämnet så här:

Kärnan i ämnet svenska är språk och litteratur. Språket är människans främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling. Genom språket kan människan uttrycka sin personlighet, och med hjälp av skönlitteratur, texter av olika slag och olika typer av medier lär hon känna sin omvärld, sina medmänniskor och sig själv.” Det stämmer fint med Rosenblatts idé om estetisk läsning!

I kunskapskraven för Svenska 1 kan eleven på A-nivå

översiktligt återge innehållet i några centrala svenska och internationella skönlitterära verk och annat berättande. Eleven reflekterar också över innehåll och form med hjälp av några berättartekniska och stilistiska begrepp. Dessutom kan eleven utförligt redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv. Eleven återger några iakttagelser, formulerar välgrundade och nyanserade egna tankar med utgångspunkt i berättandet samt relaterar innehållet i berättandet på ett relevant sätt till allmänmänskliga förhållanden.

Det känns inte riktigt som om samma idé flyttats från syftestexten till kunskapskraven, som är mer efferenta, eller hur? Är det för att det är lätt att mäta återgiven text? Jag önskar kravnivåer som handlar om elevernas tankar och utveckling i förhållande till litteraturen, inte på dess form. Kvalitet är inte mätbart, men en intressant och viktig text känner vi igen. På sätt och vis kanske kraven handlar om vad läraren ska göra, mer än vad eleven ska kunna. I kunskapskraven blir det tydligt att det finns en klyfta att överbrygga mellan de elever som läst många böcker, ett par böcker och ingen. Vi behöver läsa många texter för att se mönster. I och med att betygssättning är i fokus (i synnerhet nu med nya kravnivåer) finns det också en risk att vi fastnar i form, berättartekniska grepp och innehållskontroll för att det är så oerhört mycket lättare att bedöma och mäta, för vem avgör vad som är ”välgrundade egna tankar”? Hur nyanserade är nyanserade tankar? Vad är relevant? Finns det något utrymme för eleven att tänka stort, yvigt och originellt eller finns det en dold manual för hur läsningen ska kommuniceras? Finns det utrymme för frågor eller ska det levereras svar? Blir det lustfyllt? Tappar vi bort elever? Borde vi förhålla oss självständigt till kraven? Får, vill och törs vi det?

Som lärare behöver vi leda, locka och ibland lirka. Kalle, 2 ½ år, som inte vill följa med och mata fåglarna vid Årstaviken visar sitt motstånd mycket tydligt. Hälarna i backen helt enkelt. Genom att ge honom en viktig uppgift, som att hämta gammalt bröd i köket och sedan bära påsen till stranden och där få dela ut det till dagiskompisarna blir fågelpromenaden så meningsfull att han stolt skuttar främst i klungan. Klara reser sig och går.

Kalle och Klara 16 år är svårare att utläsa. Han har kanske inte alls ro att läsa boken, kommer inte igång med läsloggen eller vågar inte hålla presentationen. Frågan är om jag alls märker det innan loggen eller själva Kalle (eller båda) uteblir. Vad skulle få honom att komma över motståndet? Och hur väl känner jag gymnasie-Kalle? Hör han till dem som fått för sig att läsning är omanligt? Hur möter jag honom? Hur väl kan jag lära känna honom, en av mina 183 elever? Klara kanske skyller på att boken är trist, struntar i att läsa, kopierar från nätet eller hittar någon annan strategi. Kanske läser hon, men utan lust och entusiasm bara för att få betyg och befäster därigenom sin ovilja mot att läsa.

För många år sedan började Lisa, två år på min avdelning. Hon sa inte ett knyst, utan nickade nästan omärkligt ja och nej på frågor och detta pågick i veckor. Hemma pratade hon på som bara den, berättade hennes föräldrar. Det tog tre veckor av tålmodigt sandkakebakande på tu man hand för att hon skulle känna sig trygg nog att börja prata. Behöver jag beskriva min känsla när Lisa med liten röst bad mig att få låna den gula spaden? Trevande började ett samtal och jag tror Lisa var om möjligt var ännu mer lättad än jag. I efterhand kan jag förundras över att det fanns möjlighet att sitta med ett barn i två timmar, tre veckor i streck. Lisorna i gymnasieskolan är de tysta. Hur förhåller vi oss till de tysta när vi upptäcker dem? Hur hjälper vi dem att finna sin egen röst? Hur vi skapar undervisningssituationer där Lisa vågar, och hur vi hittar ett innehåll som hon brinner så mycket för att hon vill, ja kanske till och med måste berätta om det är en av våra stora utmaningar, för det är aldrig för sent att sluta vara tyst! Frågan är hur vi gör.

Olga Dysthe beskriver hur viktigt det är att alla röster hörs i sin bok Det flerstämmiga klassrummet. Alla har något att berätta, och då måste alla lyssna på riktigt. Det gäller också oss lärare. Ett säkert sätt att ta kål på elevernas lust att berätta är att racka ned språket de använder. En fokus på kommunikation är inte förenlig med språksnobberi. Det måste få vara roligt att skriva och prata. Språklig precision är som vi vet makt, men tystnad är vanmakt.

I förskolan var det sällan tyst: barnen lekte med språket och berättandet. Barnen tyckte mycket om att sitta med mig eller mina kollegor och leka med sång- och sagopåsen. Den utmanade fantasin och just min är röd och vacker. I den finns allt från kossor till spöken och bebisar av plast. Samtalen och historierna formligen hoppade ur påsen. Det är kanske dags att hitta en påse för gymnasiet? Det finns redan spännande försök med deltagarkulturer som når utanför klassrummen, till exempel ett på Toronto Public Library. Där har litteraturen en given plats. Det kan vara en väg av många.

sångpåse påsen

Är det då alls någon idé att läsa Doktor Glas idag? Risken för efferent läsning av klassiker är överhängande, inte minst med tanke på allt som finns skrivet om dem på nätet. Med en estetisk läsning får man avsky en bok från början till slut, så länge som man tänker kring det man läser och formulerar sina tankar. Existentiella frågor är intressanta för unga människor och frågor om etik och moral går inte ur tiden. Att med lyhördhet för gruppen koppla dem till nutiden är ett sätt att göra det. På Anne-Marie Körlings blogg Körlingsord finner man många kloka ord om läsning, här till exempel. Koppla inte av med högläsning, koppla på, säger hon och det är så himla bra sagt att jag bara måste sprida det vidare.

I klassrummet läser vi tillsammans. Ibland stafettläser vi, eller så läser jag. Allt oftare väljer jag att låta eleverna läsa tyst tillsammans. De mest motsträviga ger upp när andra försjunker i sin läsning och det som återstår är … att läsa. Många tycker att det är skönt och sitter gärna kvar efter att lektionen tagit slut. Kan det vara för att de får/måste stänga av telefonen, men ändå kan vara tillsammans?

Det finns fler skillnader än likheter mellan förskolan och gymnasiet när det gäller läsning, men det finns en del som är tänkvärt i den slutsatsen. Att stanna kvar vid en berättelse, som i Knacka på kan vara värt att pröva. Gemenskapen runt berättelser, ett nyfiket förhållningssätt till de existentiella och moraliska frågororna i litteraturen. De är så intressanta att om eleverna får utrymme att läsa, känna, ställa frågor, dramatisera, bråka med texten, diskutera och tänka själva för att hitta in i samtalet, är det fullt möjligt att nå de fina målen i ämnesplanerna!

(Barnen i texten, som nu är vuxna har i verkligheten andra namn)