Etikettarkiv: lärande

Upp på katedern!

1 kommentar

I söndagens DN läste jag Björn Wimans krönika med titeln Också superlärarens frihetsbudskap kräver kunskap. Elegant kopplas en kunskapssyn förändrad av krav- och tävlingstänkande till ett ökat behov av superpedagogiska förebilder i stil med John Keatings (Robin Williams) i Dead Poets’ Society. Tankar som legat och grott hos mig fick ord i krönikan. Tack!

Nog är vi många som (kanske i hemlighet) har Keatings som förebild. Vi som när en romantisk önskan om att utmana, inte bara våra elever, utan också hierarkier i skolan (i hans fall en internatskola) och kanske hela samhället. Som vågar. Som vet hur kraftfull poesi kan vara. Som ser bildning som avgörande för frihet och livskvalitet. Och demokrati. Vi fria akademiker i ett fritt och kreativt yrke som utmanar elevernas tankar och kunskaper. Som här:

Verkligheten, med den kunskaps- och människosyn som tagit plats i dagens gymnasieskola genom otaliga reformer är kanske det system som en tänkt Keatings behöver utmana nu? Så många lärare vittnar om svårigheter att utföra ett gott arbete med den tillfredsställelse det innebär. Vi har en skola där mätning, elevers och lärares stress, prestationskrav, elevernas oro inför framtiden får den att likna en betygsfabrik mer än den plats för intellektuellt växande som skolan kunde vara. Läraryrket och dess status har förändrats ” från fria akademiker till kommunaltjänstemän, från kunskapsförmedlare till poängsättare”, skriver Wiman. Det gör ont!

Allt är förstås inte nattsvart: lärare och skolledare lyfter varandras goda exempel och det är bra. Vi lyfter samtalet och skolutvecklar i nya former och sammanhang och det är bra. En del blir nominerade till fina priser, och det är nog bra (även om det är en del av tävlingskulturen) eftersom kunskaper sprids den vägen. Några lyfts till förstelärare och får en något rimligare lön, men eftersom det inte finns någon tjänstebeskrivning innebär det tyvärr långt ifrån alltid att resten av kollegiet får ta del av förstelärarens kunskaper. Det är synd.

Andra lärare åstadkommer små mirakler i det tysta utan att någon ser eller bekräftar dem (utom  deras elever), och andra kanske saknar det självförtroende som krävs för att söka förstelärartjänst. Andra ställer inte upp på indelningen i först och, ja sist.  Om det finns vinnare i den pedagogiska tävlingen finns det rent matematiskt ännu fler förlorare, både bland lärare och bland deras elever. Det finns lärare som är skickligare än andra! Det finns olika grad av engagemang. Det finns olika slags ledarskap. Det finns också olika slags skicklighet hos lärare, som kombinerade kan skapa synergieffekter. Det finns också massor av skickliga lärare som inte ryms i reformens budget.

Nu har vi reformen här, men ingen vet egentligen om och hur länge förstelärarna får behålla sina titlar och lönepåslag. Det ser dessutom mycket olika ut i olika skolor. Det enskilt största problemet med förstelärarreformens individorientering kan ändå vara att satsningen inte tydligt tjänar till att lyfta hela skolan, utan skiktar den i nya (verkliga eller föreställda) hierarkier. Jämför med idén att lyfta ett helt arbetslags eller ett ämneslags prestation, eller varför inte en hel skolas, genom samarbete och kollegialt lärande, något som skolforskare som Dylan Wiliam och Helen Timperley säger är den säkraste vägen mot förbättrade kunskapsresultat. Uthålligt utvecklingsarbete i grupp (gärna lett av en skicklig och påläst utvecklingslärare) är vägen till ökad kunskap, även om det är svårt att slita sig från den härliga och romantiska föreställningen om superläraren. Om det behövs. Kanske finns det plats för allt? För nog ställer jag mig gärna på katedern för att väcka uttråkade elever och så nya tankar.

Fast om jag en dag gick in i klassrummet (eller lärarrummet) och glatt och drastiskt rev sönder ämnesplaner, matriser, tjänstebeskrivningar eller läroböcker undrar jag vem som skulle se en pedagogisk superhjälte och fri akademiker. Eleverna? Rektorerna? Kollegorna? Någon? Troligen skulle jag få en mycket långärmad tröja. Rätta mig om jag har fel!

Bild: come_into_blossom via Compfight cc

Sista litteraturuppgiften

Lämna en kommentar

Imorgon redovisar mina fina treor sina läsningar av de romaner de valt ( En svenskt författare, 1900-tal, nobelprisbelönt eller bara klassiskt och mycket bra). Hjälp med urvalet fick klassen av våra fantastiska bibliotekarier på Nacka gymnasiums bibliotek, som verkligen är ett skolbibliotek i världsklass! Det var i just det biblioteket som en av eleverna kastade sig  likt en hockeymålvakt efter något av Hjalmar Söderberg! Eleverna har nu  läst (förhoppningsvis hela, i vissa fall merparten, i inget fall ingenting) och letat språkliga förändringar, medan de gjort andra iakttagelser av diverse slag (litterära  och allt annat som gör läsning spännande) i de romaner de valt.

Vid det här laget (efter tre år ) är jag rätt säker på att mina elever vet de att det är intressant med  egna tankar och åsikter, och att det är ok att våga sig på analyser och tolkningar.  Ser fram emot ett par seminarier med bästa trean! Inte ett dugg digitalt denna gång: texterna, klasskamraterna,  läraren och hennes lärarstudent är de inbjudna. Kanhända kommer ett inlägg till efteråt? Håller på mina elever som har skiva och två examinationer + nationellt prov denna vecka (detta är den ena examinationen). Hoppas att de förstår att livet och framtiden aldrig hänger på en enda provtråd. Någonsin! Trots att det finns ett samhällsnarrativ som säger så. Vet att de är mycket kompetenta och kunniga och att de ALLTID gör sitt bästa! Jag kommer med mina varmaste ögon och öron!

Säg hej till trojanen: om oväntade effekter av MOOCs

Lämna en kommentar

Är lärare och skolledningar redo för en anpassning till förändrade roller, förändrade mål och en förändrad syn på hur utbildning kan gå till? Om så, hur möter och medskapar vi en ny kunskapskultur för den digitala tidsåldern? Är det alls möjligt, utan att vi utmanar vår syn på vad kunskap är? Är vi redo att lyfta samtalet från IT-verktyg till digital literacitet? Och vad har Massive Open Online Courses (MOOCs) med det hela att göra?

Medium för mänsklig samverkan
Digital litteracitet(er), en rak översättning av digital literacy(ies), är ett begrepp som används allt oftare också på svenska och jag väljer det framför kompetens, eftersom det finns en värdeskillnad. Literacy betyder läs- och skrivkunnighet men också kunskaper i ett ämne eller område, och sammantaget säger det en hel del om vilka kunskaper som avses. Men inte allt. I begreppet digital litteracitet ryms också förmågan att lära sig lära på ett nytt sätt, där nya kunskaper (digitala och andra) utgör en viktig del. Det handlar alltså inte om ett effektivt utnyttjande av teknologin för att överföra kunskap till så många som möjligt, utan om en process där kunskaper delas och växer med hjälp av de möjligheter som de digitala verktygen ger oss och där internet blir ett medium för mänsklig samverkan.

Kurs online inte nödvändigtvis lika med MOOC
I  sin artikel Massiveness + Openness = New Literacies of Participation? i Journal of Online Learning and Teaching tar Bonnie Stewart ett steg förbi de skiljelinjer i den akademiska världen som blir tydliga, när universitetens traditionella roll som förmedlare av kunskap och examina utmanas. Att en Massive Open Online Course (MOOC) kan vara väsenskild från en annan är bra att känna till, i synnerhet som MOOC-begreppet flätas ihop med onlinekurser, globalisering och nätverkat lärande till den grad att det är svårt att föra en diskussion och veta att man pratar om samma sak. Det kan röra sig om så vitt skilda kurser som Teaching the Web där “teaching and learning toghether” var devisen och kurser som utbildningsjätten Courseras Social Network Analysis, där ett innehåll studeras, förmedlas och bearbetas på ett bortsett från volymen mer traditionellt sätt. Den ena är en kurs i, den andra är en kurs om.

Hur öppet och hur gratis?
En viktig skillnad även hos MOOCs med traditionellare kunskapsförmedling att de ofta är gratis, eller nästan gratis, vilket öppnar för helt nya grupper av studenter. Vissa universitet/anordnare tar ut en avgift för den som vill delta i en grupp (s.k. signature tracks) där man kan erhålla ett kursintyg. Universitetsvarianterna brukar kallas för xMOOC där x står för extension, som i förlängning av den befintliga formella utbildningen. Öppenheten gäller åtkomst för dem som anmäler sig, men kursinnehållet omfattas i allmänhet av strikt copyright. Det första c.et i cMOOCs står för connectivist och ansatsen är learning-to-learn med hjälp av sociala medier och gratisprogram. Allt innehåll är också öppet för återanvänding enligt Creative Commons.  Läs gärna mer här.

Ethos och nätverkande
Nya literaciteter har, förutom den tekniska aspekten också en ethosaspekt, menar Stewart. Ett inkluderande förhållningssätt, massdeltagande, kunskapsspridning (expertise) i en delningskultur, meningsfulla och tacksamma roller för alla som är med och bidrar är det som lyfts fram. Stewart förtydligar:

New literacies are not merely the doing of the same old things with new technologies. In a world in which mobile, digital technologies permeate daily life on a seemingly ever-increasing basis, educators may mistake the usage of technologies within learning environments for digital literacies practice.

Stewart, som i artikeln bygger vidare på sin forskning från 2010 om den tidiga cMOOC-modellen, tar inte ställning för någon av modellerna här, utan fokuserar på de möjligheter till sociokulturell tillväxt och spridande av digital litteracitet som just storskaligheten och öppenheten möjliggör, oavsett vilken slags MOOC det handlar om. Hon menar att även en MOOC som använder sig av en traditionell produktorienterad syn på vilken kunskap som ska förmedlas, vem som har rätten att definiera den (tex ett universitet) och hur den ska överföras till deltagaren kan fungera som en trojansk häst: I det storformatet döljer sig en potential för utvecklingen av en deltagarkultur och digital literacitet. Man får en oavsiktlig effekt  och nyckeln finns i mötet mellan deltagarna. När det finns en diskussionsfunktion i ett forum där deltagarna har egna profiler underlättas informationsflödet, underlättas uppkopplingsmöjligheterna, sker en organisk tillväxt, sker snabb iteration (upprepning) av förbättringsidéer,  begrepp och koncept, liksom effektiv skalbarhet. Antagandet, som Stewart gör är att nätverksanslutet deltagande blir kraftfullare i massiv skala än när storleken är den hos en konventionell onlinekurs, vilket förklaras av nätverkseffekten: Det finns mer användbar kunskap att hämta i ett stort nätverk än i ett litet. Användarna rekommenderar nätverket och fler användare tillkommer etc.

Och utmaningarna är…
Var kommer nu vanliga lärare och skolledare in i bilden? Medan den akademiska kartan ritas om tar de flesta skolor fortfarande mentala myrsteg, trots stora investeringar i tekniken. Det är troligen fler skolor än min som har lönegrundande mål där användandandet av IT i undervisningen skrivs fram. Lärare ska aktivt använda Google Apps for Education och eventuellt andra moderna IT-verktyg i sin pedagogiska verksamhet, är ett citat. Men säger det egentligen mer om varför, än formuleringen Lärare ska aktivt använda tavlan, OH och eventuellt blädderblock i sin pedagogiska verksamhet? Med tillägget… i syfte att ge eleverna de redskap de behöver för att kunna utveckla sina kunskaper i en digital tidsålder skulle det säga något om vad den egentliga anledningen är, eller borde vara. Ordet eventuellt borde inte stå där över huvud taget i synnerhet som precis allt pekar på att vi behöver utveckla en digital metaliteracitet!

Frågan är om det alls finns anledning att säga att man använder IT i sin undervising i en digitaliserad värld? Att inte vara digitalt litterat innebär att sakna tillträde till i sin egen kunskapsutveckling. Den nya literaciteten innebär att kunna inta ett metaperspektiv och som lärare behöver vi ta steget och våga utmana vår syn lärande och kunskap. Nu erbjuder Digitala Skollyftet en möjlighet att göra just det! Låt oss pröva vad digital litteracitet kan innebära för framtidens utmaningar! Vi lär så länge vi är lärare!

It is particularly in the shifting of teacher and student roles that I suggest MOOCs may inadvertently create conditions for the development of new, participatory literacies, säger Stewart.

Är vi beredda att föra upp diskussionen från att vi ska använda “IT-verktyg” till hur vi skapar möjligheter för den digitala litteracitet som är en förutsättning för att kunna anpassa oss till samhällets accelerande förändringstakt och de nya behov som uppstår? Citatet som får avsluta fångar något viktigt i sammanhanget, även om yttrandet är äldre än internet:

Collective intelligence emerges when a group of people work together effectively. Collective intelligence can be additive (each adds his or her part which together form the whole) or it can be synergetic, where the whole is greater than the sum of its parts.

Trudy and Peter Johnson-Lenz,
Groupware: Orchestrating the Emergence of Collective Intelligence (c.1980)

 

Vart tog de didaktiska frågorna vägen i samtalet om skolan?

Lämna en kommentar

Ett mycket läs- och tänkvärt inlägg av Håkan Fleischer fick mig att fundera kring det öppna mål för diverse lösningar, som den svenska skolan har blivit i och med att sanningar om den allt sämre kvaliteten ständigt är på tapeten.

Fleischer kritiserar, utan att helt avfärda användandet, Puenteduras SAMR-modell, som han ser problem med: Det saknas forskning, trots att den framställs som vetenskaplig; den fokuserar processen, alltså själva lärandet, på bekostnad av kunskaperna den ska leda till. Målet med modellen är ett omdefinierat lärande.

Precis som Fleischer ser jag problem med detta. Modellen missar flera av de didaktiska frågorna: I mitt eget huvud, vid mitt eget skrivbord är de automatiserade i planeringen av undervisningen, liksom vågar jag hoppas, hos de allra flesta lärare. De är inte desto mindre värda att lyfta, för de för en ganska undanskymt tillvaro i skoldiskursen.

För att illustrera vad jag menar väljer jag ett kunskapsmål ur ämnesplanerna i svenska för gymnasiet, vars kärna återfinns i många stadier och ämnen. Eleven kan värdera och granska källor kritiskt och, mycket förenklat, svarar jag på de didaktiska frågorna.

Här kommer den första frågan, vad ska eleverna lära sig? Svar: Ett förhållningssätt som bygger på ett förändrat sätt att tänka och ställa frågor kring källor

Varför ska det läras ut? Ett kritiskt tänkande är avgörande på individnivå i förhållande till informationsflödet, och på samhällsnivå i ett demokratiskt samhälle. Det är därför det står i ämnesplanen (vilket är det enkla svaret) Hur ska det läras ut? Det är nu frågan ska ställas om datorn är det bästa verktyget, vilket det inte nödvändigtvis är. Det finns flera möjliga ingångar: Kanske går jag in och illustrerar vikten av källkritik genom att ljuga om något (har hänt) för att visa hur lätt det är att lita på en källa, för att den verkar trovärdig. Jag kanske visar Wag the Dog, eller analyserar ett politiskt uttalande, som visat sig vara lögn. Naturligtvis ingår Internetkällor som en självklar del, eftersom vi lever i den tid vi gör, men hur vi kan använda datorn är inte målet utan hur det kritiska tänkandet kan överföras till flera situationer.

En annan mycket viktig fråga är vilka är det som ska lära sig detta? Vilka gemensamma kunskaper kan vi referera till, vad kan de redan (ofta massor, som de har lärt sig på egen hand), hur vet jag det och hur skapar jag intresse i just denna grupp? Två viktiga didaktiska tilläggsfrågor är vem är jag som undervisar, och hur demokratiuppdraget (t ex likabehandling) i läroplanen? I det första fallet skulle svaret kunna vara att jag är bra på att gestalta och berätta, men att väljer att ta hjälp av skolbiblioteket för internetbiten, för skolbibliotekarier har specialistkompetens på området och är en viktig länk i informationssökandet under skoltiden.

Den sista frågan rymmer t ex möjligheter att ställa frågor kring hur olika grupper beskrivs i olika sammanhang. Kanske ber jag mina elever högerklicka på ordparet manlig – kvinnlig i Word (välj synonym) och masculine – feminine i Google Docs (välj research)? Slutligen vill jag förstås veta om eleverna har lärt sig värdera och granska källor kritiskt. Då kanske jag väljer att lägga ut ett digitalt spår eller bygga en uppgift där de analyserar trovärdighet hos ett par informationssidor, vilket leder mig tillbaka till SAMR-modellen. Det var på grundval av ett källkritiskt förhållningssätt som Fleischer skrev inlägget som problematiserar SAMR-modellen.

Hur är en mycket viktig fråga, som är intimt förknippad med vad och varför, och de fungerar inte utan varandra i något sammanhang där lärande och kunskap är inblandat.