Etikettarkiv: lärande

Att skriva kulturhistoria på Wikipedia (del 1)

Under läsåret deltar fem elever i år tre på Nacka gymnasium och jag i egenskap av lärare i ett pilotprojekt i Nordiska museets regi i samarbete med Wikimedia utbildning, i kursen gymnasiearbete. Övriga deltagande skolor är Karlfeldtgymnasiet i Avesta, Kristinegymnasiet i Falun, Hagagymnasiet i Norrköping och Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå.

I korthet går projektet ut på att eleverna genom att skriva och utöka befintliga artiklar på Wikipedia inom ramen för sina gymnasiearbeten utvecklar och befäster sina kunskaper och färdigheter inom digital källkritik och informationskunnighet. Källmaterialet tillhandahåller Nordiska museet (arkivet och biblioteket) och det rör sig om ett antal områden under perioden från fattigsverige till folkhemmet. Nordiska har satt ihop flera ämnespaket med olika underrubriker. På detta sätt kommer källmaterialet bli åtkomligt för fler i och med att det blir sökbart på Wikipedia.

Eleverna är nu igång och läser gamla brev, tidningar, böcker m.m. och det hela känns mycket lovande. Som alltid är skolbiblioteket viktigt när det handlar om informationssökning och källkritik, för ett uppslag leder till en fråga och den behöver undersökas i databaser, även när det finns gott om material att tillgå. Vi har nära till Nordiska museet och kan delta i fysiska möten, medan de övriga skolorna får lösa kommunikationen på digital väg, utom på introduktionsdagen där vi alla träffades. GLAM står för Galleries, Libraries, Archives och Museums och kanske inte för glamour, men det känns i alla fall väldigt roligt att få den här möjligheten till samarbeten med aktörer inom andra samhällsfunktioner! Återigen vill jag förstås rekommendera
Wikipedia i utbildning bannerAv Sara Mörtsell (WMSE) (Eget arbete) [CC0], via Wikimedia Commons

Fådda fjädrar i Nacka (wikipediaprojektet, del 5)

Under förra läsåret bloggade jag om mitt wikipediaprojekt.  Eftersom det blev ett lyckat projekt och jag redan hade formulerat mig en hel del anmälde jag det till Nacka kommuns kvalitetspris Fjädern, vilket syftar till att lyfta goda exempel som utvecklar den pedagogiska verksamheten i kommunen.

I slutet av april fick jag reda på att jag vunnit ett av de tio prisen som delas ut för 2015. Under sommaren och hösten skrevs utvecklingsartiklarna och vi fick också i uppdrag att presentera dem med varsin kort film. Det finns många intressanta projekt, och jag ser fram emot att läsa artiklarna som finns på Nackas hemsida. Under våren kommer de publiceras på Skolporten. Därmed når de ju också utanför vår kommun. Här finns min artikel

Mina prispengar går till fortbildning. Redan i nästa vecka åker jag till Amsterdam och hälsar på hos en skola som heter Hyperion Lyceum för att prata digitalt skrivande och förhoppningsvis lite Wikipedia och på sportlovet väntar ett digert program med skolbesök med engelskfokus och lite storytelling i Glasgow. Det är verkligen utvecklande och lärorikt att formulera sig om sin undervisning, och väl värt tiden det tar i anspråk!

 

 

Kristi verktyg i ordförrådet

Att påstå att ett stort ordförråd är värdefullt provocerar nog få, men något som provocerar en och annan är bristen på ordförståelse. På Facebook förfasade sig en av mina vänner nyligen över gymnasieelevers dåliga resultat på orddelen av högskoleprovet som hen tyckte var busenkelt (om det inte var ironi förstås). Lätt kan det vara för oss som både läst och pratat med vuxna språkintresserade sedan barnsben, och upptäckt glädjen i att lära oss de ord vi inte kan. Gör vi det till en vana att slå upp, fortsätter vi dessutom att utöka ordförrådet livet ut.  Då blir högskoleprovet allt lättare. Fast lite svårt är det ändå, tycker nog många fortfarande.

Nu kommer jag strax att att avslöja några av orden, så om du vill testa själv, klicka här och gör det nu!

Till skillnad från min vän vill jag inte alls förfasa mig utan förstå varför vissa ord är så svåra för eleverna som gör provet. Vilket ansvar har jag som lärare? Vad är det jag missar? Vad göra?

För den som inte besöker kyrkan så regelbundet är t. ex. lekamen ett ovanligt ord och ärligt talat minns jag inte när jag stötte på det i en skönlitterär text senast. Runt 20 procent  gissade på redskap, partikel, gräns eller tecken. Redskap var allra populärast.  Det vore förstås spännande att höra deras tolkningar av nattvarden. Att äta Kristi skiftnyckel blir till och med ännu konstigare än den vanliga kannibalvarianten! (Ja, jag vet att det är symboliskt i de flesta kristna sammanhang men ändå). 

Bible and Lord's Cup and Bread

Den som inte intresserar sig för pengar, sportmedaljer, spelar kort, samlar på frimärken eller funderar på färgnyanser kanske inte har råkat på ordet valör än.  Alltså är det lite svårare att förstå att många (20 procent även här) har undgått att stöta på det.

Det sista exemplet är gåsmarsch, som jag gissar är svårt att förstå i vårt post agrikulturella samhälle och detta trots att pekböcker fortfarande arbetar hårt för att våra små ska lära sig just bondgårdens djur. Ord och uttryck förändras över tid och ibland är det lättare att se varför än annars.

Just orden i högskoleprovet är lyfta ur alla sammanhang, vilket gör dem svårare att lista ut där än i kontext. Läsaren förstår ofta av sammanhanget men behöver inte desto mindre få arbeta med ord och begrepp. Det är svårt att förstå vad man inte förstår. Om vi förutsätter att eleverna kan de ord som är självklara för oss kan vi vara säkra på att vi har fel i många fall. Varje gång jag arbetar med en text upptäcker jag luckor som påverkar förståelsen. Ibland försvinner mycket, ibland är det finliret som går förlorat.

Varje år när provet närmar sig frågar eleverna i tvåan och trean hur de ska utöka sina ordförråd, vilket jag kan garantera att jag har både arbetat med och förklarat sedan dag ett, t. ex. genom att exponera dem för utmanande texter, lyfta de nya orden, uppmuntra frågor om ordens betydelser, diskutera  ordens valörer (!), arbeta  med synonymer, antonymer och stilnivåer och med analys av läsbarhetsindex på lix.se.  En klok kollega sa att ordinlärning är metodiskt eftersatt i Sverige, vilket är en intressant iakttagelse. Det stämmer nog att de flesta metoder jag känner till kommer från de engelska didaktikstudierna.  Sva-lärare har förstås också mycket bra metoder! Det här är viktigt att lära mer om, för det är nog så att vi lärare behöver arbeta mer med ordinlärning upp i åldrarna än vad vi gjort tidigare.

Inför provet blir det bråttom, motivationen är i topp för väldigt mycket kan hänga på de där svåraste orden. Det finns sajter som vokabulär.se och gamla högskoleprov att plugga på, men nog är det bättre i längden att läsa en dagstidning med utmanande språk,  läsa skönlitteratur, lyssna på P1, prata med äldre människor och att fråga eller slå upp orden i närmsta app.

Den här kritiska facebookvännen har ganska små barn och även föräldrar kan behöva lite ledning. Sådan finns. Lukimat  är en finsk sajt, som är lätt att navigera och ger ett proffsigt intryck. Språken är svenska och finska. Finns någon svensk motsvarighet, tro?

Det finns en tydlig glädje i att kunna ord, det såg jag senast på reaktionerna idag när ett av orden eleverna haft förhör på dök upp i novellen vi läste! Det var på engelska (abyss), och gladast blev kanske jag, som förespråkat ordinlärning, något som inte är så självklart.

Betydelsen av ord varierar förstås med sammanhanget: när jag skrev Kristi lekamen i kommentaren på min väns inlägg på facebook fick jag genast förslag om nya kyrkliga grupper att gå med i.

Pisa och didaktiken

I kölvattnet av gårdagens snabba åsiktsflöde, som vanligt fullt av reflexmässiga slutsatser baserade på, ja vad egentligen, brottas jag med några tankar och många frågor. Pisarapporten Students, Computers and Learning rör om och rör upp och får stort medialt genomslag. Det känns extra viktigt  att ha lite is i magen nu, särskilt när jag läser vad Anders Fredriksson på Skolverkets enhet för resultatutvärdering säger:

Samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det är själva IT-användandet som påverkar resultaten negativt.– Det beror på att studien i grund och botten inte är utformad för att fånga det. Så vi står lite inför ett ”hönan och ägget”-problem. Vi ser sambandet mellan låga resultat och mycket IT-användande i hemmet och skolan, men vi kan inte nagla fast hur det där sambandet ser ut, säger Fredriksson.

Det framgår tydligt att det är så mycket vi inte vet än. Om åtgärder baseras uteslutande på de kunskaper vi har nu, riskerar vi gå vilse. Som tur är finns Omvärldsbloggen, som en trygg kompassriktning i kaoset. Den forskning, de resultat och de initiativ som finns har Stefan Pålsson koll på. Om  du inte tänker läsa hela rapporten (nedan), läs hans sammanfattning!

Fortsätt att språkutveckla, överallt

Det som står klart är att språket, i synnerhet läsförmåga  är a och o. Det visste vi och förhoppningsvis har de flesta skolor vaknat till av de senaste Pisalarmen. Matematiklyftet och nu också Läslyftet är igång och det kommer förhoppningsvis att ge resultat så småningom, men i den här undersökningen, som gjordes 2012 finns inte eventuella förbättringar med. I den nya rapporten finns också datoranvändning i hemmen med som faktor.  Hur gör vi med den informationen i skolan? Kan vi inom ramen för skolans uppdrag involvera föräldrar i en nationell strategi? Hur skulle en långsiktig strategi kunna se ut?

Professionellt lärande – håll i och håll ut

Lärare vill ha och behöver fortbildning , frågan är bara hur den ska se ut. Det räcker inte med en aldrig så inspirerade föreläsning i terminsstart, så  mycket är klart. Tips och tricks och nya program och appar i alla ära (det kan vara kul), datorer utan pedagogisk tanke är inte en framkomlig väg, eftersom tekniken kan inte ensam generera kunskaper.  Därför finns ingen anledning att vänta med att att börja utveckla undervisningen tillsammans med kollegor, pedagogiska ledare,  expertis och utifrån goda exempel och de kunskaper som finns.  Den modellen förordar bland andra Helen Timperley, baserat på sin forskning om lärares professionella lärande.  Ett cykliskt och uthålligt utvecklande med elevernas kunskaper  i ständig fokus är det som ger effekt, och det kräver ett ledarskap som prioriterar om och organiserar lärarnas lärande. Sådana initiativ finns, där förstelärarna ofta har en viktig roll.

Didaktiska frågor – ingen ensak

För att undvika att tappa bort oss behöver vi ställa en massa frågor, inte minst de didaktiska och förslagsvis i förhållande till det digitala sammanhang våra klassrum tillhör. Hur, till vad, med vem använder vi datorer, surfplattor och mobiler i detta område?

  • Vad ska läras ut? Stoffet: demokratiska principer, hypotenusan eller metaforer? Kunskaper och färdigheter? Kritiskt tänkande, källhantering, sammanfattning?
  • Varför ska det läras ut? Svaret finns i regel i styrdokumenten.
  • Hur ska det läras ut? Ska vi läsa, diskutera och sedan skriva? Eller lyssna, skriva och sedan leta fakta? Med digitalt stöd, papper och penna, i labbet eller i naturen?  Tillsammans eller enskilt? Samla frågor och utreda eller presentera ett problem först? Ska kunskaperna visa sig i en text, prov, muntligen eller i en film.
  • För vem ska det läras ut? (vilka är mina elever, var befinner de sig, vad är nästa steg och hur tar jag reda på om de nått dit)
  • Vem är jag som undervisar?

Mina didaktiklektorer ansåg att den sista frågan var relevant  som tillägg, men kanske borde i modifiera den lite:  vilka är vi som undervisar och vart är vi på väg? Det finns ytterligare en fråga att ställa:  Hur samverkar upplägget med värdegrunden?

Push, men i vilken riktning?

Hur planerar vi undervisning i en digitaliserad värld? Hur hittar vi balans mellan rörelse och stillasittande?  När arbetar vi med/utan datorer och varför? Hur arbetar vi för att utveckla de analytiska förmågor som är förutsättningen för att elever ska kunna dra nytta av digitala resurser? Hur hanterar vi de allestädes närvarande pushnotiserna som hackar sönder våra tankegångar och leder oss iväg från det vi behöver koncentrera oss på?  Att hantera detta är en viktig del i det digitala litteracitsbegreppet, som handlar om förmågan att lära sig i en digital uppkopplad kontext. Hur gör du? Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag har full koll.  När ett meddelande från någon viktig person dyker upp på någon av skärmarna ska det rätt mycket till om jag ska lyckas hålla fast vid det jag gör eller tänker. Förra gången jag tog upp detta i en klass utbrast en av mina elever, som trots att hen klarade skolan mycket bra tyckte det var ett stort problem: Men hur gör man?  

I luckorna letar eleverna

Vad sätter lärarna betyg på för grunder?

Det undrar några elever på Kungsholmens gymnasium i en artikel i DN den 13 mars i år och de är nog tyvärr inte ensamma om att undra.

Jag tror inte betygen överensstämmer med de kunskaper man får. Alla jobbar för ett betyg, inte för en kunskap. Betygen skulle tas mer seriöst om de användes mer som det är tänkt. Nu blir de mer som en stressande faktor.
Så säger Henrik Almén, en av eleverna.

Läs det där en gång till! Stressande faktor? Betygen är ju ett kvitto på kunskap, är inte det glasklart?

I artikeln berättar några gymnasielever om hur de uppfattar att deras lärare sätter betyg genom subjektiva tolkningar av kurskraven och utifrån egna modeller där provresultat i vissa (icke namngivna) ämnen varvas med utvecklingstankar i språkämnena.  De upplever också att en dålig dag kan påverka hela deras betyg. Elevernas i sanning kreativa strategier blir att anpassa sig till varje lärare på en rad olika sätt, som om de uppdaterat ”ett äpple till fröken”. Eleverna vittnar om stor osäkerhet kring betygssättningen och det är förstås mycket allvarligt.

Artikeln väcker frågor om hur det är tänkt: Vad kan relationerna mellan lärare och elever ha med det hela att göra, vad orsakar all denna betygsstress och hur hänger kunskaper alls ihop med (det subjektiva?) betyget?

Betygen och relationerna
Anpassat sig till olika lärare har nog elever gjort så länge lärare och elever funnits.  Det är inte heller unikt för skolan: jämför med lönesättande chef och anställd. Den som har makt över dig kan utmanas (riskabelt: kräver mod,  finess och goda relationer) eller strykas medhårs (riskabelt: lönsamt om det görs smidigt så det inte uppfattas som fjäsk). Gränsen är hårfin. Smaken hos den som har makten spelar in.

Ofta hör jag högljudda samtal i korridoren där elever luftar sitt missnöje (milt sagt) med ett betyg eller resultat: Nästan lika ofta är deras förklaring att de är helt säkra på att läraren hatar (!) dem. Känslan av att bli bedömd som person hänger nog bland annat samman med att det är så svårt att skilja på prestation och person när besvikelsen över att det inte gick som man hoppats gör så himla ont.

Det här betyder att hur vi pratar om kunskaper blir mycket viktigt: ”Jag ser att du kan, det visar du genom att … men det här har du inte lärt dig riktig än” är ett svar som handlar om kunskapsutveckling och inte om person till skillnad från Jag tycker att jag är värd…”  som är en vanlig elevfras i samtal kring betygssättning. Den frasen är ihålig. Det handlar inte om att vara värd. Alla är värda! Jag tycker att jag kan och det visade jag genom att..” har substans eftersom det handlar om kunskapen.

Kunskap som process eller produkt
Allvarligt talat, nog borde det väl vara fullständigt självklart för alla elever är att det är kunskaper som behövs i vidare studier, i arbete, i själva livet och kanske till och med i nuet som vi sysslar med?! Vi arbetar väl inte i en fabrik där vår främsta uppgift är att producera biljetter till högskolan (eller till arbetslöshet)?

Något som många fler än eleverna i artikeln känner igen är ett betygssystem som är fyrkantigt och svårtolkat, både vad gäller tillämpningen och tolkningen av orden i rutorna i kursmatriserna. Det är lätt att se matriserna som bingobrickor som ska fyllas i. Matriserna kan också liknas vid kartor, i det att de utgör en lika platt och märklig gestaltning av kunskap som kartorna av världen. Det kanske inte finns något bättre sätt att försöka kommunicera på, men jag undrar om vi verkligen ska göra det så ihärdigt. Den som har näsan i kartan riskerar missa stigen.

Att kommunicera kring kunskapsutveckling är bra och viktigt och betyget ska inte komma som en överraskning!  Det gör det inte heller när eleverna är delaktiga i sitt eget lärande.  Goda exempel, försök, utrymme för misslyckanden, återkoppling från lärare och andra elever, självvärdering, nya försök, ökad självkännedom, allt i en cyklisk rörelse, är grunden för kunskapsutveckling.  Det är att arbeta formativt. Det är inte gjort på en kafferast, och det är svårt att göra det optimalt i ett kurssystem som motverkar långa processer och därigenom progression. Vi behöver ett långsiktigare betygssystem: jag håller verkligen med Per Kornhall om att vi behöver återinföra ämnesbetygen. Det skulle lösa mycket. Betygsurval kanske inte är så självklart det heller och med intagningsprov till högskolor och universitet skulle fokus hamna på kunskaperna, inte på urvalet i sig.  Kanske orealistiskt idag, men vi kan väl få drömma?

Eleverna i artikeln säger att det är slutbetyget som avgör, men det stämmer inte riktigt. Det är det samlade betyget, alltså varje betyg från år ett i gymnasiet och framåt som räknas ihop. Det du inte kunde så bra på hösten i ettan när du fick E i första mattekursen, (men som du lärt dig i trean när du fick B i den sista) räknas in. Systemet med kurser innebär också att de steg som förväntas tas på två terminer behöver bli kliv år rätt håll. Inget utrymme för att halka, alltså. Visst är det feltänkt!

Stressen
För eleverna betyder detta sätt att bli bedömda på att de upplever att de måste prestera i varje given stund. De vågar inte fråga när de inte förstår,  av rädsla för att visa att de inte kan. Det omvittnar eleverna i artikeln och jag känner igen det, särskilt hos dem vi brukar kalla studiemotiverade. Så får det inte vara säger Skolverket, för det ska ges rikliga tillfällen att visa sina kunskaper. Och visst, i den bästa av världar vore det så, och och så är det säkert tänkt. Men vad händer när nästa steg är att matrisen med standardformuleringen ovanför ska fram för att allt måste visas och så gick det åt fanders med den diskussionen/provet och sen hann vi inte bedöma just samma sak en gång till för vi måste hasta vidare och den lika stressade läraren hinner inte med att genomföra, bedöma och matrisföra ännu en examination. Jo, de elever som redan kunde eller hade en bra får sina kunskaper bekräftade. De andra ser hur misslyckandet rasar det korthus som byggs av matriselement. Det skapar onda cirklar av stress.

Objektivt underbart
Till sist, är det över huvud taget möjligt undvika subjektiva betyg? Att beskriva vissa kvaliteter i få ord, låter sig inte göras så lätt: beskriv t ex kvaliteten hos en underbar dikt som drabbar dig och får tårarna att rinna utan att beskriva just det.  Att göra det helt objektivt är omöjligt, för vilka bilder får just dig att känna? Det finns mellanrum. Formuleringarna i kraven handlar om hur översiktliga, utförliga eller utförliga och nyanserade elevens diskussioner eller kunskaper är. Hur översiktlig är översiktligt och hur nyanserat är nyanserat? Kraven är ett försök att beskriva kvalitet, men de räcker inte för att beskriva allt, och där i luckorna letar eleverna efter svaren. Där kanske eleven som vet att du älskar Tomas Tranströmers poesi hittar något som verkar vara en nyckel.

Vi behöver verkligen ta elevernas signaler på stort allvar, för det de ser är viktigt för oss att känna till. Betygen har vi nu, men de får inte upplevas som ett lotteri, eller upplevas som separerade från kunskaperna, utan de måste vara en konsekvens av dessa.

Vi får inte betygsätta bort kunskaperna! Så är det inte i alla fall inte tänkt!

PS:
Kära elev!
Om du mot förmodan (eftersom du säkert har mycket viktigare saker för dig, ett prov i raden förmodligen) läst alls och i så fall ända hit: Härmed hintar jag om att jag bland annat gillar brasiliansk sextiotalsmusik, att dansa  och att plocka svamp. Ett äpple till denna fröken blir nog svårt att hitta. Men det vet ni ju redan. Och att jag gillar er allihopa!

 

När moroten blir piskan

I morse läste jag Sven- Eric Liedmans mycket läsvärda inlägg i DN kultur: Nya betygen, en dumhetens triumf. Läs den! Den fångar kompromissen om betyg i år fyra på kornet. För hur kan vi tolka det som något annat än dumhet (eller makthunger) att gå emot en hel yrkeskår och all den forskning som gjorts i modern tid? Att dessutom bolla vidare försöket till kommuner, som styrs av mer eller mindre pedagogiskt insatta politiker är ansvarslöst. Åtminstone i min kommun har kommunstyrelsens ordförande redan bestämt sig för att delta och det verkar inte alls bli skolorna som väljer om de vill delta. Är någon förvånad?

Om vi för en stund leker med idén att yttre motivation fungerar och att vårt beteende alltså regleras av positiv respektive negativ stimulans, finns det all anledning att fundera på hur den typen av stimulans fungerar i förhållande till kunskapsutveckling. Den nötta metaforen morot och piska får duga.

En viktig skillnad mellan moroten och piskan är att moroten erbjuder en riktning. Det som lockar ropar kom hitåt! Piskan å andra sidan saknar all precision och den kräver strama tyglar: den som piskas försöker till varje pris ta sig ifrån smärtan. Att sparka bakut, att skena vilt in i skogen eller att spela död är alternativen.

Om man ropar kom hitåt och gör det medan tid är,  för annars är din framtid för alltid förstörd! Och du,  ta för allt i världen inte en omväg via en existentiell utvecklingskris för då blir allt försent! riskerar den där moroten uppfattas som en piska. Det gör den av oerhört många elever som är gamla nog att få betyg i vårt system. Du (får för dig att du alltid) måste prestera på topp för annars kan du inte välja vad du vill när du väl kommer på vad du vill, mer specifikt än få ett meningsfullt arbete, ett arbete över huvud taget, ja vad som helst så du inte faller i den avgrund du blir allt medvetnare om. Hjärnstress är farligt och fullkomligt kontraproduktivt för lärande. Det vet du, och det stressar dig ännu mer.

Det är oerhört sorgligt att se hur samma ungdomar som en gång i tiden började sin skoltid med kunskapsiver kommer till gymnasiet, redan ganska slitna efter att ha pressat sig till betyg som oftast tog dem till det program och den skola de ville. Väl framme mals  lusten, orken och motivationen till studierna gradvis ned, eftersom ALLT handlar om betyg hela tiden i varje given kurs, och så oerhört lite handlar om att vara en lärande människa på en livslång bildningsresa.

Vi vet att piskan inte fungerar motivationshöjande i något sammanhang , undantaget populärkulturens vurm för BDSM, som ju knappast har med kunskapsutveckling att göra. Moroten kan fungera i sammanhang som inte omfattar kognitiva färdigheter t ex att trava kartonger snabbt eller som i exemplet i Dan Pinks tal nedan, att öva sig i att träffa ett basketmål. Det är inte att förakta, men det är en annan slags aktivitet än abstrakt tänkande. Det som fungerar som motivation för att lära är inre motivation, viljan att bli bättre/lära sig mer, och inte minst mål och mening. Har du inte läst eller sett  Pinks sammanfattning av sin bok Drive, The Surprising Truth About What Motivates Us, är de tio minuter den tar värt det!

PS. Jag tror inte att Jan Björklund är dum, utan att han är mycket medveten om vad han lägger i vågskålen och att han alltså ser mål och mening med det hela  i sin politiska övertygelse om hur ett gott samhälle ser ut. Det i sig är sorgligt, men alternativet, att han faktiskt inte förstår det orimliga i att tro att något gott skulle komma ur tidigare betyg vore så oerhört konstigt.

Läget: Wikipediaprojektet (del 2)

Min hjärna har träningsvärk!

Det är mycket att lära sig för både eleverna och mig, inte minst terminologin (se ordmolnet) och handgreppen. Det går framåt med hjälp och stöd av de proffsiga skolbibliotekarierna, Sara, vår onlinevolontär och inte minst Josve05a, wikipediaambassadören som på ett magiskt sätt dyker upp just när någon kört fast för att tålmodigt stötta och komma med viktig information.

Det som har varit lite svårt för några elever har varit att hitta artiklar de vill skriva/bygga vidare på. Det finns massor av så kallade stubbar, som är (knappt) påbörjade artiklar. Många har letat wikipediaartiklar och letat efter bra källor, och samtidigt läst massor. Det är verkligen inte bortkastad tid, utan ganska svettiga  pass i källkritiskt tänkande. Nu är alla igång, och vi fortsätter ett tag till innan vi utvärderar. Eleverna skriver om  berömda byggnader, juridiska, politiska och ekonomiska termer djurarter, myter, personer, medicin, arkitektur, vår skola och mycket mer. Än så länge skrivs det i sandlådorna (där texten inte är sökbar).

Det har sällan varit tydligare för mig än nu att jag lär mig minst lika mycket som eleverna: det som är helt nytt att vi lär oss samma saker av och med varandra. Alltid är det någon som har listat ut något!

Idag har jag laddat upp ordmolnet som illustrerar inlägget. Det är Wikipedias svenska ordlista.Kanske vill också du veta vad avuggling (kanske den roligaste termen) betyder? Kanske nästa steg?

Om hur digitala enkäter kan stötta elevernas lärande

enkätenEnkäter skapade med hjälp av Google Fomulär, Socrative, Office 365 Undersökning, Mentimeter och andra digitala återkopplingsverktyg blir allt vanligare i klassrummen och det är inte alls konstigt, eftersom det finns klara pedagogiska vinster. Det är inte heller svårt: aldrig förr har det gått att ta reda på vad eleverna vill, hur de tänker eller vad de kan så snabbt och smidigt som nu!

Elevdemokratiska frågor, lektionsutvärderingar, föräldraenkäter och läxförhör är bara några användningsområden. En fråga som jag ofta får är om det går att konstruera självrättande prov. Jag återkommer till det, men först lite om varför verktygen kan bli så pedagogiskt kraftfulla.

John Hatties metastudie visar att i topp 5 av de faktorer som påverkar elevernas lärande i positiv riktning finns formativ utvärdering av undervisningens effekter på elevernas lärande: Tydliga (del)mål, undersökningar under gång för att ta reda på om lärande har ägt rum och anpassning av nästa steg utifrån på de bevis du får blir stommen i din planering. Du kan behöva anpassa eller tänka om, och det vill du förstås veta så snart som möjligt. Viktigt är att återkopplingen sker snabbt. Återkopplar och undersöker gör förstås många lärare och har alltid gjort på en rad olika sätt. Det går t ex rätt fort att läsa igenom en logganteckning och ge ett snabbt svar, men fler än jag har nog suttit och skrivit ned elevernas kommentarer för att lyfta dem i klassen så allas röster hörs. Det går inte fort och kan vara sådant som får stå åt sidan när arbetsuppgifterna kämpar om uppmärksamheten.

Med digitala undersökningar sparar du tid. Dessutom kan du tillföra minst en dimension till till lektionerna: när resultaten av en kunskapsinventering presenteras åskådligt och återkopplingen sker i realtid (transparens) blir det så tydligt att det är just gruppen du har framför dig som är i fokus. Både du och eleverna ser hur gruppen ligger till (eleverna är förstås anonyma) och alla kommer till tals. Du skapar ett dialogiskt inkluderande klassrum och din undervisning kan möta eleverna där de befinner sig. Svaren du får är utmärkta som ingång till lektioner eller hela arbetsområden,  och du kan utvärdera kunskapsprogressionen närhelst du bedömer att du behöver . En bra idé är att göra utvärderingen samtidigt som inventeringen. I följande exempel, skedde det som en exit ticket.

Här är ett par exempel (skärmklippskvalitet)

 

Mina elever använder också enkäter, som i exemplet här från minilektioner i språkhistoria. De vill ta reda på om budskapet gick fram. De används också som för frågor som de vill ta upp under mentorstiden.

elevexempel
Exempel Sv3

 

Hur är det då med självrättande prov? Svaret är att det går att skapa sådana i Google formulär med hjälp av ett tillägg som heter Flubaroo. Skolspanarna har utmärkta instruktionsfilmer; den här visar också hur du skapar själva formuläret.

Sammanfattningsvis erbjuder enkäter möjligheter att skapa ett klassrum där alla röster hörs, vilket ökar elevernas delaktighet och engagemang. Lärandet blir synligt och riktat i och med att undersökningar ger dig snabb och kontinuerlig återkoppling, alla viktiga framgångsfaktorer. Självrättande prov har i sig inga andra pedagogiska fördelar än just snabb återkoppling, men tidsaspekten är viktig. Genomtänkta lektioner, med effektiva frågor kräver tid för både för- och eftertanke, och kan vi frigöra lite mer av den varan är mycket vunnet.

 

Omslagsbilden: Public domain
publicdomain.large

Svenska 3 + Wikipedia = sant (del 1)

By 10_sharing_book_cover.pdf: JayWalsh derivative work: Jmkim dot com (10_sharing_book_cover.pdf) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
By 10_sharing_book_cover.pdf: JayWalsh derivative work: Jmkim dot com (10_sharing_book_cover.pdf) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Nu blir det äntligen ett Wikipediaprojekt för mina elever i kursen Svenska 3! De ska skriva och redigera, bearbeta, söka, värdera och granska. De kommer att läsa mängder av forsknings- och faktatexter och därigenom ges möjlighet att utveckla kunskaper om dessa genrer.  För att det ska bli extra intressant för eleverna väljer jag att öppna för ”egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen”, alltså en öppen ingång vad gäller ämne för artiklarna. Alternativet är styra eleverna mot att skriva om svenskans innehåll: språkhistoria, retorik eller litteraturvetenskap. Det är självklart också möjligt. Huvudsaken är att det blir lärorikt och intressant.

Wikipedias kvalitetskriterier är minst lika tuffa som ämnesplanens, och det finns gott om texter  att inspireras av. Just aspekten kvalitetsförlaga är A och O för att formativ bedömning ska leda framåt, och här har vi ett smörgåsbord att frossa ifrån. Kriterierna är tydliga och synliga på Wikipedia det hoppas jag kommer stötta eleverna och mig, för detta innebär verkligen lärande även för mig, vilket är något jag ivrigt ser fram emot! Som tur är finns en onlinevolontär från Wikimedia i flödet. Jag har också förmånen att ha ett fantastiskt skolbibliotek som, som grädde på moset, förmedlat kontakt med en erfaren elev i min skola som skrivit många wikipediaartiklar och kommer till vår klass och delar med sig! Just detta med att lära sig tillsammans och av varandra är lockar, liksom att få autentiska läsare! Wikipedia används verkligen och eleverna får omsätta kunskaper i den skrivprocess som Wikipedia verkligen utgör.

Men Wikipedias kriterier kan jag väl inte bedöma efter? Om någon blir lite orolig nu intygar jag att min bedömning sker på grundval av ämnesplanen som korresponderar väl med projektet (se nedan om du är svensklärare/intresserad). Det finns förstås andra ämnesplaner som fungerar precis lika bra och går att anpassa till projekt: denna sida är resultatet av ett sådant.

I gymnasiets ämnesplan för Svenska  finns följande fina formuleringar:

Syfte: Undervisningen skall
…/ leda till att eleverna utvecklar kunskaper om det svenska språket, dess uppbyggnad och ursprung samt ge dem möjlighet att reflektera över olika typer av språklig variation. Undervisningen ska även bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker, sammanställer och kritiskt granskar information från olika källor.
…/ge eleverna tillfälle att värdera andras /…/ texter samt bearbeta sina egna /…/ och texter, efter egen värdering och andras råd. I undervisningen ska eleverna få möta olika typer av /…/ texter samt få sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen

 

Och för just kursen Svenska 3, under innehåll  står: Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla

Kunskaper om språkriktighet i text
Förmåga att läsa, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Kunskapskrav (A)
Elever kan med säkerhet samla, sovra och sammanställa stora mängder information från olika källor och skriver med utgångspunkt från detta texter av vetenskaplig karaktär och andra texter. Texterna är sammanhängande och väldisponerade. Texterna är dessutom väl anpassade till syfte, mottagare och kommunikationssituation. Eleven kan värdera och granska källor kritiskt, tillämpa regler för citat- och referatteknik samt i huvudsak följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Eleverna behandlar källorna på ett skickligt sätt och drar relevanta slutsatser utifrån källmaterialet. Språket är träffsäkert, klart,varierat och över lag välformulerat.

 

 

ÄN, ett ord med makt

 
Jag ser inte hur det här ska kunna lösas,

än.

Tänk att ett litet ord kan förflytta en hel föreställningsvärld! Det  finns en framåtrörelse som är så påtaglig i ordet än eller ännu! En förtröstan om att insikter och kunskaper är att vänta, de är inom räckhåll och de är möjliga. Våra förväntningar är oerhört kraftfulla, det visar t ex Robert Rosenthals kända klassrumsexperiment från 60-talet, som jag tror de flesta känner till. I veckan som gick var jag på en konferens i Malmö, som befriande nog adresserade själva kärnan i vårt uppdrag som lärare. Psykologin bakom våra tankar och föreställningar och hur vi förmedlar och hanterar dessa var i centrum och det i kombination med vetenskapliga och pedagogiska rön om vad som behövs för att skapa situationer där elever tror på sin förmåga att lära sig och därför gör det. Det här är både intressant och viktigt och värt att ta på största allvar.

Carol DweckJames Nottingham och Bosse Larsson var talare och det handlade om mindset (tänkesätt), vilket också är titeln på en bok av Dweck . Den är baserad på hennes mångåriga forskning och handlar om en i grunden enkel idé, som varje rektor, lärare och elev behöver brottas med: hur vi tänker kring förutsättningar för framgångsrikt lärande. Jag gillar verkligen James Nottinghams devis att lektionerna ska vara utmanande för varje elev, något som är en självklarhet för den som förstått Vygotskij, och ändå så svårt att få till.  Nottingham pratar också om hur vi (utan ont uppsåt) jämför och bedömer elever, varpå de stämplas som starka eller svaga eller mittemellan. Stämpeln är skadlig, oavsett om den handlar om att vara på toppen, i mittskiktet eller på botten. Med en sådan indelning av eleverna försvinner förutsättningarna för att få eleverna att lämna sin trygghetszon och bege sig in i den proximala utvecklingszonen, där det är tillräckligt svårt och utmanande och därför lärorikt att vara. På engelska är begreppet fixed/growth mindset, i den svenska översättningen av Nottinghams bok används begreppen statiskt och dynamiskt tänkesätt.

Det här kanske inte något nytt. Många av oss har hört att vi inte ska använda beröm som riktar sig mot personen utan istället fokusera på aktiviteten.  Jämför: Åh vad du är duktig/smart/fantastisk som klarade det så snabbt! med Så uthålligt/hårt/målmedvetet du har arbetat! Det vi premierar blir det eftersträvansvärda för eleverna. 

Lärande som pågår hos riktigt små barn sker ofta fullt synligt på ett annat sätt än mycket av det som sker senare i skolvärlden. Tänk, gå, hantera en sked eller knyta skor! Vissa barn lär sig fort, andra lär sig långsammare, och vi vuxna stöttar och uppmuntrar för vi VET att de kommer lära sig och därför ingår inte föreställningen om att somliga barn är begåvade skoknytare eller ätare och andra inte.

När tecken på lärande syns applåderas det ibland och barnen får höra att de ÄR duktiga snarare än att det var duktigt kämpat. Det är alltså ett ett exempel på fixed/statisk respektive growth/dynamisk feedback. Det kan väl inte vara så farligt, eller hur? Eller finns risken att vi blåser upp tomma ballonger istället för att skapa fruktbar inställning till fortsatt lärande inom andra områden? Många av dem, som musik, bollsport, språk och matematik omges med myter om medfödd/inte medfödd begåvning. Om det inte går bra direkt saknas kanske bollsinne eller musiköra och om det går lätt i början ligger  naturbegåvningstanken nära till hands. Det här ställer till det på alla områden och det är ofta när det börjar ta emot i skolan som denna inrotade och svårutrotade föreställning om begåvning, intelligens och förutsättningar för att lära sig blir ett bekymmer, eftersom effekten  för eleven blir uppgivenhet och skolmisslyckande. Helt i onödan. Jämför dessa två sätt att tänka:

Statiskt tänkesätt
Dina framgångar bestäms av medfödd intelligens och förmåga. Du ÄR duktig (eller inte duktig) och även om du inte anstränger dig är du framgångsrik. Du undviker motgångar och utmaningar. Du kommer alltid vara duktig på vissa saker och hopplös på andra. Att visa vad du kan och att du lyckas utan synbar ansträngning är tecken på hur smart/intelligent du är. Misslyckanden visar tvärtom inkompetens/dumhet. Hellre alla rätt på ett lätt prov än några fel på ett svårt och du undviker svårigheter för att slippa det. När det finns möjlighet att visa upp dina starka sidor och där risken att misslyckas är mycket liten anstränger du dig gärna. När det tar emot skyller du på dig själv eller någon annan för att skydda din självbild. Du försöker rädda situationen genom att dölja misslyckanden, t ex genom att avleda uppmärksamheten. Dina motton är: antingen är du bra eller inte på något. Om du är bra behöver du inte anstränga dig. Om du behöver det måste du vara dum. Om du inte anstränger dig så mycket har du en ursäkt om det går dåligt. Undvik smärta!

Dynamiskt tänkesätt
Dina framgångar beror på din ansträngning, din förmåga att ta risker och dina strategier. Att göra det betyder att intelligens och förmågor kan utvecklas. Miljön är avgörande för intelligens och förmåga. Du vill utveckla dig själv och bli bättre, lära dig genom utmaningar och söker dem för att du vet att du lär dig mer då. Svårigheter är en oundviklig del av inlärningsprocessen. När du misslyckas behöver du anpassa dina strategier. När nya insikter eller färdigheter är inom räckhåll anstränger du dig, också när det kräver lite extra av dig. Du skyller inte på någon utan vill veta hur du ska lyckas bättre nästa gång. Du känner dig inspirerad att försöka. Du prövar olika strategier för problemlösning, söker råd, stöd eller nya sätt att ta dig an svårigheterna. Dina motton är: framgång bygger på ansträngning, oavsett hur bra du är kan du alltid bli bättre. Om du anstränger dig lär du dig. Ingen vinst utan smärta. (sammanfattning av Dwecks teori, Nottingham: Utmanande undervisning i klassrummet, s 58,59)

De flesta av oss har områden där vi tänker i termer av begåvning och andra där vi har ett mer dynamiskt angreppssätt. Som exempel har fick jag tidigt höra att jag är språkmänniska och när matte så småningom blev svårt förklarades det med att jag inte hade den fallenheten. Jag gav upp så fort det blev för svårt, och självförtroendet sjönk som en sten. Avancerad syntax, kunskapsteoretiska snårigheter och annat abstrakt har jag tvärtom angripit med tålamod. Liksom gitarrspel, bakning och annat där misslyckanden känts naturliga. Som tur är går det att påverka sättet att tänka i gynnsam riktning men för det krävs en medvetenhet hos lärare och andra inblandade. Inom idrotten finns det mycket att hämta.

bildI dessa sammanhang ser vi ofta tydliga samband mellan träning och framgång. Teknik förbättras och muskler utvecklas genom idog träning och bra tränare, som har full fokus på processen. Trots detta odlas talang och genikulturen. Julia som citeras här sätter fingret på det reportern inte riktigt vill gå med på, se underrubriken Han i sin tur bygger troligen ofrivilligt vidare på den kulturella föreställningen om talang, medan Julia vet orsaken till sina framgångar. (DN. 4/9-14). Det räcker inte att ha talang.

Fotbollsspelaren Thierry Henry säger: Amateurs call it genious. Masters call it practice. Det här gäller inom alla områden och det kryllar av citat på temat av motvilliga genier, här några:

Genius is one percent inspiration, ninety-nine percent perspiration. (Thomas A Edison)

I am always doing that which I cannot do, in order that I may learn how to do it. (Pablo Picasso)
It’s not that I’m so smart, it’s just that I stay with problems longer. (Albert Einstein)

Einsteins hjärna har också studerats ingående och den ser annorlunda ut än andras. Hur kunde han vara så smart? Finns svaret i hjärnans beskaffenhet? Forskarna har letat bland hans vindlingar och neuroner för att hitta svaret. Men tänk om frågan är fel ställd? Nu vet forskarna att hjärnan är plastisk och kan tränas upp. De har mätt aktiviteten i hjärnan hos personer som upptäcker fel och arbetar med problemlösning. Det ser olika ut beroende på om de har ett statiskt eller dynamiskt tänkesätt . Se här: bilden är skyddad så följ länken. Den röda färgen=högre temperatur=aktivitet. Så ser det alltså ut när hjärnan växer sig starkare. Hönan eller ägget är alltid frågan, men här börjar alltså forskningen se sambandet. Det är smart att brottas länge med problem för då blir man smart.

Eleverna gynnas av att få veta att hjärnan kan tränas, precis som en muskel. Det gynnar deras kunskapsresultat. Medan de som fostras till ett dynamiskt tänkesätt lyckas bra i gymnasieåldern, går kurvan nedåt för de statiskt tänkande eleverna i Dwecks studier. Hur fostrar vi då ett sådant tänkesätt? Carol Dweck föreslår att vi börjar med oss själva och funderar på hur vi uttrycker oss i samtal med eleverna: ordet struggle/brottas med, kämpa, traggla och kanske grubbla är ett tecken på en aktivitet som ska lyftas som något mycket eftersträvansvärt. Det ska inte vara lätt och gå snabbt, tvärtom måste vi ständigt utmana varje elev i en anda av höga förväntningar och tålamod! Att kunna stötta processen med hjärnforskningens träningstanke är en god idé, eller hur? Frågor som: vad brottas du med nu? aha, har du inte löst det, änfostrar ett dynamiskt tänkesätt.

Detta gäller för övrig också för resten av skolans organisation: om vi vill att eleverna ska nå sin fulla potential behöver hela skolan ha ett growth mindset, säger både Dweck och John Hattie. Visible learning fungerar inte utan detta sätt att se på lärande, elever och också på lärare, som förstås behöver få utmana sina kunskaper och metoder kontinuerligt. Så ser det inte ut överallt, än.

Nu är det säkert många med mig som ser vilken utmaning ett skifte i mindset innebär i dagens stressade skola. Det måste finnas tillräckligt med tid och tillfällen att göra misstag och att brottas länge med sina utmaningar. På gymnasiet harmonierar detta sätt att se på kunskap illa med korta kurser och ständiga kursbetyg.  Carol Dweck talade om en skola där de arbetat medvetet för att ha ett growht mindset och där barnen fick omdömet not yet (learned). Jag skulle önska mig omformulerade F till har inte lärt sig än och ämnesbetyg även i gymnasiet, så processen får ta tid. Höga betyg ska inte som nu vara målet utan konsekvensen av framgångsrika studier. Det behöver elever, föräldrar och inte minst politiker förstå. Ekonomer räknar och mäter, men det ska inte lärare eller ens rektorer ägna huvuddelen av arbetstiden till utan hur vi utvecklar undervisningen måste vara i ständig fokus.

”Not everything that counts can be counted, and not everything that can be counted counts.” (Albert Einstein)

Riktigt framme är vi inte,

än…

 

Läs gärna denna, inte minst för diskussionen som följer efter artikeln! Här framhålls också att även en känsla av det man lär sig har ett (högre) syfte och är meningsfullt är ett kraftfullt mindset!

 Även den här artikeln rekommenderas i sammanahanget http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/09/03/skolpolitiska-forslag-missar-ofta-malet