Etikettarkiv: kommunikation

Pip och brum eller tystnad?

I helgen var jag på barndop. Bebisen var otroligt söt där hen mycket intresserat följde prästen med blicken under ivrigt fotarbete som vi kunde se genom den böljande dopklänningen. Följde prästens göranden gjorde förstås alla närvarande mer eller mindre förstrött.

Huruvida de samlade bekänner sig till den kristna tron eller någon annan tro, eller inte tror överhuvud taget är förstås omöjligt att veta, men att de flesta sannolikt inte är regelbundna besökare i Svenska kyrkan borde kunna antas: Det var betydligt fler personer närvarande  på detta dop än snittet på en söndagsgudstjänst, vilket är 37 besökare (beräknat på 4 278 947 besök fördelat på de ca 2200 församlingarna i Sverige). Igår dök en artikel upp i flödet (tack!) där svenskarnas vilja formulera sin tro oberoende av kyrka eller föräldrar är intressant i det här sammanhanget . De flesta tror sedan trettiotalet på en kraft som de inte vill kalla Gud, säger sociologen som gjort studiens som artikeln baseras på.

Föräldrarna sa nämligen efteråt att de bett prästen hålla det hela så profant som möjligt. Det gjorde hon inte, utan gudsorden och trosformuleringarna duggade mycket tätare än på de flesta dop jag bevistat, ja varenda yttrande var retoriskt välvalt, för dem som begrep dem. Förtydliganden av  bibelord som möjligen slår an hos dem som gillar traditioner och är lite till åren komna och dessutom bekänner sig till denna tro, de som handlar om att om upptas i Kristi ljus och att slippa vandra i mörkret etc, de lyste med sin frånvaro. Medelåldern låg nog runt trettio, många var barn och unga, två över sjuttio. Ceremonin kändes lång och alla visade prov på stort tålamod, särskilt det lilla barnet. Tre psalmer hade valts ut och prästen uppmanade alla att sjunga med, i synnerhet som akustiken skulle göra det hela så stämningsfullt. Pianisten hade redan visat vägen med en låt av Elton John och själva sjungandet ser jag alltid fram emot, även om jag hellre sjunger sådant som svänger lite mer än psalmer som aldrig gör just det.  Och så ….

Tryggaräkaningenvara…  Pip, krax. tyst. En tonart som passar uppsjungna sopraner och tenorer, och barn innan målbrott. Så när det finns en flygel, ett underbart rum och det ska välkomnas och glädjas tillsammans piper eller brummar vi altar och andra, det vill säga samtliga närvarande. Det väser lite trevande tills de tystnar i bänkarna. Det var blott en röst som hördes i rummet och det var prästens klara sopran.

Vad jag far efter undrar kanske någon nu. Kyrkliga ceremonier hör väl knappast till undervisning?  Kanske inte, men  jag har lytt Lisa Ekströms råd att undersöka hur andra branscher fungerar  för att hitta nya sätt att tänka och nu har jag tänkt på kyrkan i ett par dagar. I artikeln ovan nämns att kyrkbänkarna gapat tomma i hundra år. Min tes är att kyrkan skulle locka fler om de gjorde en analys: Varför sjunger inte folk? Har det att göra med att de inte kan melodierna? Förstår de psalmanvisningarna på tavlan? Är de blyga? Förstår alla vad jag säger eller räcker det om jag talar med de redan frälsta? Utifrån svaren som alla har med mottagaranpassning att göra blir det möjligt.

Men finns det alls något att hämta i jämförelser med undervisningen? För länge sedan var kyrkan obligatorisk om du inte ville bli utstött ur gemenskapen. Skolan är fortfarande det.  Folkskolan måste ha lånat en hel del, t ex hur rummet ser ut, och hur auktoriteten läraren stod längst fram och förmedlade. Tiden har inte stått stilla, för hur skulle det se ut i skolan om vi gjorde så idag? Skulle eleverna komma om lärare talade i ”fel tonart”, inte förklarade begrepp och satt inne med hela sanningen, ganska obegripligt paketerad? Att ge alla elever en röst är avgörande på så många sätt, och hur ska de kunna få det om de inte förstår? De där 37 förmodat tysta besökarna per kyrka är något fler än vad som får plats i ett ordinärt klassrum, och de flesta kyrkor är betydligt luftigare och ofta bättre underhållna, det är en väsentlig skillnad. Resurserna är i alla fall inte jämförbara.

Klassrummets ordning och kyrkans liturgi (riter och ceremonier) har fjärmat sig rätt mycket, även om vissa ritualer lever kvar i en del klassrum. Hur transparenta och självklara är de? Hur använder vi rummen och möblerar vi och varför? Teacher rimmar på preacher, är den en slump? Och hur inkluderade känner sig eleverna? Hur delaktig i en grupp känner sig de elever som stirrar in i andras ryggar och egentligen bara ser läraren? Planerar vi så att alla röster hörs? Som tankeexperiment kanske analogin fungerar en bit i alla fall, eftersom mottagaranpassning är något att bita i för oss alla som vill få andra att förstå genom att delta och bli berörda.

Vid en jämförelse om mottagaranpassning och inkludering vinner skolan, det är jag rätt övertygad om, trots och tack vare auktoritetsproblemet: lärare åtnjuter inte samma vördnad som präster i respektive situation och behöver därför arbeta mer med detta. Både prästen och kyrkomusikern borde fundera på  att transponera till en tonart som passar de som ska sjunga, eller hur? För inte är det så att prästen egentligen vill sjunga solo?

 

 

Kristi verktyg i ordförrådet

Att påstå att ett stort ordförråd är värdefullt provocerar nog få, men något som provocerar en och annan är bristen på ordförståelse. På Facebook förfasade sig en av mina vänner nyligen över gymnasieelevers dåliga resultat på orddelen av högskoleprovet som hen tyckte var busenkelt (om det inte var ironi förstås). Lätt kan det vara för oss som både läst och pratat med vuxna språkintresserade sedan barnsben, och upptäckt glädjen i att lära oss de ord vi inte kan. Gör vi det till en vana att slå upp, fortsätter vi dessutom att utöka ordförrådet livet ut.  Då blir högskoleprovet allt lättare. Fast lite svårt är det ändå, tycker nog många fortfarande.

Nu kommer jag strax att att avslöja några av orden, så om du vill testa själv, klicka här och gör det nu!

Till skillnad från min vän vill jag inte alls förfasa mig utan förstå varför vissa ord är så svåra för eleverna som gör provet. Vilket ansvar har jag som lärare? Vad är det jag missar? Vad göra?

För den som inte besöker kyrkan så regelbundet är t. ex. lekamen ett ovanligt ord och ärligt talat minns jag inte när jag stötte på det i en skönlitterär text senast. Runt 20 procent  gissade på redskap, partikel, gräns eller tecken. Redskap var allra populärast.  Det vore förstås spännande att höra deras tolkningar av nattvarden. Att äta Kristi skiftnyckel blir till och med ännu konstigare än den vanliga kannibalvarianten! (Ja, jag vet att det är symboliskt i de flesta kristna sammanhang men ändå). 

Bible and Lord's Cup and Bread

Den som inte intresserar sig för pengar, sportmedaljer, spelar kort, samlar på frimärken eller funderar på färgnyanser kanske inte har råkat på ordet valör än.  Alltså är det lite svårare att förstå att många (20 procent även här) har undgått att stöta på det.

Det sista exemplet är gåsmarsch, som jag gissar är svårt att förstå i vårt post agrikulturella samhälle och detta trots att pekböcker fortfarande arbetar hårt för att våra små ska lära sig just bondgårdens djur. Ord och uttryck förändras över tid och ibland är det lättare att se varför än annars.

Just orden i högskoleprovet är lyfta ur alla sammanhang, vilket gör dem svårare att lista ut där än i kontext. Läsaren förstår ofta av sammanhanget men behöver inte desto mindre få arbeta med ord och begrepp. Det är svårt att förstå vad man inte förstår. Om vi förutsätter att eleverna kan de ord som är självklara för oss kan vi vara säkra på att vi har fel i många fall. Varje gång jag arbetar med en text upptäcker jag luckor som påverkar förståelsen. Ibland försvinner mycket, ibland är det finliret som går förlorat.

Varje år när provet närmar sig frågar eleverna i tvåan och trean hur de ska utöka sina ordförråd, vilket jag kan garantera att jag har både arbetat med och förklarat sedan dag ett, t. ex. genom att exponera dem för utmanande texter, lyfta de nya orden, uppmuntra frågor om ordens betydelser, diskutera  ordens valörer (!), arbeta  med synonymer, antonymer och stilnivåer och med analys av läsbarhetsindex på lix.se.  En klok kollega sa att ordinlärning är metodiskt eftersatt i Sverige, vilket är en intressant iakttagelse. Det stämmer nog att de flesta metoder jag känner till kommer från de engelska didaktikstudierna.  Sva-lärare har förstås också mycket bra metoder! Det här är viktigt att lära mer om, för det är nog så att vi lärare behöver arbeta mer med ordinlärning upp i åldrarna än vad vi gjort tidigare.

Inför provet blir det bråttom, motivationen är i topp för väldigt mycket kan hänga på de där svåraste orden. Det finns sajter som vokabulär.se och gamla högskoleprov att plugga på, men nog är det bättre i längden att läsa en dagstidning med utmanande språk,  läsa skönlitteratur, lyssna på P1, prata med äldre människor och att fråga eller slå upp orden i närmsta app.

Den här kritiska facebookvännen har ganska små barn och även föräldrar kan behöva lite ledning. Sådan finns. Lukimat  är en finsk sajt, som är lätt att navigera och ger ett proffsigt intryck. Språken är svenska och finska. Finns någon svensk motsvarighet, tro?

Det finns en tydlig glädje i att kunna ord, det såg jag senast på reaktionerna idag när ett av orden eleverna haft förhör på dök upp i novellen vi läste! Det var på engelska (abyss), och gladast blev kanske jag, som förespråkat ordinlärning, något som inte är så självklart.

Betydelsen av ord varierar förstås med sammanhanget: när jag skrev Kristi lekamen i kommentaren på min väns inlägg på facebook fick jag genast förslag om nya kyrkliga grupper att gå med i.

Kamelhår– en fråga om kunskap och integritet?

“58 procent av de journalister som bevakar säkerhetspolitiska frågor i USA har idag ändrat sina arbetsmetoder.

“Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr sig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga.

“Det handlar inte om att man har något att dölja, det handlar om att vi har något att förlora om vi hela tiden är övervakade. Det mänskliga är det som formar oss.

Detta och mycket mer säger Edward Snowden i Lena Sundströms intervju Fem timmar med Edward Snowden (DN 2015-11-07). Av hur många skäl som helst borde alla läsa artikeln och sedan diskutera den.

Naivitet lika med frihet?
Artikeln påminde mig om de diskussioner som uppstod i samband med att jag läste Orwells 1984 med en grupp gymnasieelever på hösten 2013, strax efter avslöjandena om NSA . Förutom romanen och nyheterna läste vi artiklar och såg filmer om ansiktsigenkänning och personligt utformad reklam, t ex utdrag ur Minority Report. Risker för yttrandefriheten och att de politiska aspekterna var problematiska såg många, men att inte ha något att dölja var ett vanligt och ibland ett parallellt argument. Vi diskuterade också vem som kunde ha intresse av den information vi sprider och kom förstås in på reklam. En elev berättade att hen minuten efter att hen skrivit på Facebook att förhållandet var komplicerat fick reklam från dejtingföretag och tyckt det var lite obehagligt. De allra flesta tyckte ändå att fördelarna överväger för att det är skönt att slippa all reklam som riktar sig till en annan målgrupp än sin egen. Man vill ju inte har reklam för fiskeprylar eller åderbråcksstrumpor om man är ung och gillar gym eller dans, till exempel. Att storebror utvecklat sina metoder i kommersiell riktning var alltså inget som bekymrade dem i någon större utsträckning, och kanske är också detta den minst farliga aspekten av övervakningen.

Målsökning och risker
Själv tycker jag att ändå det är lite tur att den målsökande reklamen har en tröghet, till skillnad från i den än så länge futuristiska scenen där Tom Cruse-karaktären hör en röst  riktad till honom där han går i en shoppinggalleria. Rösten (en teknik som redan används i militära sammanhang),  talar om vad han behöver köpa. Ihop med the Internet of Things kan nog detta bli fullt möjligt inom en överskådlig framtid.
Trögheten märks när jag just har köpt en väska eller ett par skor för då är det just den reklamen som kommer och då är jag ju immun. Sökalgoritmer kanske inte alltid är så effektiva om antagandet är att varje köp är en vana? Men det beror förstås på sammanhanget.

För många år sedan, när Ica kundkort började erbjuda personlig rabatt på de varor vi köper ofta, fick vi rabatt på ett för mig dittills okänt vanemässigt inköp (godisbilar). Vår diskussion handlade som tur var inte om det onyttiga i bilar utan kom istället att handla om vilka som kunde vara intresserade av att veta våra vanor mer än Ica. Försäkringsbolag? Arbetsgivare? Att informationen kan vara värdefull för fler än Ica  mfl. tror jag att vi kan konstatera idag. Och därmed integritetskränkande. 

Gömställen
Att informations samlas och säljs vet vi. Efter att ha sökt efter bilar (inte Ahlgrens denna gång) kom bilreklamen, i månader. Detta slags bilköp sker inte så ofta för de flesta. Alltså finns det än så länge en slags analysskugga. När jag blockar all reklam, efter att jag utan att ha googlat efter det överösts av reklam för anti-ageingkräm, skor, bantning och bilar ber förstås reklamfinansierade sidor, som The Guardian om donationer istället. Hur många sidor är jag beredd att sponsra för att slippa reklam? Ska jag nöja mig med få källor? 
Det är inte helt enkelt. Att som de 58 procenten journalisterna återgå till analoga metoder är smart för dem, men för oss andra? Vi har ju undervisningen och källkritiken. Jag vet att jag borde googla utloggad, och gärna med alternativa webbläsare, men som lärare eller elev i Googles lärmiljö är det lätt att glömma att logga ut och in varje gång. Det finns krypteringsprogram, men jag gissar att informationssökningen påverkas. Vet någon? 

Kameler
Mina elever ville inte ha oväsentlig reklam, men hur vet man om den oväsentlig? Är det bara konsumenter vi är i informationsflödet? Filterbubblor är redan ett faktum: vi följer de nyhetssändningar vi väljer, läser nyheter i våra flöden och kan med lite otur för både säljaren och kunden missa det vi inte redan visste om, eftersom sökningen förutsätter förkunskap.
Minns ni förresten postorderhäftena som kom i brevlådan? I dem fanns fantasieggande produkter och där kunde jag förvånas över dittills okända massagemetoder av ansiktet, förundras över magiska stift för rengöring av kokplattor och fascineras av utbudet av kamelhårsprodukter. Utan postorderkatalogerna hade jag antagligen inte ens kunnat skriva ordet kamelhårsgördel nu. Det finns likheter med ordböcker, där vi exponera(de)s för oväntade ord, något som försvinner med onlinesökning. Nu går det ju att leva med viss okunskap (kamaxel och kambium står i spalten till vänster om kamelull i  SAOL), men ändå. En förståelse för andras ryggbesvär är kanske en biprodukt av reklam?  Är det rent av så att detta är ett exempel på hur små obetydligheter  formar oss? 

Världen enigt Google är bekväm, håll med om det, men när jag bildsöker på kamelhårsgördel hittar jag ingenting. Så nu får nog många leva i ovisshet om hur en sådan ser ut om inte någon har en liggande. Ta i så fall ett kort och ladda upp på Wikimedia Commons, på det att alla kan minnas, utan reklam. Bilden här kommer därifrån och just den här kamelen kan glädjas åt att kamelhår numera antagligen oftast bara återfinns på kameler. Själv grubblar jag vidare på strategier och glömmer bergis att logga ut. 

Dansa lite, för bövelen!

En av de skoltrötta tonåringarna säger: ”Det verkar som om Björklund ville försöka skapa en renässansmänniska: alla ska kunna allt och framförallt samma saker, men skillnaden är att renässansens, antikens och upplysningens människor verkade drivas av nyfikenhet.” Björklund får här tydligen klä symbol för vårt skolsystem och det är förstås inte helt rättvist. Men lite.

Jag tvivlar på att renässansens elever alltid drevs av nyfikenhet, för piskan hängde säkert bokstavligen över många redan då, (och ännu mer över det stora flertalet som inte hade förmånen att få studera utan plöjde potatisåkrar eller arbetade i gruvor). Men som tankeexperiment är ändå renässansen intressant. Renässansens kunskapssyn innefattade att utforska och förfina människans konstnärliga uttryck. Det kan vi inte med bästa vilja i världen påstå att dagens gymnasieskola gör, med ett undantag.

De som gillar att uttrycka sig med musik, bild, dans eller drama kan välja estetiskt program. Där får de ägna sig åt det de brinner för. Det är bara det att när det som de brinner för också ska mätas mot matriser som krystar fram kunskapskrav, händer det något med elden (eller lusten, ett ord som jag vet att många retar sig på, men som jag envist håller fast vid som en framgångsfaktor av flera).

Att i alla ämnen översiktligt, utförligt eller utförligt och nyanserat resonera eller diskutera är inte så roligt alltid. ”Jag ångrar nästan att jag valde estetiskt program, för det som var så roligt blir inte mitt intresse längre, utan ett skolämne som ska mätas i matriser som inte ens läraren tycker är vettiga”, säger den andra tonåringen. Det är mycket sorgligt tycker jag.. Vad vill jag då med detta? undrar du säkert med rätta.

Jo, under ett par dagar har frågan om det går att redovisa på andra sätt än i skriftlig form diskuterats på Twitter. Elever kan inte läsa och skriva så därför måste de lära sig det. Att redovisa genom dans eller bild utmålas som ett hot mot det skrivna ordet. Flum. Diskussionen blir kategorisk och polariseringen verkar självklar för det är antingen eller: bra eller dåligt, svart eller vittflum eller studieförberedelse. Koda eller skriva. Det handlar om rätt eller fel. Det är en trist diskussion: lärare, som följer läroplanens ord om variation och som utvecklar nya sätt att redovisa framställs som flummiga. Vi är ålagda att följa läroplanen. Därför borde diskussionen handla lite om den.

I den senaste upplagan har det skett en hel del förändringar som innebär att elever nu skriver uppsatser i ämnen som förut var praktiskt/estetiska. De ska redogöra utförligt och nyanserat vilket ofta sker i skrift, enligt min begränsade erfarenhet, med två tonåringar som gått i den reformerade grundskolan  och nu går det estetiska programmet. Det spelar ingen roll om du är en aldrig så skicklig musiker eller driven idrottare, för om du inte skriver utförligt och nyanserat om ämnets teori får du ett lågt betyg. Det ser jag som ett problem. Den här mängdträningen i skrivande (elever skriver nog mer än någonsin, faktiskt) borde ändå medföra det positiva att våra elever skriver väldigt mycket bättre än tidigare, åtminstone snart. Eller?

Att i skrift översiktligt, utförligt eller utförligt och nyanserat resonera eller diskutera om effekten av en analogi, en inledning till ett tal, hur vackert ett majackord på rätt ställe låter, eller om hur en rörelse skapas genom ett penseldrag är säkert viktigt, men inte om det sker på bekostnad av det egna uttrycket. Jag hoppas att elever också får experimentera med olika inledningar, penslar, ackord och liknelser och på det sättet utmana sin tidigare kunskap eller förståelse och till slut få syn på något.

Svenskämnet är oerhört studieförberedande nuförtiden.  När jag planerar den första kursen tillsammans med mina elever längtar många efter att skriva spännande noveller, dikter och, ja skapa med hjälp av språket. Men nej, konstaterar vi besviket när vi tittar i ämnesplanen, där står inte ett ord om egna uttryck. Vi ska läsa om, skriva om, argumentera för eller emot andras uttryck och tankar. Självklart är det viktigt men varför är det bara det som räknas? Med stora ämneskunskaper och didaktisk fantasi går det att (lite busigt) klämma in element av skapande, men det kräver fantasi, och i lärarens strävan efter att under tidpress  fylla i matriser och att skapa (!) en intresseväckande, aktuell och lustfylld lektion sker inte många mirakel. Men ibland tar elever egna initiativ som onekligen piggar upp: två av mina naturelever sjöng sina egenproducerade sånger som redovisning i engelsk språkhistoria respektive hyllningstal. En grupp redovisade kulturområdet i engelska genom först berätta om Ghana och sedan lära ut en traditionell dans. Flum eller underbara varianter på kreativa redovisningar?

Jag älskar ord, men också  dans och musik och bild och sömnad och drama. I renässanstanken ryms de alla och behöver inte ställas emot varandra. Inte kan vi släppa allt som har med känsla att göra som vore vi upplysningsmänniskor och bara läsa och skriva?  Vi behöver känna för att få anledning att tänka och uttrycka oss i skrift. Om elever ska skriva idrott kan de väl någon gång emellanåt få dansa svenska? Eller varför inte som här, kemi?

Bilden av John Benson (Flickr: Trinity Academy of Irish Dance)  CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

I luckorna letar eleverna

Vad sätter lärarna betyg på för grunder?

Det undrar några elever på Kungsholmens gymnasium i en artikel i DN den 13 mars i år och de är nog tyvärr inte ensamma om att undra.

Jag tror inte betygen överensstämmer med de kunskaper man får. Alla jobbar för ett betyg, inte för en kunskap. Betygen skulle tas mer seriöst om de användes mer som det är tänkt. Nu blir de mer som en stressande faktor.
Så säger Henrik Almén, en av eleverna.

Läs det där en gång till! Stressande faktor? Betygen är ju ett kvitto på kunskap, är inte det glasklart?

I artikeln berättar några gymnasielever om hur de uppfattar att deras lärare sätter betyg genom subjektiva tolkningar av kurskraven och utifrån egna modeller där provresultat i vissa (icke namngivna) ämnen varvas med utvecklingstankar i språkämnena.  De upplever också att en dålig dag kan påverka hela deras betyg. Elevernas i sanning kreativa strategier blir att anpassa sig till varje lärare på en rad olika sätt, som om de uppdaterat ”ett äpple till fröken”. Eleverna vittnar om stor osäkerhet kring betygssättningen och det är förstås mycket allvarligt.

Artikeln väcker frågor om hur det är tänkt: Vad kan relationerna mellan lärare och elever ha med det hela att göra, vad orsakar all denna betygsstress och hur hänger kunskaper alls ihop med (det subjektiva?) betyget?

Betygen och relationerna
Anpassat sig till olika lärare har nog elever gjort så länge lärare och elever funnits.  Det är inte heller unikt för skolan: jämför med lönesättande chef och anställd. Den som har makt över dig kan utmanas (riskabelt: kräver mod,  finess och goda relationer) eller strykas medhårs (riskabelt: lönsamt om det görs smidigt så det inte uppfattas som fjäsk). Gränsen är hårfin. Smaken hos den som har makten spelar in.

Ofta hör jag högljudda samtal i korridoren där elever luftar sitt missnöje (milt sagt) med ett betyg eller resultat: Nästan lika ofta är deras förklaring att de är helt säkra på att läraren hatar (!) dem. Känslan av att bli bedömd som person hänger nog bland annat samman med att det är så svårt att skilja på prestation och person när besvikelsen över att det inte gick som man hoppats gör så himla ont.

Det här betyder att hur vi pratar om kunskaper blir mycket viktigt: ”Jag ser att du kan, det visar du genom att … men det här har du inte lärt dig riktig än” är ett svar som handlar om kunskapsutveckling och inte om person till skillnad från Jag tycker att jag är värd…”  som är en vanlig elevfras i samtal kring betygssättning. Den frasen är ihålig. Det handlar inte om att vara värd. Alla är värda! Jag tycker att jag kan och det visade jag genom att..” har substans eftersom det handlar om kunskapen.

Kunskap som process eller produkt
Allvarligt talat, nog borde det väl vara fullständigt självklart för alla elever är att det är kunskaper som behövs i vidare studier, i arbete, i själva livet och kanske till och med i nuet som vi sysslar med?! Vi arbetar väl inte i en fabrik där vår främsta uppgift är att producera biljetter till högskolan (eller till arbetslöshet)?

Något som många fler än eleverna i artikeln känner igen är ett betygssystem som är fyrkantigt och svårtolkat, både vad gäller tillämpningen och tolkningen av orden i rutorna i kursmatriserna. Det är lätt att se matriserna som bingobrickor som ska fyllas i. Matriserna kan också liknas vid kartor, i det att de utgör en lika platt och märklig gestaltning av kunskap som kartorna av världen. Det kanske inte finns något bättre sätt att försöka kommunicera på, men jag undrar om vi verkligen ska göra det så ihärdigt. Den som har näsan i kartan riskerar missa stigen.

Att kommunicera kring kunskapsutveckling är bra och viktigt och betyget ska inte komma som en överraskning!  Det gör det inte heller när eleverna är delaktiga i sitt eget lärande.  Goda exempel, försök, utrymme för misslyckanden, återkoppling från lärare och andra elever, självvärdering, nya försök, ökad självkännedom, allt i en cyklisk rörelse, är grunden för kunskapsutveckling.  Det är att arbeta formativt. Det är inte gjort på en kafferast, och det är svårt att göra det optimalt i ett kurssystem som motverkar långa processer och därigenom progression. Vi behöver ett långsiktigare betygssystem: jag håller verkligen med Per Kornhall om att vi behöver återinföra ämnesbetygen. Det skulle lösa mycket. Betygsurval kanske inte är så självklart det heller och med intagningsprov till högskolor och universitet skulle fokus hamna på kunskaperna, inte på urvalet i sig.  Kanske orealistiskt idag, men vi kan väl få drömma?

Eleverna i artikeln säger att det är slutbetyget som avgör, men det stämmer inte riktigt. Det är det samlade betyget, alltså varje betyg från år ett i gymnasiet och framåt som räknas ihop. Det du inte kunde så bra på hösten i ettan när du fick E i första mattekursen, (men som du lärt dig i trean när du fick B i den sista) räknas in. Systemet med kurser innebär också att de steg som förväntas tas på två terminer behöver bli kliv år rätt håll. Inget utrymme för att halka, alltså. Visst är det feltänkt!

Stressen
För eleverna betyder detta sätt att bli bedömda på att de upplever att de måste prestera i varje given stund. De vågar inte fråga när de inte förstår,  av rädsla för att visa att de inte kan. Det omvittnar eleverna i artikeln och jag känner igen det, särskilt hos dem vi brukar kalla studiemotiverade. Så får det inte vara säger Skolverket, för det ska ges rikliga tillfällen att visa sina kunskaper. Och visst, i den bästa av världar vore det så, och och så är det säkert tänkt. Men vad händer när nästa steg är att matrisen med standardformuleringen ovanför ska fram för att allt måste visas och så gick det åt fanders med den diskussionen/provet och sen hann vi inte bedöma just samma sak en gång till för vi måste hasta vidare och den lika stressade läraren hinner inte med att genomföra, bedöma och matrisföra ännu en examination. Jo, de elever som redan kunde eller hade en bra får sina kunskaper bekräftade. De andra ser hur misslyckandet rasar det korthus som byggs av matriselement. Det skapar onda cirklar av stress.

Objektivt underbart
Till sist, är det över huvud taget möjligt undvika subjektiva betyg? Att beskriva vissa kvaliteter i få ord, låter sig inte göras så lätt: beskriv t ex kvaliteten hos en underbar dikt som drabbar dig och får tårarna att rinna utan att beskriva just det.  Att göra det helt objektivt är omöjligt, för vilka bilder får just dig att känna? Det finns mellanrum. Formuleringarna i kraven handlar om hur översiktliga, utförliga eller utförliga och nyanserade elevens diskussioner eller kunskaper är. Hur översiktlig är översiktligt och hur nyanserat är nyanserat? Kraven är ett försök att beskriva kvalitet, men de räcker inte för att beskriva allt, och där i luckorna letar eleverna efter svaren. Där kanske eleven som vet att du älskar Tomas Tranströmers poesi hittar något som verkar vara en nyckel.

Vi behöver verkligen ta elevernas signaler på stort allvar, för det de ser är viktigt för oss att känna till. Betygen har vi nu, men de får inte upplevas som ett lotteri, eller upplevas som separerade från kunskaperna, utan de måste vara en konsekvens av dessa.

Vi får inte betygsätta bort kunskaperna! Så är det inte i alla fall inte tänkt!

PS:
Kära elev!
Om du mot förmodan (eftersom du säkert har mycket viktigare saker för dig, ett prov i raden förmodligen) läst alls och i så fall ända hit: Härmed hintar jag om att jag bland annat gillar brasiliansk sextiotalsmusik, att dansa  och att plocka svamp. Ett äpple till denna fröken blir nog svårt att hitta. Men det vet ni ju redan. Och att jag gillar er allihopa!

 

Wikipediaprojektet: sluttampar och reflektioner (del 4)

 

av Giulia_Forsythe CC-BY-2.0
av Giulia_Forsythe CC-BY-2.0

Nu är wikipediaprojektet i mål,om det alls går att säga så när det handlar om en  lärprocess av det här slaget. Hur har det gått då? Två tredjedelar av eleverna har vid det här laget publicerat nya eller utökade artiklar och också utvärderat projektet. Några känner sig inte riktigt färdiga för publicering än av lite olika skäl, men de kommer de göra vad det lider .

Fler bidrag
Sedan det förra wikipediainlägget har de helt nya artiklarna Beta-alanin  8chan  420 (båtmodell) och Ljusarkitektur publicerats. Från så kallade stubbar har artiklarna Arbetstillstånd  Aaron Swartz  Sjöpungar Grätzelsolcell Subvention och Hosta utökats och en ny artikel blev underrubrik till huvudartikeln Träning, Träning i samband med musik.

Ett par dagar efter att artiklarna flyttat ut i artikelrymden är det roligt för skribenterna att se vad som händer med deras artiklar: Dels kan de se statistiken över antal besökare och dels ser de vad som händer i redigeringsväg. Ofta kommer någon okänd (eller känd) person och putsar till en länk eller språket lite grann i all välvilja.

Ett annat sätt att skriva, och att se på processen
En fråga som jag inte ställde i utvärderingen är hur det upplevs att skriva för en stor publik. Vi har diskuterat det i klassrummet och nog är det några som tycker det är lite pirrigt. En elev har valt att skriva en alternativ uppgift, för att hen tycker att det är jobbigt att skriva i Wikipedia. Flera har sagt att det känns märkligt att släppa ifrån sig något som inte är riktigt färdigt (t ex ett par av de som nu vill fila lite till). Ett viss mått av rampfeber förekommer, men också ett stort mått av stolthet när artikeln blir sökbar. De allra flesta har uttryckt glädje över att kunna bidra till upplagsverket de använder varje dag. Det känns meningsfullt, säger många.

Utvärdering
Eleverna som utvärderat är övervägande positiva till sin kunskapsutveckling. Här kommer några citat. Det jag ville veta var vilket mitt nästa steg ska bli, med tanke på det svåra nationella provet i april, och frågorna löd:

  • Hur bedömer du din kunskap att hantera källor: söka, läsa, sammanfatta samt infoga fotnoter?
  • Hur bedömer du din källkritiska kunskap?
  • Hur bedömer du dina kunskaper i att skriva faktatext?

jag tycker jag fått en mycket bättre förståelse över hur wikipedia fungerar och är upplagt, hur man skapar fotnoter och hyperlänkar till andra sidor och källor. jag har lärt mig hur man grundligt granskar sidor för att se vad informationen kommer ifrån och om den är bra nog att använda (källkritik). att skriva en faktatext är inget nytt för en naturare

Det sista underlättar förstås i ett sådant här projekt, och jag har inte heller behövt fokusera så mycket på språk .

Jag har även lärt mig att fotnotens placering spelar stor roll, är den före punkten hör referensen bara till meningen, är den efter sista punkten så är det en referens till hela stycket.

Jag använde mig av Nacka Gymnasiums biblioteks hemsida för att hitta bra databaser som man kan söka inom. En sak jag brukar göra när jag hittat en sida är att klicka vidare på nyckelord om det finns. Lite som att klicka vidare på de länkade orden på wikipedia.

Vikten av ett bra skolbibliotek kan inte nog understrykas!

Med detta projekt tror jag att jag har förbättrat mig i både källhantering och källkritik och även i att skriva faktatext.

Det känns så  bra att se att eleverna märker att lärande ägt rum!

Att använda fotnot är något som jag lärt mig. /…/ Nu har jag inga som helst problem med att använda det och anser att fotnot är den effektivaste och tydligaste formen av källhänvisning som jag någonsin har arbetat med.

Hittills har vi mest arbetat med referat och källa i texten i svenskan. De flesta som läser vidare i naturämnen kommer använda Oxfordsystemet till den här skribentens glädje, gissar jag.

Något annat kring detta som jag lärt mig är att det inte finns dåliga källor, utan alla källor kan vara bra i ett visst syfte.

Det är en intressant aspekt av källkritik som inte så ofta kommer fram och som tål att tänkas på. En dålig källa kan vara den bästa att få syn på källkritiskt tänkande kring.

Jag har läst många artiklar och sett hur andra skriver sina fakta texter så det har jag lärt mig mycket av

När jag besöker konstmuseer i England sitter blåklädda skolbarn i halvcirkel på golvet framför ett verk, med block och färger. Nyckeln till att kunna skriva olika texttyper är läsning av olika texttyper. Självklart kanske, men här finns mycket att tänka på för oss lärare.

Slutligen vill jag säga att jag gillade denna uppgift och rekommenderar dig att göra liknande uppgifter för kommande årskullar. En sak som kan förbättras är informationen hur man löser tekniska svårigheter när man kört fast i det tekniska

Digital litteracitet – det handlar om oss
Ja, jag kommer definitivt göra om detta i framtiden. Det som var svårast för mig var ju att jag inte kunde så mycket mer om själva wiki-redskapet än eleverna när vi började. Det kommer bli betydligt lättare för mig att ge teknisk support nästa gång, men jag kommer ändå inte vilja göra det på egen hand. Jonatans Wikipediakunskaper gav hela projektet styrfart. Lektionerna när han satt i ett hörn och stöttade har var guld! Det är extra roligt att en elev i ettan är ambassadör och expert. Eleverna i trean hyser stor respekt för hans kunskaper och många är de som har fått snabb och effektiv hjälp.

Skolbibliotekets 
Jag har sagt det förr, men det tål att mantras: skolbibliotekarierna Mia, Elisabets och Lisas kunskaper under artikelsökandet har varit ovärderliga. Eleverna har hängt i bibblan lika mycket som i klassrummet under lektionerna. Bakom kulisserna sitter också Sara med fler hos Wikimedia helt diskret och följer med, håller koll och hjälper till om något uppstår, oftast utan att jag ens hinner märka det. Jag har däremot sett nya sidor hos flera elever, som överraskat mig genom att gå igång på projektet med liv och lust, trots att det är kämpigt så här på upploppet i trean.

Jag tycker själv att det här var roligt samt att jag fått en ny bild av wikipedia. Förut trodde jag inte att det var vanliga människor som fick sitta och skriva faktatexter såhär

Det sista citatet gör mig så glad! Vi får vara med som medskapare och deltagare! Wikipedia är en community och nu är mina elever del av den! Deras digitala litteracitet har ökat på flera sätt. Källkritik är viktigt, att hitta i informationens snårskog är viktigt, och att vara producent och inte bara konsument är avgörande. Några säger att de kommer fortsätta att skriva på Wikipedia på egen hand. När de kommer till ett universitet som har förstått fördelarna med detta sätt att skriva vet vi vilka de nya ambassadörerna blir.

Och du, om du vill pröva finns det massor att stöd att få: här är en sida där du som lärare kan gå in och titta! Wikipedias träning för pedagoger är bra att hålla sig i!

Maja Larsson, bearbetad av Sara Mörtsell cc by-sa
Maja Larsson, bearbetad av Sara Mörtsell cc by-sa

 

Vi publicerar! (wikipediaprojektet, del 3)

SkärmklippIdag (eller faktiskt igår, ser jag nu) bidrog mina treor med de första åtta nyskrivna och utökade artiklarna och fler är på väg! På Wikipedias första sida fick artikeln om den tyska fotbollsspelaren Sebastian Rode extra uppmärksamhet under rubriken Visste du att… (t.h) Nu finns nya och utökade artiklar om Antiloper,  PRS Guitars, Flatiron Building, Cuchulainn, GurkhasoldatS&P 500 och  Nacka gymnasium att läsa, fortsätta utöka, putsa lite på (om det behövs) och inte minst att länka till. Artiklar länkar till andra artiklar i ett intrikat nät.

Gick det helt smärtfritt att publicera? Nästan: bara ett litet missöde skedde när en artikel togs bort, men bakom kulisserna agerade wikiambassadören i diskussionsfältet, och texten återställdes. Det återstår att få alla lika skribenter lika välvilligt inställda till att elever bidrar som själva Wikimedia. Grundprincip fyra går att tolka, med hjälp av grundprincip fem…

I övrigt förflöt det hela fint och redan efter en liten stund  lade en f.d. elev genast till en underrubrik på artikeln om Nacka gymnasium, tack vare Twitter. Att skriva på det här sättet är en mycket spännande process och återkopplingen sker på nya sätt. För min bedömning skriver eleverna loggar och en utvärdering, och de har fått feedback när artiklarna är nästan färdiga.

 

 

 

Svenska 3 + Wikipedia = sant (del 1)

By 10_sharing_book_cover.pdf: JayWalsh derivative work: Jmkim dot com (10_sharing_book_cover.pdf) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
By 10_sharing_book_cover.pdf: JayWalsh derivative work: Jmkim dot com (10_sharing_book_cover.pdf) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Nu blir det äntligen ett Wikipediaprojekt för mina elever i kursen Svenska 3! De ska skriva och redigera, bearbeta, söka, värdera och granska. De kommer att läsa mängder av forsknings- och faktatexter och därigenom ges möjlighet att utveckla kunskaper om dessa genrer.  För att det ska bli extra intressant för eleverna väljer jag att öppna för ”egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen”, alltså en öppen ingång vad gäller ämne för artiklarna. Alternativet är styra eleverna mot att skriva om svenskans innehåll: språkhistoria, retorik eller litteraturvetenskap. Det är självklart också möjligt. Huvudsaken är att det blir lärorikt och intressant.

Wikipedias kvalitetskriterier är minst lika tuffa som ämnesplanens, och det finns gott om texter  att inspireras av. Just aspekten kvalitetsförlaga är A och O för att formativ bedömning ska leda framåt, och här har vi ett smörgåsbord att frossa ifrån. Kriterierna är tydliga och synliga på Wikipedia det hoppas jag kommer stötta eleverna och mig, för detta innebär verkligen lärande även för mig, vilket är något jag ivrigt ser fram emot! Som tur är finns en onlinevolontär från Wikimedia i flödet. Jag har också förmånen att ha ett fantastiskt skolbibliotek som, som grädde på moset, förmedlat kontakt med en erfaren elev i min skola som skrivit många wikipediaartiklar och kommer till vår klass och delar med sig! Just detta med att lära sig tillsammans och av varandra är lockar, liksom att få autentiska läsare! Wikipedia används verkligen och eleverna får omsätta kunskaper i den skrivprocess som Wikipedia verkligen utgör.

Men Wikipedias kriterier kan jag väl inte bedöma efter? Om någon blir lite orolig nu intygar jag att min bedömning sker på grundval av ämnesplanen som korresponderar väl med projektet (se nedan om du är svensklärare/intresserad). Det finns förstås andra ämnesplaner som fungerar precis lika bra och går att anpassa till projekt: denna sida är resultatet av ett sådant.

I gymnasiets ämnesplan för Svenska  finns följande fina formuleringar:

Syfte: Undervisningen skall
…/ leda till att eleverna utvecklar kunskaper om det svenska språket, dess uppbyggnad och ursprung samt ge dem möjlighet att reflektera över olika typer av språklig variation. Undervisningen ska även bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker, sammanställer och kritiskt granskar information från olika källor.
…/ge eleverna tillfälle att värdera andras /…/ texter samt bearbeta sina egna /…/ och texter, efter egen värdering och andras råd. I undervisningen ska eleverna få möta olika typer av /…/ texter samt få sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen

 

Och för just kursen Svenska 3, under innehåll  står: Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla

Kunskaper om språkriktighet i text
Förmåga att läsa, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Kunskapskrav (A)
Elever kan med säkerhet samla, sovra och sammanställa stora mängder information från olika källor och skriver med utgångspunkt från detta texter av vetenskaplig karaktär och andra texter. Texterna är sammanhängande och väldisponerade. Texterna är dessutom väl anpassade till syfte, mottagare och kommunikationssituation. Eleven kan värdera och granska källor kritiskt, tillämpa regler för citat- och referatteknik samt i huvudsak följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Eleverna behandlar källorna på ett skickligt sätt och drar relevanta slutsatser utifrån källmaterialet. Språket är träffsäkert, klart,varierat och över lag välformulerat.

 

 

Bilda en kedja för bildning!

Jag fick en fråga inför en föreläsning om Digitala Skollyftet på Lärarkvällarna. Vad behövs nu för att öka de digitala kunskaperna hos (gymnasie)lärare? Det fick mig att fundera vidare och vidga frågan till professionellt/kollegialt lärande överlag. Hur ser det ut hos er?
  • Vet de pedagogiska ledarna i skolan vad deras lärare redan kan? Vad de behöver utveckla? Vet läraren själv?
  • Vet de pedagogiska ledarna vilka utmaningar (inte ekonomiska eller andra faktorer, utan just pedagogiska) skolan står inför? Har de pedagogiskt stöd av förvaltningschefen?
  • Tar de pedagogiska ledarna på alla nivåer ansvar för att stötta och ibland putta sina lärare i en gemensam riktning?
  • Pratar de pedagogiska ledarna oftare om annat än betyg när de pratar om kunskaper och förbättringsområden?
  • Vet de pedagogiska ledarnas chefer på förvaltningsnivå vad de pedagogiska ledarna på skolorna vet om pedagogiska utmaningar och hur ledarskapet ser ut på plats?
  • Finns en långsiktig och genomgående plan med tydliga och mätbara pedagogiska mål (inte bara betyg) som sträcker sig över minst fyra år?
  • Säger lärarna att de har tillräckligt med avsatt tid för att utveckla sin undervisning och lära sig nytt tillsammans?
  • Pratar man om språkutvecklande och metodiskt arbete för att eleverna ska få så bra kunskaper som möjligt snarare än om att eleverna ska få högre betyg?
  • Tas innovation tillvara och sprids vidare?

Är svaret ja på alla frågorna? Om inte, läs gärna vidare!

Det är nu hög tid för alla skolor att komma igång med det kollegiala lärandet! Även i en tuff situation med allt mer att göra för alla i skolan kan kollegialt lärande, förutom bättre förutsättningar för lärares utveckling också ge ökad tillfredsställelse och arbetsglädje. Det är viktiga faktorer för elevernas kunskapsutveckling och sådant som gynnar elevers läroprocesser borde rimligen gynna lärares dito. Det finns mycket att utveckla: språkstödjande arbetssätt i alla ämnen, hur elevernas motivation, deltagande och aktivitet kan öka, hur bedömning kan förbättra lärandet och inte minst hur detta ska gå till i en digital skola/verklighet. Digitala Skollyftet fick många att komma långt i sitt lärande, men det finns fler sätt att börja.

Den ensamma läraren
Alltför många, särskilt gymnasielärare arbetar huvudsakligen individuellt; planering, genomförande och utvärdering sker utan feedback/formativ bedömning från andra lärare. Skälen är kanske främst traditioner och tidsbrist (för hög arbetsbelastning, brister i mötesstruktur, schemaläggning etcetera). Det är synd, för finns många vinster med kollegialt samarbete och lärande: Förutom att vi inspireras och lär av varandra, utformar vi lärandet efter just våra elever. När det sker strukturerat utvecklar det vår undervisning, och det gynnar elevernas lärande. Att alla lär sig nytt i en skola är också en viktig dimension, eftersom förmågan att lära om och lära nytt kanske är den viktigaste av alla.

Utveckla på riktigt
Det finns både kvalitets- och tidsvinster att göra genom att tillsammans utveckla och utvärdera god undervisning med fokus på elevernas lärande. Det räcker inte med frågor i farten, som Hur gjorde du, hur gick det? eftersom dessa endast kan generera en ytlig och helt subjektiv berättelse. Berättelser är något annat än det utforskande som behövs.

För att förbättra elevernas kunskaper måste vi få syn på undervisningen
Vi är alltså många som med få undantag är den enda läraren i klassrummet, och som skulle utvecklas av att dela upplevelsen ibland. Att jämföra upplevelser och intryck från en lektion är utvecklande för både den som besöker och den som leder. Delad undervisning är ett annat alternativ. Att dela lärsituationer ökar möjligheten att få syn på någon eller flera aspekter av det komplicerade samspelet i klassrummet och är ocks inspirerande. De gånger jag har hamnat i andras klassrum ser jag alltid något som väcker nyfikenhet och didaktiska frågor!

Alla är inte lika pigga på besök. Vare sig det beror på självförtroende, rädsla för förändring eller negativa minnen från tidigare klassrumsbesök går det att ändra på. Varför inte börja med att besöka någon? De allra flesta lärare vill nog innerst inne utvecklas och blir positiva till kollegial fortbildning på plats, när de har fått chansen att pröva på. Den som bjuder in någon i sitt klassrum måste få vara den som styr både vad som ska observeras och vad samtalet efteråt ska handla om. Långt ifrån Klass 9a och de stränga superpedagogerna, alltså!

Stöd i forskning
Tunga namn inom skolforskning/utbildningsvärlden (Dylan Wiliam, John Hattie, Pasi Sahlberg mfl.) är överens om vikten av kollegialt samarbete, för att kvaliteten på undervisningen ska bli bättre. Dylan Wiliam säger att alla lärare stannar av i sin utveckling efter några år utan bra stödstrukturer. När han pratar om TLC (Teacher learning community) föreslår han en en workshop (75-120 min) och två timmar för planering och observation per månad. Långsiktighet är viktigt, minst två år bör en TLC  få till sitt förfogande. Att lära om och lära nytt är en process som helt enkelt behöver tid. Helen Timperley understryker att elevernas behov måste styra lärares professionella utveckling, och att de skolor som satsar på professionell utveckling och lärande ser effekt redan efter åtta månader för att sedan verkligen lyfta efter ca tre år och därför bör omfatta minst fyra-fem år.

Hur göra då?
Det finns fler metoder för kollegial utbildning. Lesson Study och Learning Study är kända metoder och fokuserar lektionsdesign respektive elevernas lärande, i det senare fallet utifrån variationsteorin. (Ference Marton mfl). Kollegahandledning är en annan. Oavsett vilken metod man kommer överens om kan det till en början vara en god idé med en utomstående samtalsledare, som initierar, motiverar och stöttar processen. Lärare som utbildas till samtalsledare är också en bra idé. Lärare som är bra på planera, genomföra och utvärdera undervisning och också på att formulera insikter och utvecklingsområden kan ta stöd i bra litteratur, som denna .

Det utvidgade kollegiets möjligheter
Det finns också andra vägar att utveckla sig och det engagemang bland lärare och andra skolmänniskor, som umgås i sociala nätverk är en kraft att räkna med! Initiativ som Skollyftet Edcamp, och Flippa klassrummet på Facebook samlar tillsammans minst 10 000 lärare, troligen fler och den skolutveckling som detta genererar kommer många skolor tillgodo redan nu. Under förra året initierade vi Digitala Skollyftet, en tioveckorskurs som riktade sig till lärare, skolledare, skolbibliotekarier, som ville lära sig och utvecklas, oberoende av tid och rum, och arbetsgivare. Gratis. Se gärna detta exempel från Per Falk på hur en fråga på Twitter leder till ett skolutvecklingsinitiativ! Det här lär vara ca 20% av lärarna, så frågan vi måste ställa oss är hur vi får med oss resten?

I en hållbar organisation delas  och sprids kunskap.
Lärardrivna initiativ  samlar just den sortens engagemang och där finns mycket att hämta! Den kraften bör tas tillvara på ute på skolorna också. Skolforskarna är överens om att ett effektivt ledarskap siktar på att ge de lärare man redan har möjligheter att bli skickligare, snarare än att nöja sig med att vissa är stjärnor och andra inte. Förstelärarsystemet leder på sina håll till kollegialt lärande, på andra håll inte.

För det professionella lärandet behövs nu styrsystem för att utveckla det pedagogiska ledarskapet, och då behöver alla dra åt samma håll: ett långsiktigt, forskningsbaserat pedagogiskt ledarskap behöver genomsyra hela verksamheten, från regering och riksdag till kommunstyrelser och nämnder, vidare till till förvaltningsnivå och vidare till varje skola och varje klassrum. Detta gynnar elevernas lärande,och skapar en allt yrkesskickligare lärarkår. Stäng inte ute dem som inte blev förstelärare, utan använd förstelärarna klokt,
t ex som process- och samtalsledare. Med avsatt tid i tjänsterna.  Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, som romarna sa.

Finns det förebilder?
Ja, det finns flera exempel att ta lärdom av, Kanada är långt framme men också i Sverige rör det på sig. Sigtunaboxen är en kommun som förbättrat elevernas resultat genom ett samlat grepp i hela kommunen. Det finns mycket att utveckla. Gapa inte efter allt i samma stycke utan formulera tillsammans ett eller ett par och håll fast vid dem i några år, utifrån forskning förstås, och sätt sedan igång!

Sist men inte minst, innovation
Kanske saknas lokala system för att ta tillvara innovation på många håll. Innovation kommuniceras i media (läs lärartidningar) och sociala media. Prisutdelningar visar ofta vilka lärare som bryter ny mark. Frågan är, hur tillvaratas sedan innovation i skolan? Och hur kommuniceras den?

På Business Arena som är ett symposium för byggbranschen, deltog Michael (min man) och där framhölls, till hans och min stora förtjusning, ett exempel på innovation och kreativitet inom digital utveckling hur flippad matteundervisning på arabiska förbättrat elevernas resultat. Joakim Jardenberg och Micco Grönholm från  i Helsingborgs stad  berättade om detta. Där kopplar de ett helhetsgrepp i kommunen, och det är definitivt något för andra kommuner att ta efter, inte minst att kommunicera goda exempel från skolan till omvärlden.

 

 

ÄN, ett ord med makt

 
Jag ser inte hur det här ska kunna lösas,

än.

Tänk att ett litet ord kan förflytta en hel föreställningsvärld! Det  finns en framåtrörelse som är så påtaglig i ordet än eller ännu! En förtröstan om att insikter och kunskaper är att vänta, de är inom räckhåll och de är möjliga. Våra förväntningar är oerhört kraftfulla, det visar t ex Robert Rosenthals kända klassrumsexperiment från 60-talet, som jag tror de flesta känner till. I veckan som gick var jag på en konferens i Malmö, som befriande nog adresserade själva kärnan i vårt uppdrag som lärare. Psykologin bakom våra tankar och föreställningar och hur vi förmedlar och hanterar dessa var i centrum och det i kombination med vetenskapliga och pedagogiska rön om vad som behövs för att skapa situationer där elever tror på sin förmåga att lära sig och därför gör det. Det här är både intressant och viktigt och värt att ta på största allvar.

Carol DweckJames Nottingham och Bosse Larsson var talare och det handlade om mindset (tänkesätt), vilket också är titeln på en bok av Dweck . Den är baserad på hennes mångåriga forskning och handlar om en i grunden enkel idé, som varje rektor, lärare och elev behöver brottas med: hur vi tänker kring förutsättningar för framgångsrikt lärande. Jag gillar verkligen James Nottinghams devis att lektionerna ska vara utmanande för varje elev, något som är en självklarhet för den som förstått Vygotskij, och ändå så svårt att få till.  Nottingham pratar också om hur vi (utan ont uppsåt) jämför och bedömer elever, varpå de stämplas som starka eller svaga eller mittemellan. Stämpeln är skadlig, oavsett om den handlar om att vara på toppen, i mittskiktet eller på botten. Med en sådan indelning av eleverna försvinner förutsättningarna för att få eleverna att lämna sin trygghetszon och bege sig in i den proximala utvecklingszonen, där det är tillräckligt svårt och utmanande och därför lärorikt att vara. På engelska är begreppet fixed/growth mindset, i den svenska översättningen av Nottinghams bok används begreppen statiskt och dynamiskt tänkesätt.

Det här kanske inte något nytt. Många av oss har hört att vi inte ska använda beröm som riktar sig mot personen utan istället fokusera på aktiviteten.  Jämför: Åh vad du är duktig/smart/fantastisk som klarade det så snabbt! med Så uthålligt/hårt/målmedvetet du har arbetat! Det vi premierar blir det eftersträvansvärda för eleverna. 

Lärande som pågår hos riktigt små barn sker ofta fullt synligt på ett annat sätt än mycket av det som sker senare i skolvärlden. Tänk, gå, hantera en sked eller knyta skor! Vissa barn lär sig fort, andra lär sig långsammare, och vi vuxna stöttar och uppmuntrar för vi VET att de kommer lära sig och därför ingår inte föreställningen om att somliga barn är begåvade skoknytare eller ätare och andra inte.

När tecken på lärande syns applåderas det ibland och barnen får höra att de ÄR duktiga snarare än att det var duktigt kämpat. Det är alltså ett ett exempel på fixed/statisk respektive growth/dynamisk feedback. Det kan väl inte vara så farligt, eller hur? Eller finns risken att vi blåser upp tomma ballonger istället för att skapa fruktbar inställning till fortsatt lärande inom andra områden? Många av dem, som musik, bollsport, språk och matematik omges med myter om medfödd/inte medfödd begåvning. Om det inte går bra direkt saknas kanske bollsinne eller musiköra och om det går lätt i början ligger  naturbegåvningstanken nära till hands. Det här ställer till det på alla områden och det är ofta när det börjar ta emot i skolan som denna inrotade och svårutrotade föreställning om begåvning, intelligens och förutsättningar för att lära sig blir ett bekymmer, eftersom effekten  för eleven blir uppgivenhet och skolmisslyckande. Helt i onödan. Jämför dessa två sätt att tänka:

Statiskt tänkesätt
Dina framgångar bestäms av medfödd intelligens och förmåga. Du ÄR duktig (eller inte duktig) och även om du inte anstränger dig är du framgångsrik. Du undviker motgångar och utmaningar. Du kommer alltid vara duktig på vissa saker och hopplös på andra. Att visa vad du kan och att du lyckas utan synbar ansträngning är tecken på hur smart/intelligent du är. Misslyckanden visar tvärtom inkompetens/dumhet. Hellre alla rätt på ett lätt prov än några fel på ett svårt och du undviker svårigheter för att slippa det. När det finns möjlighet att visa upp dina starka sidor och där risken att misslyckas är mycket liten anstränger du dig gärna. När det tar emot skyller du på dig själv eller någon annan för att skydda din självbild. Du försöker rädda situationen genom att dölja misslyckanden, t ex genom att avleda uppmärksamheten. Dina motton är: antingen är du bra eller inte på något. Om du är bra behöver du inte anstränga dig. Om du behöver det måste du vara dum. Om du inte anstränger dig så mycket har du en ursäkt om det går dåligt. Undvik smärta!

Dynamiskt tänkesätt
Dina framgångar beror på din ansträngning, din förmåga att ta risker och dina strategier. Att göra det betyder att intelligens och förmågor kan utvecklas. Miljön är avgörande för intelligens och förmåga. Du vill utveckla dig själv och bli bättre, lära dig genom utmaningar och söker dem för att du vet att du lär dig mer då. Svårigheter är en oundviklig del av inlärningsprocessen. När du misslyckas behöver du anpassa dina strategier. När nya insikter eller färdigheter är inom räckhåll anstränger du dig, också när det kräver lite extra av dig. Du skyller inte på någon utan vill veta hur du ska lyckas bättre nästa gång. Du känner dig inspirerad att försöka. Du prövar olika strategier för problemlösning, söker råd, stöd eller nya sätt att ta dig an svårigheterna. Dina motton är: framgång bygger på ansträngning, oavsett hur bra du är kan du alltid bli bättre. Om du anstränger dig lär du dig. Ingen vinst utan smärta. (sammanfattning av Dwecks teori, Nottingham: Utmanande undervisning i klassrummet, s 58,59)

De flesta av oss har områden där vi tänker i termer av begåvning och andra där vi har ett mer dynamiskt angreppssätt. Som exempel har fick jag tidigt höra att jag är språkmänniska och när matte så småningom blev svårt förklarades det med att jag inte hade den fallenheten. Jag gav upp så fort det blev för svårt, och självförtroendet sjönk som en sten. Avancerad syntax, kunskapsteoretiska snårigheter och annat abstrakt har jag tvärtom angripit med tålamod. Liksom gitarrspel, bakning och annat där misslyckanden känts naturliga. Som tur är går det att påverka sättet att tänka i gynnsam riktning men för det krävs en medvetenhet hos lärare och andra inblandade. Inom idrotten finns det mycket att hämta.

bildI dessa sammanhang ser vi ofta tydliga samband mellan träning och framgång. Teknik förbättras och muskler utvecklas genom idog träning och bra tränare, som har full fokus på processen. Trots detta odlas talang och genikulturen. Julia som citeras här sätter fingret på det reportern inte riktigt vill gå med på, se underrubriken Han i sin tur bygger troligen ofrivilligt vidare på den kulturella föreställningen om talang, medan Julia vet orsaken till sina framgångar. (DN. 4/9-14). Det räcker inte att ha talang.

Fotbollsspelaren Thierry Henry säger: Amateurs call it genious. Masters call it practice. Det här gäller inom alla områden och det kryllar av citat på temat av motvilliga genier, här några:

Genius is one percent inspiration, ninety-nine percent perspiration. (Thomas A Edison)

I am always doing that which I cannot do, in order that I may learn how to do it. (Pablo Picasso)
It’s not that I’m so smart, it’s just that I stay with problems longer. (Albert Einstein)

Einsteins hjärna har också studerats ingående och den ser annorlunda ut än andras. Hur kunde han vara så smart? Finns svaret i hjärnans beskaffenhet? Forskarna har letat bland hans vindlingar och neuroner för att hitta svaret. Men tänk om frågan är fel ställd? Nu vet forskarna att hjärnan är plastisk och kan tränas upp. De har mätt aktiviteten i hjärnan hos personer som upptäcker fel och arbetar med problemlösning. Det ser olika ut beroende på om de har ett statiskt eller dynamiskt tänkesätt . Se här: bilden är skyddad så följ länken. Den röda färgen=högre temperatur=aktivitet. Så ser det alltså ut när hjärnan växer sig starkare. Hönan eller ägget är alltid frågan, men här börjar alltså forskningen se sambandet. Det är smart att brottas länge med problem för då blir man smart.

Eleverna gynnas av att få veta att hjärnan kan tränas, precis som en muskel. Det gynnar deras kunskapsresultat. Medan de som fostras till ett dynamiskt tänkesätt lyckas bra i gymnasieåldern, går kurvan nedåt för de statiskt tänkande eleverna i Dwecks studier. Hur fostrar vi då ett sådant tänkesätt? Carol Dweck föreslår att vi börjar med oss själva och funderar på hur vi uttrycker oss i samtal med eleverna: ordet struggle/brottas med, kämpa, traggla och kanske grubbla är ett tecken på en aktivitet som ska lyftas som något mycket eftersträvansvärt. Det ska inte vara lätt och gå snabbt, tvärtom måste vi ständigt utmana varje elev i en anda av höga förväntningar och tålamod! Att kunna stötta processen med hjärnforskningens träningstanke är en god idé, eller hur? Frågor som: vad brottas du med nu? aha, har du inte löst det, änfostrar ett dynamiskt tänkesätt.

Detta gäller för övrig också för resten av skolans organisation: om vi vill att eleverna ska nå sin fulla potential behöver hela skolan ha ett growth mindset, säger både Dweck och John Hattie. Visible learning fungerar inte utan detta sätt att se på lärande, elever och också på lärare, som förstås behöver få utmana sina kunskaper och metoder kontinuerligt. Så ser det inte ut överallt, än.

Nu är det säkert många med mig som ser vilken utmaning ett skifte i mindset innebär i dagens stressade skola. Det måste finnas tillräckligt med tid och tillfällen att göra misstag och att brottas länge med sina utmaningar. På gymnasiet harmonierar detta sätt att se på kunskap illa med korta kurser och ständiga kursbetyg.  Carol Dweck talade om en skola där de arbetat medvetet för att ha ett growht mindset och där barnen fick omdömet not yet (learned). Jag skulle önska mig omformulerade F till har inte lärt sig än och ämnesbetyg även i gymnasiet, så processen får ta tid. Höga betyg ska inte som nu vara målet utan konsekvensen av framgångsrika studier. Det behöver elever, föräldrar och inte minst politiker förstå. Ekonomer räknar och mäter, men det ska inte lärare eller ens rektorer ägna huvuddelen av arbetstiden till utan hur vi utvecklar undervisningen måste vara i ständig fokus.

”Not everything that counts can be counted, and not everything that can be counted counts.” (Albert Einstein)

Riktigt framme är vi inte,

än…

 

Läs gärna denna, inte minst för diskussionen som följer efter artikeln! Här framhålls också att även en känsla av det man lär sig har ett (högre) syfte och är meningsfullt är ett kraftfullt mindset!

 Även den här artikeln rekommenderas i sammanahanget http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/09/03/skolpolitiska-forslag-missar-ofta-malet