Etikettarkiv: bedömning

I luckorna letar eleverna

2 kommentarer

Vad sätter lärarna betyg på för grunder?

Det undrar några elever på Kungsholmens gymnasium i en artikel i DN den 13 mars i år och de är nog tyvärr inte ensamma om att undra.

Jag tror inte betygen överensstämmer med de kunskaper man får. Alla jobbar för ett betyg, inte för en kunskap. Betygen skulle tas mer seriöst om de användes mer som det är tänkt. Nu blir de mer som en stressande faktor.
Så säger Henrik Almén, en av eleverna.

Läs det där en gång till! Stressande faktor? Betygen är ju ett kvitto på kunskap, är inte det glasklart?

I artikeln berättar några gymnasielever om hur de uppfattar att deras lärare sätter betyg genom subjektiva tolkningar av kurskraven och utifrån egna modeller där provresultat i vissa (icke namngivna) ämnen varvas med utvecklingstankar i språkämnena.  De upplever också att en dålig dag kan påverka hela deras betyg. Elevernas i sanning kreativa strategier blir att anpassa sig till varje lärare på en rad olika sätt, som om de uppdaterat ”ett äpple till fröken”. Eleverna vittnar om stor osäkerhet kring betygssättningen och det är förstås mycket allvarligt.

Artikeln väcker frågor om hur det är tänkt: Vad kan relationerna mellan lärare och elever ha med det hela att göra, vad orsakar all denna betygsstress och hur hänger kunskaper alls ihop med (det subjektiva?) betyget?

Betygen och relationerna
Anpassat sig till olika lärare har nog elever gjort så länge lärare och elever funnits.  Det är inte heller unikt för skolan: jämför med lönesättande chef och anställd. Den som har makt över dig kan utmanas (riskabelt: kräver mod,  finess och goda relationer) eller strykas medhårs (riskabelt: lönsamt om det görs smidigt så det inte uppfattas som fjäsk). Gränsen är hårfin. Smaken hos den som har makten spelar in.

Ofta hör jag högljudda samtal i korridoren där elever luftar sitt missnöje (milt sagt) med ett betyg eller resultat: Nästan lika ofta är deras förklaring att de är helt säkra på att läraren hatar (!) dem. Känslan av att bli bedömd som person hänger nog bland annat samman med att det är så svårt att skilja på prestation och person när besvikelsen över att det inte gick som man hoppats gör så himla ont.

Det här betyder att hur vi pratar om kunskaper blir mycket viktigt: ”Jag ser att du kan, det visar du genom att … men det här har du inte lärt dig riktig än” är ett svar som handlar om kunskapsutveckling och inte om person till skillnad från ”Jag tycker att jag är värd…”  som är en vanlig elevfras i samtal kring betygssättning. Den frasen är ihålig. Det handlar inte om att vara värd. Alla är värda! ”Jag tycker att jag kan och det visade jag genom att..” har substans eftersom det handlar om kunskapen.

Kunskap som process eller produkt
Allvarligt talat, nog borde det väl vara fullständigt självklart för alla elever är att det är kunskaper som behövs i vidare studier, i arbete, i själva livet och kanske till och med i nuet som vi sysslar med?! Vi arbetar väl inte i en fabrik där vår främsta uppgift är att producera biljetter till högskolan (eller till arbetslöshet)?

Något som många fler än eleverna i artikeln känner igen är ett betygssystem som är fyrkantigt och svårtolkat, både vad gäller tillämpningen och tolkningen av orden i rutorna i kursmatriserna. Det är lätt att se matriserna som bingobrickor som ska fyllas i. Matriserna kan också liknas vid kartor, i det att de utgör en lika platt och märklig gestaltning av kunskap som kartorna av världen. Det kanske inte finns något bättre sätt att försöka kommunicera på, men jag undrar om vi verkligen ska göra det så ihärdigt. Den som har näsan i kartan riskerar missa stigen.

Att kommunicera kring kunskapsutveckling är bra och viktigt och betyget ska inte komma som en överraskning!  Det gör det inte heller när eleverna är delaktiga i sitt eget lärande.  Goda exempel, försök, utrymme för misslyckanden, återkoppling från lärare och andra elever, självvärdering, nya försök, ökad självkännedom, allt i en cyklisk rörelse, är grunden för kunskapsutveckling.  Det är att arbeta formativt. Det är inte gjort på en kafferast, och det är svårt att göra det optimalt i ett kurssystem som motverkar långa processer och därigenom progression. Vi behöver ett långsiktigare betygssystem: jag håller verkligen med Per Kornhall om att vi behöver återinföra ämnesbetygen. Det skulle lösa mycket. Betygsurval kanske inte är så självklart det heller och med intagningsprov till högskolor och universitet skulle fokus hamna på kunskaperna, inte på urvalet i sig.  Kanske orealistiskt idag, men vi kan väl få drömma?

Eleverna i artikeln säger att det är slutbetyget som avgör, men det stämmer inte riktigt. Det är det samlade betyget, alltså varje betyg från år ett i gymnasiet och framåt som räknas ihop. Det du inte kunde så bra på hösten i ettan när du fick E i första mattekursen, (men som du lärt dig i trean när du fick B i den sista) räknas in. Systemet med kurser innebär också att de steg som förväntas tas på två terminer behöver bli kliv år rätt håll. Inget utrymme för att halka, alltså. Visst är det feltänkt!

Stressen
För eleverna betyder detta sätt att bli bedömda på att de upplever att de måste prestera i varje given stund. De vågar inte fråga när de inte förstår,  av rädsla för att visa att de inte kan. Det omvittnar eleverna i artikeln och jag känner igen det, särskilt hos dem vi brukar kalla studiemotiverade. Så får det inte vara säger Skolverket, för det ska ges rikliga tillfällen att visa sina kunskaper. Och visst, i den bästa av världar vore det så, och och så är det säkert tänkt. Men vad händer när nästa steg är att matrisen med standardformuleringen ovanför ska fram för att allt måste visas och så gick det åt fanders med den diskussionen/provet och sen hann vi inte bedöma just samma sak en gång till för vi måste hasta vidare och den lika stressade läraren hinner inte med att genomföra, bedöma och matrisföra ännu en examination. Jo, de elever som redan kunde eller hade en bra får sina kunskaper bekräftade. De andra ser hur misslyckandet rasar det korthus som byggs av matriselement. Det skapar onda cirklar av stress.

Objektivt underbart
Till sist, är det över huvud taget möjligt undvika subjektiva betyg? Att beskriva vissa kvaliteter i få ord, låter sig inte göras så lätt: beskriv t ex kvaliteten hos en underbar dikt som drabbar dig och får tårarna att rinna utan att beskriva just det.  Att göra det helt objektivt är omöjligt, för vilka bilder får just dig att känna? Det finns mellanrum. Formuleringarna i kraven handlar om hur översiktliga, utförliga eller utförliga och nyanserade elevens diskussioner eller kunskaper är. Hur översiktlig är översiktligt och hur nyanserat är nyanserat? Kraven är ett försök att beskriva kvalitet, men de räcker inte för att beskriva allt, och där i luckorna letar eleverna efter svaren. Där kanske eleven som vet att du älskar Tomas Tranströmers poesi hittar något som verkar vara en nyckel.

Vi behöver verkligen ta elevernas signaler på stort allvar, för det de ser är viktigt för oss att känna till. Betygen har vi nu, men de får inte upplevas som ett lotteri, eller upplevas som separerade från kunskaperna, utan de måste vara en konsekvens av dessa.

Vi får inte betygsätta bort kunskaperna! Så är det inte i alla fall inte tänkt!

PS:
Kära elev!
Om du mot förmodan (eftersom du säkert har mycket viktigare saker för dig, ett prov i raden förmodligen) läst alls och i så fall ända hit: Härmed hintar jag om att jag bland annat gillar brasiliansk sextiotalsmusik, att dansa  och att plocka svamp. Ett äpple till denna fröken blir nog svårt att hitta. Men det vet ni ju redan. Och att jag gillar er allihopa!

 

När moroten blir piskan

Lämna en kommentar

I morse läste jag Sven- Eric Liedmans mycket läsvärda inlägg i DN kultur: Nya betygen, en dumhetens triumf. Läs den! Den fångar kompromissen om betyg i år fyra på kornet. För hur kan vi tolka det som något annat än dumhet (eller makthunger) att gå emot en hel yrkeskår och all den forskning som gjorts i modern tid? Att dessutom bolla vidare försöket till kommuner, som styrs av mer eller mindre pedagogiskt insatta politiker är ansvarslöst. Åtminstone i min kommun har kommunstyrelsens ordförande redan bestämt sig för att delta och det verkar inte alls bli skolorna som väljer om de vill delta. Är någon förvånad?

Om vi för en stund leker med idén att yttre motivation fungerar och att vårt beteende alltså regleras av positiv respektive negativ stimulans, finns det all anledning att fundera på hur den typen av stimulans fungerar i förhållande till kunskapsutveckling. Den nötta metaforen morot och piska får duga.

En viktig skillnad mellan moroten och piskan är att moroten erbjuder en riktning. Det som lockar ropar kom hitåt! Piskan å andra sidan saknar all precision och den kräver strama tyglar: den som piskas försöker till varje pris ta sig ifrån smärtan. Att sparka bakut, att skena vilt in i skogen eller att spela död är alternativen.

Om man ropar kom hitåt och gör det medan tid är,  för annars är din framtid för alltid förstörd! Och du,  ta för allt i världen inte en omväg via en existentiell utvecklingskris för då blir allt försent! riskerar den där moroten uppfattas som en piska. Det gör den av oerhört många elever som är gamla nog att få betyg i vårt system. Du (får för dig att du alltid) måste prestera på topp för annars kan du inte välja vad du vill när du väl kommer på vad du vill, mer specifikt än få ett meningsfullt arbete, ett arbete över huvud taget, ja vad som helst så du inte faller i den avgrund du blir allt medvetnare om. Hjärnstress är farligt och fullkomligt kontraproduktivt för lärande. Det vet du, och det stressar dig ännu mer.

Det är oerhört sorgligt att se hur samma ungdomar som en gång i tiden började sin skoltid med kunskapsiver kommer till gymnasiet, redan ganska slitna efter att ha pressat sig till betyg som oftast tog dem till det program och den skola de ville. Väl framme mals  lusten, orken och motivationen till studierna gradvis ned, eftersom ALLT handlar om betyg hela tiden i varje given kurs, och så oerhört lite handlar om att vara en lärande människa på en livslång bildningsresa.

Vi vet att piskan inte fungerar motivationshöjande i något sammanhang , undantaget populärkulturens vurm för BDSM, som ju knappast har med kunskapsutveckling att göra. Moroten kan fungera i sammanhang som inte omfattar kognitiva färdigheter,  t ex att trava kartonger snabbt eller som i exemplet i Dan Pinks tal nedan, att öva sig i att träffa ett basketmål. Det är inte att förakta, men det är en annan slags aktivitet än abstrakt tänkande. Det som fungerar som motivation för att lära är inre motivation, viljan att bli bättre/lära sig mer, och inte minst mål och mening. Har du inte läst eller sett  Pinks sammanfattning av sin bok Drive, The Surprising Truth About What Motivates Us, är de tio minuter den tar värt det!

PS. Jag tror inte att Jan Björklund är dum, utan att han är mycket medveten om vad han lägger i vågskålen och att han alltså ser mål och mening med det hela  i sin politiska övertygelse om hur ett gott samhälle ser ut. Det i sig är sorgligt, men alternativet, att han faktiskt inte förstår det orimliga i att tro att något gott skulle komma ur tidigare betyg vore så oerhört konstigt.

Om hur digitala enkäter kan stötta elevernas lärande

Lämna en kommentar

enkätenEnkäter skapade med hjälp av Google Fomulär, Socrative, Office 365 Undersökning, Mentimeter och andra digitala återkopplingsverktyg blir allt vanligare i klassrummen och det är inte alls konstigt, eftersom det finns klara pedagogiska vinster. Det är inte heller svårt: aldrig förr har det gått att ta reda på vad eleverna vill, hur de tänker eller vad de kan så snabbt och smidigt som nu!

Elevdemokratiska frågor, lektionsutvärderingar, föräldraenkäter och läxförhör är bara några användningsområden. En fråga som jag ofta får är om det går att konstruera självrättande prov. Jag återkommer till det, men först lite om varför verktygen kan bli så pedagogiskt kraftfulla.

John Hatties metastudie visar att i topp 5 av de faktorer som påverkar elevernas lärande i positiv riktning finns formativ utvärdering av undervisningens effekter på elevernas lärande: Tydliga (del)mål, undersökningar under gång för att ta reda på om lärande har ägt rum och anpassning av nästa steg utifrån på de bevis du får blir stommen i din planering. Du kan behöva anpassa eller tänka om, och det vill du förstås veta så snart som möjligt. Viktigt är att återkopplingen sker snabbt. Återkopplar och undersöker gör förstås många lärare och har alltid gjort på en rad olika sätt. Det går t ex rätt fort att läsa igenom en logganteckning och ge ett snabbt svar, men fler än jag har nog suttit och skrivit ned elevernas kommentarer för att lyfta dem i klassen så allas röster hörs. Det går inte fort och kan vara sådant som får stå åt sidan när arbetsuppgifterna kämpar om uppmärksamheten.

Med digitala undersökningar sparar du tid. Dessutom kan du tillföra minst en dimension till till lektionerna: när resultaten av en kunskapsinventering presenteras åskådligt och återkopplingen sker i realtid (transparens) blir det så tydligt att det är just gruppen du har framför dig som är i fokus. Både du och eleverna ser hur gruppen ligger till (eleverna är förstås anonyma) och alla kommer till tals. Du skapar ett dialogiskt inkluderande klassrum och din undervisning kan möta eleverna där de befinner sig. Svaren du får är utmärkta som ingång till lektioner eller hela arbetsområden,  och du kan utvärdera kunskapsprogressionen närhelst du bedömer att du behöver . En bra idé är att göra utvärderingen samtidigt som inventeringen. I följande exempel, skedde det som en exit ticket.

Här är ett par exempel (skärmklippskvalitet)

 

Mina elever använder också enkäter, som i exemplet här från minilektioner i språkhistoria. De vill ta reda på om budskapet gick fram. De används också som för frågor som de vill ta upp under mentorstiden.

elevexempel
Exempel Sv3

 

Hur är det då med självrättande prov? Svaret är att det går att skapa sådana i Google formulär med hjälp av ett tillägg som heter Flubaroo. Skolspanarna har utmärkta instruktionsfilmer; den här visar också hur du skapar själva formuläret.

Sammanfattningsvis erbjuder enkäter möjligheter att skapa ett klassrum där alla röster hörs, vilket ökar elevernas delaktighet och engagemang. Lärandet blir synligt och riktat i och med att undersökningar ger dig snabb och kontinuerlig återkoppling, alla viktiga framgångsfaktorer. Självrättande prov har i sig inga andra pedagogiska fördelar än just snabb återkoppling, men tidsaspekten är viktig. Genomtänkta lektioner, med effektiva frågor kräver tid för både för- och eftertanke, och kan vi frigöra lite mer av den varan är mycket vunnet.

 

Omslagsbilden: Public domain
publicdomain.large

Bortklippt, men här

1 kommentar

Igår morse satt jag i Nyhetsmorgon (fråga mig inte varför, men jag blev uppringd av LR igår, trots att jag är medlem i Lärarförbundet, men Ana Udovics bok Generation Ego, där jag intervjuats fanns visst med i bakgrunden). Det gällde  att ge min syn på den nya undersökningen som visar att lärare utsätts för påtryckningar från föräldrar.

Jag sticker inte under stol med att formatet känns begränsande, men direktsänt innebär åtminstone att det är det som sägs som hörs. Inslag tänker jag akta mig noga för sedan Aktuellt genom aktivt klippande och klistrande producerade nyheten att Danmark är fantastiska på datorer i skolan och Sverige, ja motsatsen är en underdrift. Generaliserat och klart.  Klipp och klistra duger lika lite i TV som i elevuppsatser! Medierna får hellre hjälpa skolan att få medvind efter en lång tid av motsatsen. Om det ska klippas, klipp ihop några goda exempel, för allas vår skull!

Åter till inslaget, som inte kändes fullt så stressigt som det ofta verkar vara när de ringer in lärare .

Här är det som blev sagt i morgonsoffan

I en intervju efteråt fick jag tid att utveckla mina tankar, men den snutten var nedklippt till oigenkännlighet, och är dessutom borttagen. Några tankar:

I den reform som var på väg att sjösättas när jag började arbeta som lärare 2006 (Gy2007) skulle ämnesbetygen återinföras. Det var mycket klokt. När reformen revs upp och ersattes av Gy11 skrotades detta. Tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom detta ständiga betygsättande får konsekvenser för eleverna, lärarna och inte minst för kunskaperna. Alla mer eller mindre uppslitande betygssamtal skulle ske mindre ofta, och därmed också fixeringen vid betygen.

Fokus på betyg sker på bekostnad av kunskapsprocessen mer än som stöd för den, om vi får tro t ex Dan Pink. Belöningar, om man väljer att se betyg som sådana, fungerar bara vid mycket enkla uppgifter, som att packa en kartong fort. De fungerar inte i komplexa processer, som att analysera, utveckla språk, lära sig fysik och andra ytterst krävande processer, utan där motverkar belöningen istället. Sett ur det perspektivet blir kurssystemet en sönderhackning med ett slags matrisfyllningsmål, som har lite med verklig kunskapsutveckling att göra. Men det liknar mätbart, trots att  kvalitet inte kan mätas.

Ämnesbetyg har fler fördelar: En elev som blir sjuk eller krisar av andra skäl skulle kunna ha chans att hinna ikapp innan betyget för alltid (i detta perspektiv slutbetyg) satts mitt i processen. Nu krävs krisinsatser som långt ifrån alltid fungerar.

Det är inte konstigt att elever och deras föräldrar pressar lärare, för systemet har byggt in ständig betygsstress. Vi mäter och mäter och mäter och ibland för sakens egen skull. Ibland känns bedömning (ibland misstagen för formativ), som det här. Nästa steg ska nås:

Om man tänker på hur klyftorna växer är det inte heller så svårt att förstå att rädslan för att falla påverkar eleverna, kanske mest via föräldrarna som tänker att hela livet hänger på det där betyget. Kommer dottern/sonen inte in på exakt den rätta utbildningen kan spelet liksom vara förlorat. Vad nu spelet är…

På vägen hem åkte jag med en av Stockholms många välutbildade taxichaufförer, denna gång en pensionerad matematiker. som tack vare sitt intresserade barnbarn föreläser om folkmordet i Rwanda. Jag tror han nappade på mitt förslag om att arbeta ideellt med läxstöd, för denna trevliga man ville använda sina kunskaper, det var alldeles tydligt.

 

What’s in a badge?

Lämna en kommentar

När vi drog igång Digitala Skollyftet funderade jag på om jag skulle hinna med något eget lärande alls, eller om min roll skulle vara den bakom kulisserna. Så här i backspegeln känns den tanken lite naiv, för vad gör vi hela tiden? Just det, lär oss och det oavsett vilken roll vi har! Framför allt vet att jag kan fortsätta med det framöver, för alla grupper och samtalstaggar ligger ju kvar och kollegiet kommer fortsätta att finnas där. En mycket vilsam tanke för den som inte hunnit med i svängarna (jag t ex) och en fundamental sådan. Det handlar om digital litteracitet, alltså kunskapen om hur vi navigerar för att lära oss och hur vi använder varandras kunskap för att utveckla vår egen på ett öppet, synligt och generöst  sätt.

1. Jag använder digitala verktyg och sociala medier för kommunikation, lärande och skapande.
Bloggen är död, skriver Jason Kottke. Nu menar han en aspekt av bloggandet, nämligen digitala dagboksfunderingar. Dave Cormier sa att lärarbloggandet har avstannat i Kanada, men här känns det inte så. Att dela med sig av god undervisning och att blogga med elever känns fortfarande pedagogiskt intressant.

Digitala Skollyftet valde blogg, Facebook, twitter och Google+ för kommunikation och det sista var helt nytt för mig. Jag hittar nya sätt (för mig) att använda dessa fora, och ett sådant var Google hangout on air. Här är en av sändningarna, med skolbibliotekarierna Cilla Dalén, Rebecca Borg, Peter Rydén och Eric Haraldsson. 

Lär av andra gör jag hela tiden! Jag har jag läst och och kommenterat på bloggar, och hunnit blogga lite också. I synnerhet i början av handlade min aktivitet på twitter (#digiskol) och FB och Google+ (Skollyftet) om att hjälpa deltagare tillrätta, men också om att se bloggar födas, ge glada tillrop och upptäcka den kraft och glädje som spred sig! Det här med hangout on air blev ett återkommande inslag varje vecka. Det har bjudit på massor av intressanta tankar som inspiratörerna bjudit på, men också på tekniska utmaningar, t ex  att (aningen stressblockerad) i sändning försöka rätta till små problem, som det nedanför. En lärdom är att Google uppdaterar och gör små förändringar titt som tätt! Tack Micke Kring och Sara Mörtsell! Det hela löste sig: twitter och det utvidgade kollegiet,  igen!

Skapandet tänker jag som i skapa förutsättningar för lärande och kommunikation och att använda de möjligheter som finns. I min undervisning har jag bloggat, med varierande framgång och säkert gjort de flesta misstagen. Förra året skapade jag en ny blogg med mina tvåor (nu treor) inför ett ett projekt om giftmord i litteraturen. Det ligger kvar på bloggen Inspirationen kom via mina kollegor på NGbib, som träffat Sofie Nilsson på Blackebergs gymnasium. Hon hade som samarbetat med en kemilärare . Här finns bloggen. Ibland är en blogg, som i arbetsyta lite långsam, när eleverna ska publicera texter att ge feedback på, så jag prövade att lägga ut elevernas essäer på en padlet, som jag länkade till från bloggen. Det gick  snabbt och smidigt. Vikten av en bra titel blev tydlig, eftersom ytan bjuder på en visuell utmaning. Inte minst märktes det när eleverna valde vilka tre essäer de läste för att ge ”two stars and a wish”.

2. Jag är en person som både lär av andra och lär ut till andra i det utvidgade kollegiet
Det lättaste: lär av andra gör jag HELA TIDEN (genom att hänga med Per, Sara och Anna och rådda Digitala Skollyftet) och i och med att jag läser bloggar, följer FB-grupper och twitter. Google + (som var en gåta tills nyligen) , padlet som kommunikationsyta, hur jag bäddar in tweets i en blogg (fast inte helt och hållet tror jag), kommit igång med screencastverktygen Jing/Kaizena och talad feedback till elevarbeten, hur jag taggar effektivare i WordPress och vikten av underrubriker i blogginlägg är axplock . Inget jag lärt mig utan mina kollegor på nätet. Digitala Skollyftet är förstås ett exempel på att skapa förutsättningar för lärande och där har jag både bidragit och lärt mig massor i processen.

Rent konkret har alltså hangouts varit en källa till lärande och insikt i hur bra verktyget är för möten och kunskapsutbyten som är oberoende av plats och, filmade också av tid. De flesta av Digitala Skollyftets planeringsmöten har skett så. Direktsändingen blir förstås förknippad med viss nervositet inledningsvis och inför Bibliotekshangouten v 51 hade vi två testsesioner, där deltagarna kände sig för och jag prövade att sätta upp en on air-sändning, vilket fungerar lite annorlunda än den mer privata hangouten. Direkt kunskapsdelning när det är som bäst och så himla roligt att träffas ”på riktigt” efter att ha twittrat och delat dokument. Vad sedan andra lärt sig av mig är det som jag tycker är svårast att veta och ge exempel på, eftersom det är svårt att säga när kunskaper landar. Nämnda bibliotekarier lärde sig säkert lite om hangout.

3. Jag använder mina färdigheter på ett sätt som gynnar utvecklingen av min roll i skolan
Ett smart och elevaktivt sätt att använda kunskaper om digital kommunikation på är att låta eleverna fylla i sin egen kursmatris utifrån de examinationer vi haft, dela dokumentet med mig och sedan jämföra med min bedömning. Bra underlag till omdöme och samtal! Jag testade mindre skala förra året vid denna tid och gjorde fullt ut nu innan jul Nu är det ganska många matriser som ligger i min drive och strukturen behöver jag verkligen få kläm på, för  jag har INTE hunnit lära mig script för att förenkla återkoppling och formativ bedömning, vilket var ett av mina mål. Jag har läst på lite, men inte prövat än, eftersom tillvaron kom emellan. Tur att det finns en vår och tur att Katarina Lycken Rüter har lärt sig detta och gjort en instruktionsfilm! Formulär i Google (eller Socrative) är andra riktigt vassa verktyg som jag på allvar börjat använda för sondering av förkunskaper, exit tickets och självrättande läxförhör, attitydundersökningar, utvärderingar, val av romaner, m.m. Jag upplever att detta underlättar demokratiuppdraget och ger alla elever röst på ett sätt som tidigare tog väldigt mycket tid (läsa lappar och sätta ihop till något åskådligt). Nu ser jag också mycket fram emot ett utbyte via bloggar kring  ett genustema  mellan Majkens engelska 5 och min engelska 6.. Vi har träffats i det utvidgade kollegiet, och tack vare #digiskol ser det ut att bli ett litet utbyte. Det känns spännande och potentiellt lärorikt med utvidgade klassrum!

Att dela med sig av sin kunskap och sitt lärande mer än något annat handlar om ett förhållningssätt och att jag är så himla stolt och glad att få ingå i den sharing-is-caringkultur som växer sig allt starkare. Att vara generös och dela med sig av  tankar och kunskaper är en fin egenskap, som jag både uppskattar hos andra och hoppas jag, andra uppskattar hos mig. Minst lika viktigt är att bjuda på sina kunskapsluckor, för utan dem blir det lätt uppvisning. Badge eller inte, nog har digiskolhösten varit en kunskapsresa alltid och det bästa är att ryggsäcken, trots tungt innehåll  känns lätt och fin att bära när vi bär den tillsammans!

 

Korsbefruktning pågår

2 kommentarer

Det är så spännande att följa de olika flödena, på blogghubben, hashtaggen #digiskol på twitter, Facebook och (något jag håller på att försöka förstå mig på) gruppen Skollyftet på Google+! Funkar inte länken förstår ni varför och hittar den säkert ändå!

Tankar föder tankar och en idé som jag fick för ett tag sedan kom tillbaka: är den om en karta (t ex i Google Maps) där deltagare i Digitala Skollyftet skulle kunna markera sin geografiska position. En av grundtankarna är att den ska vara inkluderande och ske enbart på nätet, men det utesluter inte möjligheten att också ses ”in the flesh” ( köttvärlden).

Nu ropar jag på någon
som vet hur det skulle kunna gå till, rent tekniskt. Om det går alltså. Jag ser framför mig en karta full av små klickbara prickar som länkas till oss (tänk kriminalare, karta, nålar)  Nog skulle en sådan karta vara kul att ha på Digitala Skollyftets sida? Hoppas, hoppas att detta är möjligt!

Och nu tillbaka till den numera metaforiska och snabbt växande  rättningshögen (som ju är en välfylld mapp i ett moln). Just som jag fick kläm på röstrespons brakade ljudkortet, så det får bli halv rättning i kommentarsbubblor. Det vore intressant att höra mer om t ex @Klyckens erfarenheter på detta område.

 

 

…och nu då? Om ostyriga idéer.

1 kommentar

Det närmar sig, sommarlovet! Ett par dagars möten och lite städning kvar bara. Sedan en snabbis till Varberg och Skolvåren.

Är det fler som känner igen sig i detta årligt återkommande scenario? Medan jag sammanställer betyg, rapporterar och räknar och läser de sista texterna kommer idéerna för nästa år vällande. Det finns just då inte tid att ta hand om dem, men de går inte att stoppa. Det pågår någon slags parallell reflektionsverksamhet som inte kan få min uppmärksamhet just då, eftersom det är så bråttom med allt det där andra. Och nu, när det sista är fixat och endast möten återstår får jag bara tag i en bråkdel av idéerna. Vad beror det på? Hoppas att några fler av idéerna hittar tillbaka. Det behövs luckor att tänka i. Alltid.

En idé jag har haft sedan jag läste Cathy Davidsons Now you see it förra sommaren är pröva att låta mina treor läsa och bedöma varandras texter, så kallad crowdsource grading. Det är en öppen gensvarsläsning och går i korthet ut på att eleverna letar efter de kommunikativa kvaliteter som bedöms och helt kort berättar om texten är tillfredsställande. Om inte, bearbetar eleven sin text igen, och har då möjlighet att fråga om råd. Eftersom de bloggar och twittrar med en pseudonym som kan byggas ut till en rollfigur, hoppas jag att eleverna vågar ta ut svängarna i sitt skrivande och läsande och därigenom både få medvetenhet om kvalitet och en fördjupad diskussion om innehållet. Ett par specialinbjudna gästbloggare, även de anonyma, kan skänka det hela viss spänning, särskilt om de kommer och hälsar på i klassrummet när täckelserna faller.

Är nu detta ett sätt för mig att slippa undan själv? Ja, på sätt och vis. Precis som Davidson tycker jag att detta ständiga bedömande är ett ensamt och ickeautentiskt arbete, som gör visserligen gör mig oerhört textkompetent, men eleverna utvecklas inte i samma takt. Det har funnits stunder på slutet där jag känner mig som en mekanisk bedömningsapparat mer än en undervisande lärare. Eleverna blir också passiva mottagare av min bedömning, och det även om de alltid är involverade och bearbetar och lusläser kunskapskraven för att hitta den magiska genvägen till det åtrådda betyget. Davidson säger också i sin bok att sättet studenterna skriver på skiljer sig markant när de skriver för fler läsare än läraren: språket blir ledigare och har bättre flyt än när de försöker lista ut vad läraren uppskattar. Det har jag också sett, t ex i denna litteraturblogg om giftmord, som var en av årets fyra elevbloggar.

Det känns som det finns mycket mer att hämta av bloggandet, och detta ser jag fram emot. Bort med fokus från elevens prestation inför läraren, och låt oss lära tillsammans! Bloggen ska de förstås få vara med och utforma också!

Och nu, alla idéer, får ni växa till er och dyka upp igen i augusti, för nu väntar en sommar fyllt med intressant läsning! Den här bloggen kan, om det regnar lite, få vikariera som bokblogg i sommar.

Dikter och dada

1 kommentar

Nu har jag, som den lydiga lärare jag är, rättat läsförståelseprov enligt Skolverkets alla regler. Som väntat var just diktanalysen (för) svår. Inte många poäng på den frågan, varken för mina eller kollegornas ettor. Facit kan jag inte gå in på, men det fanns ett par varianter av det rätta svaret att välja på. Alla elever var överens om att dikten var det svåraste på provet. En av mina elever sa att han tyckte det var extra svårt och rätt konstigt att behöva tolka dikten under sådan tidspress, för man känner inte in den så bra då. Sant! Det är också svårt att lyssna in rytm och rim när man måste vara tyst. 

Reparation
Fick således krossa lite bokstävlar med mina naturtvåor idag för att återfå lyriklusten: vi tog några modernistiska dikter (Ekelöf, Lagerkvist, Södergran (förstås) och Appolinaire) och läste dem högt. Kände hur det sved i fingertopparna (ångest, ångest), undersökte på initiativ av en elev om Jag är i Vierge moderne kunde bytas ut mot kärleken är och vad som händer då, tog en titt på verben i Ekelöfs sonatform och läste Eiffeltornet på franska. Sedan gjorde vi dadaistiska dikter av alltihop, med inblandning av bland annat en kemiläxa, spanska glosor (de svenska orden) och läroplanen i svenska 2, men vilken broschyr eller artikel som helst fungerar.

Gör som dadaisterna!
Klipp ut många ord, lägg dem i en plastpåse, skaka ordentligt, ta upp orden och låt dikten växa i den ordning den kommer. Skriv ned fort och akta er för korsdrag och nysningar under tiden. Befriande, högljutt och mycket roligt! Idén lanserades redan 1916 av Tristan Tzara, en av dadaisterna, men jag misstänker att de tog själva idén på något större allvar än vi lyckades göra idag. Vi ser fram emot en guidad visning på Moderna museet i slutet av maj med gruppen. Då är också mitt berg av nationella prov bestiget. Innan dess blir det inte mycket bloggat, är jag rädd, även om bloggen får tjäna som en slags livlina. 

När sextonåringarna mötte Södergran

2 kommentarer

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.

Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

av Edith Södergran, ur Landet som icke är

Läs dikten igen! Läs högt! Vi läser tillsammans! Smaka på orden, lyssna på dem! Känn rytmen! Vilket tonfall har diktjaget? Förändras det? Vad tror du hände i det nyckfulla ögonblicket? Stryk under starka rader eller ord som du inte förstår (Gunnel, vad betyder nyckfull och hoptimrade?) Fundera lite och skriv ned det du tror att dikten handlar om…

Vi är många som gärna läser dikter med eleverna eftersom de rymmer så många möjligheter. I en estetisk läsning finns inga rätta svar, men desto fler tolkningsmöjligheter. Dikten vänder sig till fantasin och känslan. Orden får lukt och smak. Man kopplar på sin föreställningsförmåga och jämför sina tankar med andras. Man lyssnar på rim och rytm.

Efter reformen har ämnesplanerna kommit att handla mer om teknik igen och det får effekter, till exempel när man läser dikter med sextonåringar och när deras uppgift blir att analysera utifrån stilistiska begrepp. Dikterna hamnar under lupp och ska benämnas och det tror jag sker på bekostnad av upplevelsen. Att det finns lärare och litteraturvetare som inget hellre vill än att grotta omkring bland daktyler och allitterationer mellan varven är en sak som jag har full förståelse för, men hur synkar förfarandet med min favoritpassage i styrdokumenten, syftestexten? Den säger att läsning av skönlitteratur ska användas som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar.

Igår var det nationellt läsförståelseprov i svenska 1 och till Södergrans dikt hör inga frågor om diktjagets villkor eller erfarenheter, utan de handlar om stilistiska begrepp. En uppgift är att tolka en del av dikten utifrån ett sökt sådant. Det sker förstås under prov och tidspress. Man får anta att det finns ett eller ett mycket begränsat antal svar som accepteras av provkonstruktörerna om det ska vara möjligt att göra en mätbar och därmed rättssäker och bedömning (vilket ju är provets syfte). Det Rätta Svaret får jag (men inte ni, p.g.a. sekretess) veta på torsdag när vi får den ca 100-sidor långa bedömningsboken som ska hjälpa oss arma svensklärare, ty så svårt är det nationella provet att bedöma att en sådan tarvas. Det kan förstås betyda att antalet möjliga tolkningar behöver flera sidor… Hoppas! Inte gå händelserna i förväg!

Nog är stilistiska begrepp användbara analysverktyg när man vill lirka upp dikter, i syfte att också undersöka vilket känsloläge diktens persona ger uttryck för, diktens stämning, vad den handlar om och stilgreppens olika effekter, rytmen och mycket annat, men det är en balansgång mellan verktygslådan och verket. Jag delar förstås inte denna syn med alla diktläsare, men jag har svårt att förminska konst till att först och främst handla om formen. Diktupplevelsen är inte mätbar. Tippar det över blir det lite som att läsa partitur utan att vara konsertpianist och utan att lyssna på själva musiken. Skuggar inte denna typ av provfrågor det övergripande syftet en smula, tycker ni?

Vad hände i ögonblicket i Södergrans dikt? Var det något allmänmänskligt? Vilka bilder ser du? Händer något med din föreställningsvärld? Slår dikten an en ton hos dig? Dikten ligger öppen för dig, så du kan känna samhörighet med andra oavsett vad som hänt i dina ögonblick.

Jag återkommer med elevernas tankar när jag frågat dem. Om, hemska tanke, deras lust för dikt fått sig en törn och de behöver en uppgradering får vi bota det genom att krossa några bokstävlar med hjälp av Gunnar Ekelöf.