Etikettarkiv: elevperspektiv

Kamelhår– en fråga om kunskap och integritet?

“58 procent av de journalister som bevakar säkerhetspolitiska frågor i USA har idag ändrat sina arbetsmetoder.

“Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr sig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga.

“Det handlar inte om att man har något att dölja, det handlar om att vi har något att förlora om vi hela tiden är övervakade. Det mänskliga är det som formar oss.

Detta och mycket mer säger Edward Snowden i Lena Sundströms intervju Fem timmar med Edward Snowden (DN 2015-11-07). Av hur många skäl som helst borde alla läsa artikeln och sedan diskutera den.

Naivitet lika med frihet?
Artikeln påminde mig om de diskussioner som uppstod i samband med att jag läste Orwells 1984 med en grupp gymnasieelever på hösten 2013, strax efter avslöjandena om NSA . Förutom romanen och nyheterna läste vi artiklar och såg filmer om ansiktsigenkänning och personligt utformad reklam, t ex utdrag ur Minority Report. Risker för yttrandefriheten och att de politiska aspekterna var problematiska såg många, men att inte ha något att dölja var ett vanligt och ibland ett parallellt argument. Vi diskuterade också vem som kunde ha intresse av den information vi sprider och kom förstås in på reklam. En elev berättade att hen minuten efter att hen skrivit på Facebook att förhållandet var komplicerat fick reklam från dejtingföretag och tyckt det var lite obehagligt. De allra flesta tyckte ändå att fördelarna överväger för att det är skönt att slippa all reklam som riktar sig till en annan målgrupp än sin egen. Man vill ju inte har reklam för fiskeprylar eller åderbråcksstrumpor om man är ung och gillar gym eller dans, till exempel. Att storebror utvecklat sina metoder i kommersiell riktning var alltså inget som bekymrade dem i någon större utsträckning, och kanske är också detta den minst farliga aspekten av övervakningen.

Målsökning och risker
Själv tycker jag att ändå det är lite tur att den målsökande reklamen har en tröghet, till skillnad från i den än så länge futuristiska scenen där Tom Cruse-karaktären hör en röst  riktad till honom där han går i en shoppinggalleria. Rösten (en teknik som redan används i militära sammanhang),  talar om vad han behöver köpa. Ihop med the Internet of Things kan nog detta bli fullt möjligt inom en överskådlig framtid.
Trögheten märks när jag just har köpt en väska eller ett par skor för då är det just den reklamen som kommer och då är jag ju immun. Sökalgoritmer kanske inte alltid är så effektiva om antagandet är att varje köp är en vana? Men det beror förstås på sammanhanget.

För många år sedan, när Ica kundkort började erbjuda personlig rabatt på de varor vi köper ofta, fick vi rabatt på ett för mig dittills okänt vanemässigt inköp (godisbilar). Vår diskussion handlade som tur var inte om det onyttiga i bilar utan kom istället att handla om vilka som kunde vara intresserade av att veta våra vanor mer än Ica. Försäkringsbolag? Arbetsgivare? Att informationen kan vara värdefull för fler än Ica  mfl. tror jag att vi kan konstatera idag. Och därmed integritetskränkande. 

Gömställen
Att informations samlas och säljs vet vi. Efter att ha sökt efter bilar (inte Ahlgrens denna gång) kom bilreklamen, i månader. Detta slags bilköp sker inte så ofta för de flesta. Alltså finns det än så länge en slags analysskugga. När jag blockar all reklam, efter att jag utan att ha googlat efter det överösts av reklam för anti-ageingkräm, skor, bantning och bilar ber förstås reklamfinansierade sidor, som The Guardian om donationer istället. Hur många sidor är jag beredd att sponsra för att slippa reklam? Ska jag nöja mig med få källor? 
Det är inte helt enkelt. Att som de 58 procenten journalisterna återgå till analoga metoder är smart för dem, men för oss andra? Vi har ju undervisningen och källkritiken. Jag vet att jag borde googla utloggad, och gärna med alternativa webbläsare, men som lärare eller elev i Googles lärmiljö är det lätt att glömma att logga ut och in varje gång. Det finns krypteringsprogram, men jag gissar att informationssökningen påverkas. Vet någon? 

Kameler
Mina elever ville inte ha oväsentlig reklam, men hur vet man om den oväsentlig? Är det bara konsumenter vi är i informationsflödet? Filterbubblor är redan ett faktum: vi följer de nyhetssändningar vi väljer, läser nyheter i våra flöden och kan med lite otur för både säljaren och kunden missa det vi inte redan visste om, eftersom sökningen förutsätter förkunskap.
Minns ni förresten postorderhäftena som kom i brevlådan? I dem fanns fantasieggande produkter och där kunde jag förvånas över dittills okända massagemetoder av ansiktet, förundras över magiska stift för rengöring av kokplattor och fascineras av utbudet av kamelhårsprodukter. Utan postorderkatalogerna hade jag antagligen inte ens kunnat skriva ordet kamelhårsgördel nu. Det finns likheter med ordböcker, där vi exponera(de)s för oväntade ord, något som försvinner med onlinesökning. Nu går det ju att leva med viss okunskap (kamaxel och kambium står i spalten till vänster om kamelull i  SAOL), men ändå. En förståelse för andras ryggbesvär är kanske en biprodukt av reklam?  Är det rent av så att detta är ett exempel på hur små obetydligheter  formar oss? 

Världen enigt Google är bekväm, håll med om det, men när jag bildsöker på kamelhårsgördel hittar jag ingenting. Så nu får nog många leva i ovisshet om hur en sådan ser ut om inte någon har en liggande. Ta i så fall ett kort och ladda upp på Wikimedia Commons, på det att alla kan minnas, utan reklam. Bilden här kommer därifrån och just den här kamelen kan glädjas åt att kamelhår numera antagligen oftast bara återfinns på kameler. Själv grubblar jag vidare på strategier och glömmer bergis att logga ut. 

Dansa lite, för bövelen!

En av de skoltrötta tonåringarna säger: ”Det verkar som om Björklund ville försöka skapa en renässansmänniska: alla ska kunna allt och framförallt samma saker, men skillnaden är att renässansens, antikens och upplysningens människor verkade drivas av nyfikenhet.” Björklund får här tydligen klä symbol för vårt skolsystem och det är förstås inte helt rättvist. Men lite.

Jag tvivlar på att renässansens elever alltid drevs av nyfikenhet, för piskan hängde säkert bokstavligen över många redan då, (och ännu mer över det stora flertalet som inte hade förmånen att få studera utan plöjde potatisåkrar eller arbetade i gruvor). Men som tankeexperiment är ändå renässansen intressant. Renässansens kunskapssyn innefattade att utforska och förfina människans konstnärliga uttryck. Det kan vi inte med bästa vilja i världen påstå att dagens gymnasieskola gör, med ett undantag.

De som gillar att uttrycka sig med musik, bild, dans eller drama kan välja estetiskt program. Där får de ägna sig åt det de brinner för. Det är bara det att när det som de brinner för också ska mätas mot matriser som krystar fram kunskapskrav, händer det något med elden (eller lusten, ett ord som jag vet att många retar sig på, men som jag envist håller fast vid som en framgångsfaktor av flera).

Att i alla ämnen översiktligt, utförligt eller utförligt och nyanserat resonera eller diskutera är inte så roligt alltid. ”Jag ångrar nästan att jag valde estetiskt program, för det som var så roligt blir inte mitt intresse längre, utan ett skolämne som ska mätas i matriser som inte ens läraren tycker är vettiga”, säger den andra tonåringen. Det är mycket sorgligt tycker jag.. Vad vill jag då med detta? undrar du säkert med rätta.

Jo, under ett par dagar har frågan om det går att redovisa på andra sätt än i skriftlig form diskuterats på Twitter. Elever kan inte läsa och skriva så därför måste de lära sig det. Att redovisa genom dans eller bild utmålas som ett hot mot det skrivna ordet. Flum. Diskussionen blir kategorisk och polariseringen verkar självklar för det är antingen eller: bra eller dåligt, svart eller vittflum eller studieförberedelse. Koda eller skriva. Det handlar om rätt eller fel. Det är en trist diskussion: lärare, som följer läroplanens ord om variation och som utvecklar nya sätt att redovisa framställs som flummiga. Vi är ålagda att följa läroplanen. Därför borde diskussionen handla lite om den.

I den senaste upplagan har det skett en hel del förändringar som innebär att elever nu skriver uppsatser i ämnen som förut var praktiskt/estetiska. De ska redogöra utförligt och nyanserat vilket ofta sker i skrift, enligt min begränsade erfarenhet, med två tonåringar som gått i den reformerade grundskolan  och nu går det estetiska programmet. Det spelar ingen roll om du är en aldrig så skicklig musiker eller driven idrottare, för om du inte skriver utförligt och nyanserat om ämnets teori får du ett lågt betyg. Det ser jag som ett problem. Den här mängdträningen i skrivande (elever skriver nog mer än någonsin, faktiskt) borde ändå medföra det positiva att våra elever skriver väldigt mycket bättre än tidigare, åtminstone snart. Eller?

Att i skrift översiktligt, utförligt eller utförligt och nyanserat resonera eller diskutera om effekten av en analogi, en inledning till ett tal, hur vackert ett majackord på rätt ställe låter, eller om hur en rörelse skapas genom ett penseldrag är säkert viktigt, men inte om det sker på bekostnad av det egna uttrycket. Jag hoppas att elever också får experimentera med olika inledningar, penslar, ackord och liknelser och på det sättet utmana sin tidigare kunskap eller förståelse och till slut få syn på något.

Svenskämnet är oerhört studieförberedande nuförtiden.  När jag planerar den första kursen tillsammans med mina elever längtar många efter att skriva spännande noveller, dikter och, ja skapa med hjälp av språket. Men nej, konstaterar vi besviket när vi tittar i ämnesplanen, där står inte ett ord om egna uttryck. Vi ska läsa om, skriva om, argumentera för eller emot andras uttryck och tankar. Självklart är det viktigt men varför är det bara det som räknas? Med stora ämneskunskaper och didaktisk fantasi går det att (lite busigt) klämma in element av skapande, men det kräver fantasi, och i lärarens strävan efter att under tidpress  fylla i matriser och att skapa (!) en intresseväckande, aktuell och lustfylld lektion sker inte många mirakel. Men ibland tar elever egna initiativ som onekligen piggar upp: två av mina naturelever sjöng sina egenproducerade sånger som redovisning i engelsk språkhistoria respektive hyllningstal. En grupp redovisade kulturområdet i engelska genom först berätta om Ghana och sedan lära ut en traditionell dans. Flum eller underbara varianter på kreativa redovisningar?

Jag älskar ord, men också  dans och musik och bild och sömnad och drama. I renässanstanken ryms de alla och behöver inte ställas emot varandra. Inte kan vi släppa allt som har med känsla att göra som vore vi upplysningsmänniskor och bara läsa och skriva?  Vi behöver känna för att få anledning att tänka och uttrycka oss i skrift. Om elever ska skriva idrott kan de väl någon gång emellanåt få dansa svenska? Eller varför inte som här, kemi?

Bilden av John Benson (Flickr: Trinity Academy of Irish Dance)  CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

I luckorna letar eleverna

Vad sätter lärarna betyg på för grunder?

Det undrar några elever på Kungsholmens gymnasium i en artikel i DN den 13 mars i år och de är nog tyvärr inte ensamma om att undra.

Jag tror inte betygen överensstämmer med de kunskaper man får. Alla jobbar för ett betyg, inte för en kunskap. Betygen skulle tas mer seriöst om de användes mer som det är tänkt. Nu blir de mer som en stressande faktor.
Så säger Henrik Almén, en av eleverna.

Läs det där en gång till! Stressande faktor? Betygen är ju ett kvitto på kunskap, är inte det glasklart?

I artikeln berättar några gymnasielever om hur de uppfattar att deras lärare sätter betyg genom subjektiva tolkningar av kurskraven och utifrån egna modeller där provresultat i vissa (icke namngivna) ämnen varvas med utvecklingstankar i språkämnena.  De upplever också att en dålig dag kan påverka hela deras betyg. Elevernas i sanning kreativa strategier blir att anpassa sig till varje lärare på en rad olika sätt, som om de uppdaterat ”ett äpple till fröken”. Eleverna vittnar om stor osäkerhet kring betygssättningen och det är förstås mycket allvarligt.

Artikeln väcker frågor om hur det är tänkt: Vad kan relationerna mellan lärare och elever ha med det hela att göra, vad orsakar all denna betygsstress och hur hänger kunskaper alls ihop med (det subjektiva?) betyget?

Betygen och relationerna
Anpassat sig till olika lärare har nog elever gjort så länge lärare och elever funnits.  Det är inte heller unikt för skolan: jämför med lönesättande chef och anställd. Den som har makt över dig kan utmanas (riskabelt: kräver mod,  finess och goda relationer) eller strykas medhårs (riskabelt: lönsamt om det görs smidigt så det inte uppfattas som fjäsk). Gränsen är hårfin. Smaken hos den som har makten spelar in.

Ofta hör jag högljudda samtal i korridoren där elever luftar sitt missnöje (milt sagt) med ett betyg eller resultat: Nästan lika ofta är deras förklaring att de är helt säkra på att läraren hatar (!) dem. Känslan av att bli bedömd som person hänger nog bland annat samman med att det är så svårt att skilja på prestation och person när besvikelsen över att det inte gick som man hoppats gör så himla ont.

Det här betyder att hur vi pratar om kunskaper blir mycket viktigt: ”Jag ser att du kan, det visar du genom att … men det här har du inte lärt dig riktig än” är ett svar som handlar om kunskapsutveckling och inte om person till skillnad från Jag tycker att jag är värd…”  som är en vanlig elevfras i samtal kring betygssättning. Den frasen är ihålig. Det handlar inte om att vara värd. Alla är värda! Jag tycker att jag kan och det visade jag genom att..” har substans eftersom det handlar om kunskapen.

Kunskap som process eller produkt
Allvarligt talat, nog borde det väl vara fullständigt självklart för alla elever är att det är kunskaper som behövs i vidare studier, i arbete, i själva livet och kanske till och med i nuet som vi sysslar med?! Vi arbetar väl inte i en fabrik där vår främsta uppgift är att producera biljetter till högskolan (eller till arbetslöshet)?

Något som många fler än eleverna i artikeln känner igen är ett betygssystem som är fyrkantigt och svårtolkat, både vad gäller tillämpningen och tolkningen av orden i rutorna i kursmatriserna. Det är lätt att se matriserna som bingobrickor som ska fyllas i. Matriserna kan också liknas vid kartor, i det att de utgör en lika platt och märklig gestaltning av kunskap som kartorna av världen. Det kanske inte finns något bättre sätt att försöka kommunicera på, men jag undrar om vi verkligen ska göra det så ihärdigt. Den som har näsan i kartan riskerar missa stigen.

Att kommunicera kring kunskapsutveckling är bra och viktigt och betyget ska inte komma som en överraskning!  Det gör det inte heller när eleverna är delaktiga i sitt eget lärande.  Goda exempel, försök, utrymme för misslyckanden, återkoppling från lärare och andra elever, självvärdering, nya försök, ökad självkännedom, allt i en cyklisk rörelse, är grunden för kunskapsutveckling.  Det är att arbeta formativt. Det är inte gjort på en kafferast, och det är svårt att göra det optimalt i ett kurssystem som motverkar långa processer och därigenom progression. Vi behöver ett långsiktigare betygssystem: jag håller verkligen med Per Kornhall om att vi behöver återinföra ämnesbetygen. Det skulle lösa mycket. Betygsurval kanske inte är så självklart det heller och med intagningsprov till högskolor och universitet skulle fokus hamna på kunskaperna, inte på urvalet i sig.  Kanske orealistiskt idag, men vi kan väl få drömma?

Eleverna i artikeln säger att det är slutbetyget som avgör, men det stämmer inte riktigt. Det är det samlade betyget, alltså varje betyg från år ett i gymnasiet och framåt som räknas ihop. Det du inte kunde så bra på hösten i ettan när du fick E i första mattekursen, (men som du lärt dig i trean när du fick B i den sista) räknas in. Systemet med kurser innebär också att de steg som förväntas tas på två terminer behöver bli kliv år rätt håll. Inget utrymme för att halka, alltså. Visst är det feltänkt!

Stressen
För eleverna betyder detta sätt att bli bedömda på att de upplever att de måste prestera i varje given stund. De vågar inte fråga när de inte förstår,  av rädsla för att visa att de inte kan. Det omvittnar eleverna i artikeln och jag känner igen det, särskilt hos dem vi brukar kalla studiemotiverade. Så får det inte vara säger Skolverket, för det ska ges rikliga tillfällen att visa sina kunskaper. Och visst, i den bästa av världar vore det så, och och så är det säkert tänkt. Men vad händer när nästa steg är att matrisen med standardformuleringen ovanför ska fram för att allt måste visas och så gick det åt fanders med den diskussionen/provet och sen hann vi inte bedöma just samma sak en gång till för vi måste hasta vidare och den lika stressade läraren hinner inte med att genomföra, bedöma och matrisföra ännu en examination. Jo, de elever som redan kunde eller hade en bra får sina kunskaper bekräftade. De andra ser hur misslyckandet rasar det korthus som byggs av matriselement. Det skapar onda cirklar av stress.

Objektivt underbart
Till sist, är det över huvud taget möjligt undvika subjektiva betyg? Att beskriva vissa kvaliteter i få ord, låter sig inte göras så lätt: beskriv t ex kvaliteten hos en underbar dikt som drabbar dig och får tårarna att rinna utan att beskriva just det.  Att göra det helt objektivt är omöjligt, för vilka bilder får just dig att känna? Det finns mellanrum. Formuleringarna i kraven handlar om hur översiktliga, utförliga eller utförliga och nyanserade elevens diskussioner eller kunskaper är. Hur översiktlig är översiktligt och hur nyanserat är nyanserat? Kraven är ett försök att beskriva kvalitet, men de räcker inte för att beskriva allt, och där i luckorna letar eleverna efter svaren. Där kanske eleven som vet att du älskar Tomas Tranströmers poesi hittar något som verkar vara en nyckel.

Vi behöver verkligen ta elevernas signaler på stort allvar, för det de ser är viktigt för oss att känna till. Betygen har vi nu, men de får inte upplevas som ett lotteri, eller upplevas som separerade från kunskaperna, utan de måste vara en konsekvens av dessa.

Vi får inte betygsätta bort kunskaperna! Så är det inte i alla fall inte tänkt!

PS:
Kära elev!
Om du mot förmodan (eftersom du säkert har mycket viktigare saker för dig, ett prov i raden förmodligen) läst alls och i så fall ända hit: Härmed hintar jag om att jag bland annat gillar brasiliansk sextiotalsmusik, att dansa  och att plocka svamp. Ett äpple till denna fröken blir nog svårt att hitta. Men det vet ni ju redan. Och att jag gillar er allihopa!