Etikettarkiv: #digiskol

Bilda en kedja för bildning!

1 kommentar
Jag fick en fråga inför en föreläsning om Digitala Skollyftet på Lärarkvällarna. Vad behövs nu för att öka de digitala kunskaperna hos (gymnasie)lärare? Det fick mig att fundera vidare och vidga frågan till professionellt/kollegialt lärande överlag. Hur ser det ut hos er?
  • Vet de pedagogiska ledarna i skolan vad deras lärare redan kan? Vad de behöver utveckla? Vet läraren själv?
  • Vet de pedagogiska ledarna vilka utmaningar (inte ekonomiska eller andra faktorer, utan just pedagogiska) skolan står inför? Har de pedagogiskt stöd av förvaltningschefen?
  • Tar de pedagogiska ledarna på alla nivåer ansvar för att stötta och ibland putta sina lärare i en gemensam riktning?
  • Pratar de pedagogiska ledarna oftare om annat än betyg när de pratar om kunskaper och förbättringsområden?
  • Vet de pedagogiska ledarnas chefer på förvaltningsnivå vad de pedagogiska ledarna på skolorna vet om pedagogiska utmaningar och hur ledarskapet ser ut på plats?
  • Finns en långsiktig och genomgående plan med tydliga och mätbara pedagogiska mål (inte bara betyg) som sträcker sig över minst fyra år?
  • Säger lärarna att de har tillräckligt med avsatt tid för att utveckla sin undervisning och lära sig nytt tillsammans?
  • Pratar man om språkutvecklande och metodiskt arbete för att eleverna ska få så bra kunskaper som möjligt snarare än om att eleverna ska få högre betyg?
  • Tas innovation tillvara och sprids vidare?

Är svaret ja på alla frågorna? Om inte, läs gärna vidare!

Det är nu hög tid för alla skolor att komma igång med det kollegiala lärandet! Även i en tuff situation med allt mer att göra för alla i skolan kan kollegialt lärande, förutom bättre förutsättningar för lärares utveckling också ge ökad tillfredsställelse och arbetsglädje. Det är viktiga faktorer för elevernas kunskapsutveckling och sådant som gynnar elevers läroprocesser borde rimligen gynna lärares dito. Det finns mycket att utveckla: språkstödjande arbetssätt i alla ämnen, hur elevernas motivation, deltagande och aktivitet kan öka, hur bedömning kan förbättra lärandet och inte minst hur detta ska gå till i en digital skola/verklighet. Digitala Skollyftet fick många att komma långt i sitt lärande, men det finns fler sätt att börja.

Den ensamma läraren
Alltför många, särskilt gymnasielärare arbetar huvudsakligen individuellt; planering, genomförande och utvärdering sker utan feedback/formativ bedömning från andra lärare. Skälen är kanske främst traditioner och tidsbrist (för hög arbetsbelastning, brister i mötesstruktur, schemaläggning etcetera). Det är synd, för finns många vinster med kollegialt samarbete och lärande: Förutom att vi inspireras och lär av varandra, utformar vi lärandet efter just våra elever. När det sker strukturerat utvecklar det vår undervisning, och det gynnar elevernas lärande. Att alla lär sig nytt i en skola är också en viktig dimension, eftersom förmågan att lära om och lära nytt kanske är den viktigaste av alla.

Utveckla på riktigt
Det finns både kvalitets- och tidsvinster att göra genom att tillsammans utveckla och utvärdera god undervisning med fokus på elevernas lärande. Det räcker inte med frågor i farten, som Hur gjorde du, hur gick det? eftersom dessa endast kan generera en ytlig och helt subjektiv berättelse. Berättelser är något annat än det utforskande som behövs.

För att förbättra elevernas kunskaper måste vi få syn på undervisningen
Vi är alltså många som med få undantag är den enda läraren i klassrummet, och som skulle utvecklas av att dela upplevelsen ibland. Att jämföra upplevelser och intryck från en lektion är utvecklande för både den som besöker och den som leder. Delad undervisning är ett annat alternativ. Att dela lärsituationer ökar möjligheten att få syn på någon eller flera aspekter av det komplicerade samspelet i klassrummet och är ocks inspirerande. De gånger jag har hamnat i andras klassrum ser jag alltid något som väcker nyfikenhet och didaktiska frågor!

Alla är inte lika pigga på besök. Vare sig det beror på självförtroende, rädsla för förändring eller negativa minnen från tidigare klassrumsbesök går det att ändra på. Varför inte börja med att besöka någon? De allra flesta lärare vill nog innerst inne utvecklas och blir positiva till kollegial fortbildning på plats, när de har fått chansen att pröva på. Den som bjuder in någon i sitt klassrum måste få vara den som styr både vad som ska observeras och vad samtalet efteråt ska handla om. Långt ifrån Klass 9a och de stränga superpedagogerna, alltså!

Stöd i forskning
Tunga namn inom skolforskning/utbildningsvärlden (Dylan Wiliam, John Hattie, Pasi Sahlberg mfl.) är överens om vikten av kollegialt samarbete, för att kvaliteten på undervisningen ska bli bättre. Dylan Wiliam säger att alla lärare stannar av i sin utveckling efter några år utan bra stödstrukturer. När han pratar om TLC (Teacher learning community) föreslår han en en workshop (75-120 min) och två timmar för planering och observation per månad. Långsiktighet är viktigt, minst två år bör en TLC  få till sitt förfogande. Att lära om och lära nytt är en process som helt enkelt behöver tid. Helen Timperley understryker att elevernas behov måste styra lärares professionella utveckling, och att de skolor som satsar på professionell utveckling och lärande ser effekt redan efter åtta månader för att sedan verkligen lyfta efter ca tre år och därför bör omfatta minst fyra-fem år.

Hur göra då?
Det finns fler metoder för kollegial utbildning. Lesson Study och Learning Study är kända metoder och fokuserar lektionsdesign respektive elevernas lärande, i det senare fallet utifrån variationsteorin. (Ference Marton mfl). Kollegahandledning är en annan. Oavsett vilken metod man kommer överens om kan det till en början vara en god idé med en utomstående samtalsledare, som initierar, motiverar och stöttar processen. Lärare som utbildas till samtalsledare är också en bra idé. Lärare som är bra på planera, genomföra och utvärdera undervisning och också på att formulera insikter och utvecklingsområden kan ta stöd i bra litteratur, som denna .

Det utvidgade kollegiets möjligheter
Det finns också andra vägar att utveckla sig och det engagemang bland lärare och andra skolmänniskor, som umgås i sociala nätverk är en kraft att räkna med! Initiativ som Skollyftet , Edcamp, och Flippa klassrummet på Facebook samlar tillsammans minst 10 000 lärare, troligen fler och den skolutveckling som detta genererar kommer många skolor tillgodo redan nu. Under förra året initierade vi Digitala Skollyftet, en tioveckorskurs som riktade sig till lärare, skolledare, skolbibliotekarier, som ville lära sig och utvecklas, oberoende av tid och rum, och arbetsgivare. Gratis. Se gärna detta exempel från Per Falk på hur en fråga på Twitter leder till ett skolutvecklingsinitiativ! Det här lär vara ca 20% av lärarna, så frågan vi måste ställa oss är hur vi får med oss resten?

I en hållbar organisation delas  och sprids kunskap.
Lärardrivna initiativ  samlar just den sortens engagemang och där finns mycket att hämta! Den kraften bör tas tillvara på ute på skolorna också. Skolforskarna är överens om att ett effektivt ledarskap siktar på att ge de lärare man redan har möjligheter att bli skickligare, snarare än att nöja sig med att vissa är stjärnor och andra inte. Förstelärarsystemet leder på sina håll till kollegialt lärande, på andra håll inte.

För det professionella lärandet behövs nu styrsystem för att utveckla det pedagogiska ledarskapet, och då behöver alla dra åt samma håll: ett långsiktigt, forskningsbaserat pedagogiskt ledarskap behöver genomsyra hela verksamheten, från regering och riksdag till kommunstyrelser och nämnder, vidare till till förvaltningsnivå och vidare till varje skola och varje klassrum. Detta gynnar elevernas lärande,och skapar en allt yrkesskickligare lärarkår. Stäng inte ute dem som inte blev förstelärare, utan använd förstelärarna klokt,
t ex som process- och samtalsledare. Med avsatt tid i tjänsterna.  Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, som romarna sa.

Finns det förebilder?
Ja, det finns flera exempel att ta lärdom av, Kanada är långt framme men också i Sverige rör det på sig. Sigtunaboxen är en kommun som förbättrat elevernas resultat genom ett samlat grepp i hela kommunen. Det finns mycket att utveckla. Gapa inte efter allt i samma stycke utan formulera tillsammans ett eller ett par och håll fast vid dem i några år, utifrån forskning förstås, och sätt sedan igång!

Sist men inte minst, innovation
Kanske saknas lokala system för att ta tillvara innovation på många håll. Innovation kommuniceras i media (läs lärartidningar) och sociala media. Prisutdelningar visar ofta vilka lärare som bryter ny mark. Frågan är, hur tillvaratas sedan innovation i skolan? Och hur kommuniceras den?

På Business Arena som är ett symposium för byggbranschen, deltog Michael (min man) och där framhölls, till hans och min stora förtjusning, ett exempel på innovation och kreativitet inom digital utveckling hur flippad matteundervisning på arabiska förbättrat elevernas resultat. Joakim Jardenberg och Micco Grönholm från  i Helsingborgs stad  berättade om detta. Där kopplar de ett helhetsgrepp i kommunen, och det är definitivt något för andra kommuner att ta efter, inte minst att kommunicera goda exempel från skolan till omvärlden.

 

 

Skolan och odlingen – en loj reflektion om nästan ingenting alls

Lämna en kommentar

Det är inte utan att den här ledigheten var den som många med mig har behövt mest, någonsin, eller hur? Det har varit så skönt med en riktigt varm  sommar, så varm så åtminstone jag knappt orkat tänka på skola eller något annat heller för den delen. Och inte har jag bloggat heller. Knappt joggat heller. Och det är fortfarande varmt. Såg i ögonvrån att det fanns skilda åsikter om huruvida man ”får” tänka, läsa eller på andra sätt engagera sig i arbetet på ledigheten och alla dogmer blinkar varningsljus för mig, så jag släppte där. Hur kan någon ha rätt att ens ha en åsikt om hur andra disponerar sin egen tid?

Själv har jag läst mycket, och i stort sett bara romaner. Ett visst mått av digital mediadiet har jag också hållit för att vara frånvarande för familjen i en bok istället för en skärm, vilket är mitt val och inte något jag vill pracka på andra (än tonåringarna runt mig). Aningen motvilligt börjar ändå maskineriet gnissla igång och tankarna på skola samsas med dagliga upptäckter av squash, chili och tomater som mognar rekordtidigt i värmen. Mina långsamma, för att inte säga sega tankegångar bryts lätt av sådant, men när jag tänker på skola summerar jag lite och blickar (närsynt) framåt lite.

För mig blev Skollyftets satsning Digitala Skollyftet #digiskol fjolårets ”soundtrack of my lärarlife” och det är ett jag gärna fortsätter ha i bakgrunden. Många kollegor har vittnat om hur mycket Digitala Skollyftet har betytt för deras professionella  utveckling, och det är lätt att bli ödmjuk, för vad gjorde vi egentligen mer än bjöd in folk att lära tillsammans? Den kraften och den glädjen ger mig energi! Och hopp! Lite som att sätta ett frö och skörda en fin grönsak eller se blomman.

Har precis anmält mig till konferensen Challenge learning med Carol Dweck och James Nottingham i Malmö. I Dwecks bok Mindset  skalar hon fram tankar kring hur vi kan frigöra oss från begränsningar i vårt tänkande som i förstone kan låta amerikanska (du har fallenhet, talang etc och det avgör vad du tror att du kan lära dig) men, tror jag, har begränsat oss alla på lite olika vis.  Tänk bara på hur vuxna styr in barn och ungdomar på olika vägar både i och utanför skolan. I mitt eget fall var jag ”språkmänniska”, vilket skulle förklara mina mediokra (minst sagt) matematikprestationer. Logiken känns rätt dammig, men så resonerade mina lärare och föräldrar. Hur det där ser ut nu vill jag undersöka närmre. En tanke är hur vi lätt och trots vårt bättre vetande faller in i prat om eleverna som duktiga, vassa etc. Hur motivation, strategier och annat intressant (spela instrument t ex) samverkar för att utmana och utveckla kunskaper är kanske mycket mer avgörande än formuleringar i kursplaner (som förstås är viktiga).

Nä, nu ska jag ta en titt på odlingarna, ta en cykeltur och senare kanske ett kvällsdopp i Strålan.

 

Cheating as Learning

1 kommentar

This week I have joined the open course Rhizomatic Learning – The Community is the Curriculum, and I look forward to participating with an open mind and few goals, so far!

The first week you introduce yourself and your goals, get acclimated (FB, Twitter #rhizo14, P2PU) and a share your thoughts on the topic of the week. Discussions and examples are everywhere and the abundance seems like a huge smorgasbord. Cheating as learning is for starters!

The idea of cheating as learning really challenges the very view of learning! What do you know when you know something? How do you use your previous knowledge to solve problems? Where do you find support? What is the proximal zone of learning nowadays? How do you study? We discuss it at my school every year in connection with the national tests and we are not in total agreement, to say the least.

I teach at the upper secondary/senior high level and every time I ask a group of students if they have cheated on a test, every single one has! They are surprisingly willing to share their methods with me, when I tell them that we are not going to have traditional tests (apart from the national ones). Their creativity knows no limits when it comes to cheating; in fact the cheating methods outnumber the common learning strategies by at a guess five to one.

Is the cheating frequency related to performing anxiety or is it due to the playfulness of doing something forbidden? If, so, does this alert the students, who thus perform better? Is cheating the result of procrastination? Is it simply the lazy short cut to good grades? Is it perhaps due to the ways we teach and test knowledge? Is it a combination? However, last year I decided to use the energy to the favor of learning.

In the second grade I examine the history of literature (in Swedish), which is quite a difficult part of the course, as it requires a general understanding of the literary and the political currents. The test  consists of both analysis and creative writing. I have always told my students to prepare (why not together) and bring the notes to the test, which they also did. Pages of them, which make the “cheating” hard to manage, since the time is limited! This time I told them to bring only one handwritten cheating sheet in a4 formats, and a few interesting things happened. The word cheating instantly triggered their interest; one of them had heard that the method was used at an Ivy League University, many looked bewildered, some were skeptical and a handful obviously did not follow (neither my arguments, nor my instructions).

The interesting thing is that the results of those who followed my instruction and carefully summarized what they found most important did so much better than those who copied and pasted their cheating sheets. Curious about how they had done, I collected the sheets and one sheet stood out from the rest. This student had actually cheated when creating his cheating sheet: At first sight it looked a4 and it was written by hand in small letters. Looking closer I saw that you could also unfold smaller rectangular pieces of paper that he had cut and pasted on the sheet when he had filled it. (I will see if I can find it and upload a picture). I was outwitted and happy about it! And he never used it in the test situation.

 

The time and effort spent really paid off and he and many others did brilliant analyses, identified features in texts and art and wrote two texts in the style of Goethe and Dostoevsky.

Having said this, I think cheating is a learning strategy worth considering!

What’s in a badge?

Lämna en kommentar

När vi drog igång Digitala Skollyftet funderade jag på om jag skulle hinna med något eget lärande alls, eller om min roll skulle vara den bakom kulisserna. Så här i backspegeln känns den tanken lite naiv, för vad gör vi hela tiden? Just det, lär oss och det oavsett vilken roll vi har! Framför allt vet att jag kan fortsätta med det framöver, för alla grupper och samtalstaggar ligger ju kvar och kollegiet kommer fortsätta att finnas där. En mycket vilsam tanke för den som inte hunnit med i svängarna (jag t ex) och en fundamental sådan. Det handlar om digital litteracitet, alltså kunskapen om hur vi navigerar för att lära oss och hur vi använder varandras kunskap för att utveckla vår egen på ett öppet, synligt och generöst  sätt.

1. Jag använder digitala verktyg och sociala medier för kommunikation, lärande och skapande.
Bloggen är död, skriver Jason Kottke. Nu menar han en aspekt av bloggandet, nämligen digitala dagboksfunderingar. Dave Cormier sa att lärarbloggandet har avstannat i Kanada, men här känns det inte så. Att dela med sig av god undervisning och att blogga med elever känns fortfarande pedagogiskt intressant.

Digitala Skollyftet valde blogg, Facebook, twitter och Google+ för kommunikation och det sista var helt nytt för mig. Jag hittar nya sätt (för mig) att använda dessa fora, och ett sådant var Google hangout on air. Här är en av sändningarna, med skolbibliotekarierna Cilla Dalén, Rebecca Borg, Peter Rydén och Eric Haraldsson. 

Lär av andra gör jag hela tiden! Jag har jag läst och och kommenterat på bloggar, och hunnit blogga lite också. I synnerhet i början av handlade min aktivitet på twitter (#digiskol) och FB och Google+ (Skollyftet) om att hjälpa deltagare tillrätta, men också om att se bloggar födas, ge glada tillrop och upptäcka den kraft och glädje som spred sig! Det här med hangout on air blev ett återkommande inslag varje vecka. Det har bjudit på massor av intressanta tankar som inspiratörerna bjudit på, men också på tekniska utmaningar, t ex  att (aningen stressblockerad) i sändning försöka rätta till små problem, som det nedanför. En lärdom är att Google uppdaterar och gör små förändringar titt som tätt! Tack Micke Kring och Sara Mörtsell! Det hela löste sig: twitter och det utvidgade kollegiet,  igen!

Skapandet tänker jag som i skapa förutsättningar för lärande och kommunikation och att använda de möjligheter som finns. I min undervisning har jag bloggat, med varierande framgång och säkert gjort de flesta misstagen. Förra året skapade jag en ny blogg med mina tvåor (nu treor) inför ett ett projekt om giftmord i litteraturen. Det ligger kvar på bloggen Inspirationen kom via mina kollegor på NGbib, som träffat Sofie Nilsson på Blackebergs gymnasium. Hon hade som samarbetat med en kemilärare . Här finns bloggen. Ibland är en blogg, som i arbetsyta lite långsam, när eleverna ska publicera texter att ge feedback på, så jag prövade att lägga ut elevernas essäer på en padlet, som jag länkade till från bloggen. Det gick  snabbt och smidigt. Vikten av en bra titel blev tydlig, eftersom ytan bjuder på en visuell utmaning. Inte minst märktes det när eleverna valde vilka tre essäer de läste för att ge ”two stars and a wish”.

2. Jag är en person som både lär av andra och lär ut till andra i det utvidgade kollegiet
Det lättaste: lär av andra gör jag HELA TIDEN (genom att hänga med Per, Sara och Anna och rådda Digitala Skollyftet) och i och med att jag läser bloggar, följer FB-grupper och twitter. Google + (som var en gåta tills nyligen) , padlet som kommunikationsyta, hur jag bäddar in tweets i en blogg (fast inte helt och hållet tror jag), kommit igång med screencastverktygen Jing/Kaizena och talad feedback till elevarbeten, hur jag taggar effektivare i WordPress och vikten av underrubriker i blogginlägg är axplock . Inget jag lärt mig utan mina kollegor på nätet. Digitala Skollyftet är förstås ett exempel på att skapa förutsättningar för lärande och där har jag både bidragit och lärt mig massor i processen.

Rent konkret har alltså hangouts varit en källa till lärande och insikt i hur bra verktyget är för möten och kunskapsutbyten som är oberoende av plats och, filmade också av tid. De flesta av Digitala Skollyftets planeringsmöten har skett så. Direktsändingen blir förstås förknippad med viss nervositet inledningsvis och inför Bibliotekshangouten v 51 hade vi två testsesioner, där deltagarna kände sig för och jag prövade att sätta upp en on air-sändning, vilket fungerar lite annorlunda än den mer privata hangouten. Direkt kunskapsdelning när det är som bäst och så himla roligt att träffas ”på riktigt” efter att ha twittrat och delat dokument. Vad sedan andra lärt sig av mig är det som jag tycker är svårast att veta och ge exempel på, eftersom det är svårt att säga när kunskaper landar. Nämnda bibliotekarier lärde sig säkert lite om hangout.

3. Jag använder mina färdigheter på ett sätt som gynnar utvecklingen av min roll i skolan
Ett smart och elevaktivt sätt att använda kunskaper om digital kommunikation på är att låta eleverna fylla i sin egen kursmatris utifrån de examinationer vi haft, dela dokumentet med mig och sedan jämföra med min bedömning. Bra underlag till omdöme och samtal! Jag testade mindre skala förra året vid denna tid och gjorde fullt ut nu innan jul Nu är det ganska många matriser som ligger i min drive och strukturen behöver jag verkligen få kläm på, för  jag har INTE hunnit lära mig script för att förenkla återkoppling och formativ bedömning, vilket var ett av mina mål. Jag har läst på lite, men inte prövat än, eftersom tillvaron kom emellan. Tur att det finns en vår och tur att Katarina Lycken Rüter har lärt sig detta och gjort en instruktionsfilm! Formulär i Google (eller Socrative) är andra riktigt vassa verktyg som jag på allvar börjat använda för sondering av förkunskaper, exit tickets och självrättande läxförhör, attitydundersökningar, utvärderingar, val av romaner, m.m. Jag upplever att detta underlättar demokratiuppdraget och ger alla elever röst på ett sätt som tidigare tog väldigt mycket tid (läsa lappar och sätta ihop till något åskådligt). Nu ser jag också mycket fram emot ett utbyte via bloggar kring  ett genustema  mellan Majkens engelska 5 och min engelska 6.. Vi har träffats i det utvidgade kollegiet, och tack vare #digiskol ser det ut att bli ett litet utbyte. Det känns spännande och potentiellt lärorikt med utvidgade klassrum!

Att dela med sig av sin kunskap och sitt lärande mer än något annat handlar om ett förhållningssätt och att jag är så himla stolt och glad att få ingå i den sharing-is-caringkultur som växer sig allt starkare. Att vara generös och dela med sig av  tankar och kunskaper är en fin egenskap, som jag både uppskattar hos andra och hoppas jag, andra uppskattar hos mig. Minst lika viktigt är att bjuda på sina kunskapsluckor, för utan dem blir det lätt uppvisning. Badge eller inte, nog har digiskolhösten varit en kunskapsresa alltid och det bästa är att ryggsäcken, trots tungt innehåll  känns lätt och fin att bära när vi bär den tillsammans!

 

Post hangout och nya frågor

1 kommentar

Jag har just deltagit i mitt livs första livesända hangout, och det var fantastiskt roligt och intressant. Hoppas fler än jag blir inspirerade och, lika viktigt, känner sig inkluderade. Det här blir mitt hittills kortaste blogginlägg, och frågan lyder: hur tycker du att vi ska få nätverket att växa till sig och åstadkomma feedback för alla som bloggar? Det man vattnar är det som växer och vi vill ju växa i vår profession, eller hur?

Tävlingar eller kommentarer? Båda delarna? Räcker det med glada tillrop på Twitter, G+ och FB, eller är det fler som suktar efter att tänka tillsammans? Jag ser fram emot alla kommentarer här nedanför!

Korsbefruktning pågår

2 kommentarer

Det är så spännande att följa de olika flödena, på blogghubben, hashtaggen #digiskol på twitter, Facebook och (något jag håller på att försöka förstå mig på) gruppen Skollyftet på Google+! Funkar inte länken förstår ni varför och hittar den säkert ändå!

Tankar föder tankar och en idé som jag fick för ett tag sedan kom tillbaka: är den om en karta (t ex i Google Maps) där deltagare i Digitala Skollyftet skulle kunna markera sin geografiska position. En av grundtankarna är att den ska vara inkluderande och ske enbart på nätet, men det utesluter inte möjligheten att också ses ”in the flesh” ( köttvärlden).

Nu ropar jag på någon
som vet hur det skulle kunna gå till, rent tekniskt. Om det går alltså. Jag ser framför mig en karta full av små klickbara prickar som länkas till oss (tänk kriminalare, karta, nålar)  Nog skulle en sådan karta vara kul att ha på Digitala Skollyftets sida? Hoppas, hoppas att detta är möjligt!

Och nu tillbaka till den numera metaforiska och snabbt växande  rättningshögen (som ju är en välfylld mapp i ett moln). Just som jag fick kläm på röstrespons brakade ljudkortet, så det får bli halv rättning i kommentarsbubblor. Det vore intressant att höra mer om t ex @Klyckens erfarenheter på detta område.

 

 

Reflektion mitt i #digiskolvecka ett

Lämna en kommentar

Skolforum och introduktionen av Digitala Skollyftet är till ända och i mitt huvud trängs tankar och idéer. Jag tänker tillbaka på alla de fantastiska samtal jag har haft förmånen att delta i, för att inte tala om de som väntar!  Så många glada och förväntansfulla möten, både i sociala medier och i vår monter på Skolforum och i studion! Så rätt det känns att vi skolmänniskor nu tar initiativet till vår egen fortbildning och utvecklingen i ett längre perspektiv! Som Anne-Marie Körling sa i måndags: vi är inte så många, än, men det utvidgade kollegiet (snart kollegiet, kort och gott) växer fort nu och det är grymt; det är en drivbänk för kunskaper som behövs för att kunna driva den skolutveckling som vi både längtar efter och så väl behöver. Det här leder också till att lärare, rektorer och skolbibliotekarier hittar andra att kompetensutvecklas tillsammans med inom sina områden. En lärarkategori jag helt har missat är sjukhuslärare. Anders (hör av dig så länkar jag till dig) berättade om det, och jag kan tänka mig att det finns behov av nya nätverk och resurser att bygga vidare på för er.

Nästa steg
Så här i början är det svårt att överblicka vad som händer och var. Om det sa Malin Karlsson något så klokt när hon blev intervjuad, (se 25 minuter in i sändning) nämligen att allt klarnar så småningom, och under tiden är det bara att plocka russinen ur kakan. Det sammanfattar nog i princip hur det kom sig att jag vågade ge mig in i detta projekt till att börja med. Apropå russin är ett sådant  Jonas Bäckelins film, som är resultatet av ett annat projekt. Se den!

Egna mål
Redan nu har jag lärt mig massor genom att planera och iscensätta Digitala Skollyftet med det fantastiska gäng Anna Kaya, Sara Mörtsell och Per Falk utgör. I koncentrerat urval har jag lärt mig hur viktigt det är att länka med fler ord än bara ett kort ord som ”här” för att talsyntesprogram ska kunna upptäcka länken, vikten av underrubriker , hur man rullar upp och ned en rollup, en hel del om tryckerier, att starta ideell förening, att det går att hålla en twitterkurs med penna och papper och mycket, mycket mer! Allra viktigast är att se hur kraftfullt det är med tillit och engagemang hos så många människor. Nu funderar jag på vilket/vilka lärandemål jag ska formulera, men jag långt ifrån färdig och väljer att vara öppen och leta russin ett tag till. Kanske blir det en knytkonferens med elever (mina eller kanske mina och någon annans). Vad säger syfte, innehåll och krav  i engelska 6 och svenska 2 och 3, tro? Inget om knytkonferens, så mycket vet jag, men nog borde det vara en idé värd att prova, eftersom formen är betydligt mer fruktbar än debatt, åtminstone om debatterna som sänds i tv är förlaga. Jag har tidigare haft liknande inslag, men aldrig med samma ansvar hos deltagarna för att aktivt bidra eller hitta en annan intressant diskussion. Hur skulle det gå att göra det med t ex hangouts? Är också sugen på samarbeten  i svenska eller engelska. Nu tänker jag lite till!