Etikettarkiv: betyg

När moroten blir piskan

I morse läste jag Sven- Eric Liedmans mycket läsvärda inlägg i DN kultur: Nya betygen, en dumhetens triumf. Läs den! Den fångar kompromissen om betyg i år fyra på kornet. För hur kan vi tolka det som något annat än dumhet (eller makthunger) att gå emot en hel yrkeskår och all den forskning som gjorts i modern tid? Att dessutom bolla vidare försöket till kommuner, som styrs av mer eller mindre pedagogiskt insatta politiker är ansvarslöst. Åtminstone i min kommun har kommunstyrelsens ordförande redan bestämt sig för att delta och det verkar inte alls bli skolorna som väljer om de vill delta. Är någon förvånad?

Om vi för en stund leker med idén att yttre motivation fungerar och att vårt beteende alltså regleras av positiv respektive negativ stimulans, finns det all anledning att fundera på hur den typen av stimulans fungerar i förhållande till kunskapsutveckling. Den nötta metaforen morot och piska får duga.

En viktig skillnad mellan moroten och piskan är att moroten erbjuder en riktning. Det som lockar ropar kom hitåt! Piskan å andra sidan saknar all precision och den kräver strama tyglar: den som piskas försöker till varje pris ta sig ifrån smärtan. Att sparka bakut, att skena vilt in i skogen eller att spela död är alternativen.

Om man ropar kom hitåt och gör det medan tid är,  för annars är din framtid för alltid förstörd! Och du,  ta för allt i världen inte en omväg via en existentiell utvecklingskris för då blir allt försent! riskerar den där moroten uppfattas som en piska. Det gör den av oerhört många elever som är gamla nog att få betyg i vårt system. Du (får för dig att du alltid) måste prestera på topp för annars kan du inte välja vad du vill när du väl kommer på vad du vill, mer specifikt än få ett meningsfullt arbete, ett arbete över huvud taget, ja vad som helst så du inte faller i den avgrund du blir allt medvetnare om. Hjärnstress är farligt och fullkomligt kontraproduktivt för lärande. Det vet du, och det stressar dig ännu mer.

Det är oerhört sorgligt att se hur samma ungdomar som en gång i tiden började sin skoltid med kunskapsiver kommer till gymnasiet, redan ganska slitna efter att ha pressat sig till betyg som oftast tog dem till det program och den skola de ville. Väl framme mals  lusten, orken och motivationen till studierna gradvis ned, eftersom ALLT handlar om betyg hela tiden i varje given kurs, och så oerhört lite handlar om att vara en lärande människa på en livslång bildningsresa.

Vi vet att piskan inte fungerar motivationshöjande i något sammanhang , undantaget populärkulturens vurm för BDSM, som ju knappast har med kunskapsutveckling att göra. Moroten kan fungera i sammanhang som inte omfattar kognitiva färdigheter t ex att trava kartonger snabbt eller som i exemplet i Dan Pinks tal nedan, att öva sig i att träffa ett basketmål. Det är inte att förakta, men det är en annan slags aktivitet än abstrakt tänkande. Det som fungerar som motivation för att lära är inre motivation, viljan att bli bättre/lära sig mer, och inte minst mål och mening. Har du inte läst eller sett  Pinks sammanfattning av sin bok Drive, The Surprising Truth About What Motivates Us, är de tio minuter den tar värt det!

PS. Jag tror inte att Jan Björklund är dum, utan att han är mycket medveten om vad han lägger i vågskålen och att han alltså ser mål och mening med det hela  i sin politiska övertygelse om hur ett gott samhälle ser ut. Det i sig är sorgligt, men alternativet, att han faktiskt inte förstår det orimliga i att tro att något gott skulle komma ur tidigare betyg vore så oerhört konstigt.

Bortklippt, men här

Igår morse satt jag i Nyhetsmorgon (fråga mig inte varför, men jag blev uppringd av LR igår, trots att jag är medlem i Lärarförbundet, men Ana Udovics bok Generation Ego, där jag intervjuats fanns visst med i bakgrunden). Det gällde  att ge min syn på den nya undersökningen som visar att lärare utsätts för påtryckningar från föräldrar.

Jag sticker inte under stol med att formatet känns begränsande, men direktsänt innebär åtminstone att det är det som sägs som hörs. Inslag tänker jag akta mig noga för sedan Aktuellt genom aktivt klippande och klistrande producerade nyheten att Danmark är fantastiska på datorer i skolan och Sverige, ja motsatsen är en underdrift. Generaliserat och klart.  Klipp och klistra duger lika lite i TV som i elevuppsatser! Medierna får hellre hjälpa skolan att få medvind efter en lång tid av motsatsen. Om det ska klippas, klipp ihop några goda exempel, för allas vår skull!

Åter till inslaget, som inte kändes fullt så stressigt som det ofta verkar vara när de ringer in lärare .

Här är det som blev sagt i morgonsoffan

I en intervju efteråt fick jag tid att utveckla mina tankar, men den snutten var nedklippt till oigenkännlighet, och är dessutom borttagen. Några tankar:

I den reform som var på väg att sjösättas när jag började arbeta som lärare 2006 (Gy2007) skulle ämnesbetygen återinföras. Det var mycket klokt. När reformen revs upp och ersattes av Gy11 skrotades detta. Tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom detta ständiga betygsättande får konsekvenser för eleverna, lärarna och inte minst för kunskaperna. Alla mer eller mindre uppslitande betygssamtal skulle ske mindre ofta, och därmed också fixeringen vid betygen.

Fokus på betyg sker på bekostnad av kunskapsprocessen mer än som stöd för den, om vi får tro t ex Dan Pink. Belöningar, om man väljer att se betyg som sådana, fungerar bara vid mycket enkla uppgifter, som att packa en kartong fort. De fungerar inte i komplexa processer, som att analysera, utveckla språk, lära sig fysik och andra ytterst krävande processer, utan där motverkar belöningen istället. Sett ur det perspektivet blir kurssystemet en sönderhackning med ett slags matrisfyllningsmål, som har lite med verklig kunskapsutveckling att göra. Men det liknar mätbart, trots att  kvalitet inte kan mätas.

Ämnesbetyg har fler fördelar: En elev som blir sjuk eller krisar av andra skäl skulle kunna ha chans att hinna ikapp innan betyget för alltid (i detta perspektiv slutbetyg) satts mitt i processen. Nu krävs krisinsatser som långt ifrån alltid fungerar.

Det är inte konstigt att elever och deras föräldrar pressar lärare, för systemet har byggt in ständig betygsstress. Vi mäter och mäter och mäter och ibland för sakens egen skull. Ibland känns bedömning (ibland misstagen för formativ), som det här. Nästa steg ska nås:

Om man tänker på hur klyftorna växer är det inte heller så svårt att förstå att rädslan för att falla påverkar eleverna, kanske mest via föräldrarna som tänker att hela livet hänger på det där betyget. Kommer dottern/sonen inte in på exakt den rätta utbildningen kan spelet liksom vara förlorat. Vad nu spelet är…

På vägen hem åkte jag med en av Stockholms många välutbildade taxichaufförer, denna gång en pensionerad matematiker. som tack vare sitt intresserade barnbarn föreläser om folkmordet i Rwanda. Jag tror han nappade på mitt förslag om att arbeta ideellt med läxstöd, för denna trevliga man ville använda sina kunskaper, det var alldeles tydligt.

 

Den blomman man vattnar är den som växer, del 1

På sista tiden har jag funderat mycket på den slags drivkraft, som manifesteras i ett nyfiket förhållningssätt och där formulerandet av frågor, som utmanar den kunskap man besitter är själva förutsättningen för lärandet. Krzysztof Baks artikel i DN aktualiserade det som fler än jag brottats och brottas med. Min pappa var en lärare av sin tid, en tid där läraren fortfarande ofta ställde frågor som eleverna svarade antingen rätt eller fel på, alltså ickeautentiska frågor. Ett par år innan han gick i pension i början på 90-talet slog det honom att det var galet att han frågade sådant som han redan visste. Det var förstås eleverna som skulle ställa frågor om sådant de inte visste! Astrid Lindgren lät Pippi Långstrump formulera det här långt tidigare, men just då landade det hos honom och han gjorde om hela sin undervisning de sista åren.

Fel fråga
På studieförberedande program möter vi de unga människor, vars mål i tillvaron är höga betyg som håller dörrarna öppna till den dagen de kommer på vad de vill göra. Vägen till toppbetygen ska gärna vara så kort och rak som möjligt. Betygen är förstås viktiga för eleverna, och frågan som jag får oftare än någon annan är vad behöver jag göra för att nå A? Den frågan är svår att svara på, trots att svaren står i ämnesmatriserna, för inte heller de är okomplicerade. Fokus på att möta kunskapskrav (har lite svårt för ordet) kan också stå i vägen för annat som elever behöver göra för att lära sig på djupet, som att våga ha fel, ta risker och framför allt inte hela tiden visa att de redan kan (för att få högt betyg). Läser eleverna matriserna som manualer eller kanske som kartor kan så mycket gå förlorat, men i ett nytt betygssystem med nya kravformuleringar är det inte så konstigt att det är på dem vi fokuserar nu, både lärare och elever. Jag vill mycket hellre planera god undervisning som ger eleverna den stimulans de behöver för att lära sig så mycket som bara är möjligt. Och som vi vet är det det som vattnas som växer.

Sväva på vingar av ovisshet
Hur gör vi då?  Frågor behöver uppmuntras och elevernas förhållningssätt behöver förstås matchas av lärarnas. Mitt arbetslag tog fasta på Baks konstaterande och nu har vi beslutat oss för att vi ska låta frågorna vara den röda tråden genom hela det första året på gymnasiet i alla ämnen. Målet är frågandet i sig. Det kommer bli spännande att se hur det går när alla lärare tar ett samlat grepp kring detta. Utmaningen kan bli att få elever att känna att det är ok att nyfikenheten tar över. Som det är nu är det nog oftast smarta svar eller förklaringar som genererar hög status, och sådana kommer förstås också att vara välkomna bara man är beredd på följdfrågor. Inte ifrågasättanden utan just nyfikna och vetgiriga frågor!

Att inte veta tillsammans
Jag vet inte om fler känner igen sig, men ibland lyckas jag inte riktig vara sådär inkännande och dialogproffsig. Då händer det att jag hör mig själv servera svar på frågor om sådant jag tycker om att prata om. Jag identifierar det och vet att det bättre att  be om en gissning eller en hypotes, eller ställa en stödfråga, om man ska vara en frågande förebild. Det som spökar i min ryggrad är en djupt rotad bild av läraren som den som sitter inne med svaren (vilket kan vara fallet). Med tanke på hur kunskap sprids och skapas idag behöver bilden förändras drastiskt. Ann-Marie Körling pratar om feta öppna frågor som leder till tankar och nya frågor, och de är förstås en helt annan slags frågor än de min pappa slutade ställa. Vi, både lärare och elever, behöver ställa frågor som föder fler frågor och som inte har givna svar (som läraren äger). Att inte veta tillsammans med elever är lärorikt och utvecklande på många plan, och som alla lärare är jag förstås alltid sugen på att lära mig nytt. På ett sådär lite pinsamt medelålders sätt kan jag bara inte låta bli att konstatera att om det är frågandet som ska vattnas måste det bli fett att fråga!