Pip och brum eller tystnad?

I helgen var jag på barndop. Bebisen var otroligt söt där hen mycket intresserat följde prästen med blicken under ivrigt fotarbete som vi kunde se genom den böljande dopklänningen. Följde prästens göranden gjorde förstås alla närvarande mer eller mindre förstrött.

Huruvida de samlade bekänner sig till den kristna tron eller någon annan tro, eller inte tror överhuvud taget är förstås omöjligt att veta, men att de flesta sannolikt inte är regelbundna besökare i Svenska kyrkan borde kunna antas: Det var betydligt fler personer närvarande  på detta dop än snittet på en söndagsgudstjänst, vilket är 37 besökare (beräknat på 4 278 947 besök fördelat på de ca 2200 församlingarna i Sverige). Igår dök en artikel upp i flödet (tack!) där svenskarnas vilja formulera sin tro oberoende av kyrka eller föräldrar är intressant i det här sammanhanget . De flesta tror sedan trettiotalet på en kraft som de inte vill kalla Gud, säger sociologen som gjort studiens som artikeln baseras på.

Föräldrarna sa nämligen efteråt att de bett prästen hålla det hela så profant som möjligt. Det gjorde hon inte, utan gudsorden och trosformuleringarna duggade mycket tätare än på de flesta dop jag bevistat, ja varenda yttrande var retoriskt välvalt, för dem som begrep dem. Förtydliganden av  bibelord som möjligen slår an hos dem som gillar traditioner och är lite till åren komna och dessutom bekänner sig till denna tro, de som handlar om att om upptas i Kristi ljus och att slippa vandra i mörkret etc, de lyste med sin frånvaro. Medelåldern låg nog runt trettio, många var barn och unga, två över sjuttio. Ceremonin kändes lång och alla visade prov på stort tålamod, särskilt det lilla barnet. Tre psalmer hade valts ut och prästen uppmanade alla att sjunga med, i synnerhet som akustiken skulle göra det hela så stämningsfullt. Pianisten hade redan visat vägen med en låt av Elton John och själva sjungandet ser jag alltid fram emot, även om jag hellre sjunger sådant som svänger lite mer än psalmer som aldrig gör just det.  Och så ….

Tryggaräkaningenvara…  Pip, krax. tyst. En tonart som passar uppsjungna sopraner och tenorer, och barn innan målbrott. Så när det finns en flygel, ett underbart rum och det ska välkomnas och glädjas tillsammans piper eller brummar vi altar och andra, det vill säga samtliga närvarande. Det väser lite trevande tills de tystnar i bänkarna. Det var blott en röst som hördes i rummet och det var prästens klara sopran.

Vad jag far efter undrar kanske någon nu. Kyrkliga ceremonier hör väl knappast till undervisning?  Kanske inte, men  jag har lytt Lisa Ekströms råd att undersöka hur andra branscher fungerar  för att hitta nya sätt att tänka och nu har jag tänkt på kyrkan i ett par dagar. I artikeln ovan nämns att kyrkbänkarna gapat tomma i hundra år. Min tes är att kyrkan skulle locka fler om de gjorde en analys: Varför sjunger inte folk? Har det att göra med att de inte kan melodierna? Förstår de psalmanvisningarna på tavlan? Är de blyga? Förstår alla vad jag säger eller räcker det om jag talar med de redan frälsta? Utifrån svaren som alla har med mottagaranpassning att göra blir det möjligt.

Men finns det alls något att hämta i jämförelser med undervisningen? För länge sedan var kyrkan obligatorisk om du inte ville bli utstött ur gemenskapen. Skolan är fortfarande det.  Folkskolan måste ha lånat en hel del, t ex hur rummet ser ut, och hur auktoriteten läraren stod längst fram och förmedlade. Tiden har inte stått stilla, för hur skulle det se ut i skolan om vi gjorde så idag? Skulle eleverna komma om lärare talade i ”fel tonart”, inte förklarade begrepp och satt inne med hela sanningen, ganska obegripligt paketerad? Att ge alla elever en röst är avgörande på så många sätt, och hur ska de kunna få det om de inte förstår? De där 37 förmodat tysta besökarna per kyrka är något fler än vad som får plats i ett ordinärt klassrum, och de flesta kyrkor är betydligt luftigare och ofta bättre underhållna, det är en väsentlig skillnad. Resurserna är i alla fall inte jämförbara.

Klassrummets ordning och kyrkans liturgi (riter och ceremonier) har fjärmat sig rätt mycket, även om vissa ritualer lever kvar i en del klassrum. Hur transparenta och självklara är de? Hur använder vi rummen och möblerar vi och varför? Teacher rimmar på preacher, är den en slump? Och hur inkluderade känner sig eleverna? Hur delaktig i en grupp känner sig de elever som stirrar in i andras ryggar och egentligen bara ser läraren? Planerar vi så att alla röster hörs? Som tankeexperiment kanske analogin fungerar en bit i alla fall, eftersom mottagaranpassning är något att bita i för oss alla som vill få andra att förstå genom att delta och bli berörda.

Vid en jämförelse om mottagaranpassning och inkludering vinner skolan, det är jag rätt övertygad om, trots och tack vare auktoritetsproblemet: lärare åtnjuter inte samma vördnad som präster i respektive situation och behöver därför arbeta mer med detta. Både prästen och kyrkomusikern borde fundera på  att transponera till en tonart som passar de som ska sjunga, eller hur? För inte är det så att prästen egentligen vill sjunga solo?

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *