Post hangout och nya frågor

Jag har just deltagit i mitt livs första livesända hangout, och det var fantastiskt roligt och intressant. Hoppas fler än jag blir inspirerade och, lika viktigt, känner sig inkluderade. Det här blir mitt hittills kortaste blogginlägg, och frågan lyder: hur tycker du att vi ska få nätverket att växa till sig och åstadkomma feedback för alla som bloggar? Det man vattnar är det som växer och vi vill ju växa i vår profession, eller hur?

Tävlingar eller kommentarer? Båda delarna? Räcker det med glada tillrop på Twitter, G+ och FB, eller är det fler som suktar efter att tänka tillsammans? Jag ser fram emot alla kommentarer här nedanför!

Korsbefruktning pågår

Det är så spännande att följa de olika flödena, på blogghubben, hashtaggen #digiskol på twitter, Facebook och (något jag håller på att försöka förstå mig på) gruppen Skollyftet på Google+! Funkar inte länken förstår ni varför och hittar den säkert ändå!

Tankar föder tankar och en idé som jag fick för ett tag sedan kom tillbaka: är den om en karta (t ex i Google Maps) där deltagare i Digitala Skollyftet skulle kunna markera sin geografiska position. En av grundtankarna är att den ska vara inkluderande och ske enbart på nätet, men det utesluter inte möjligheten att också ses ”in the flesh” ( köttvärlden).

Nu ropar jag på någon
som vet hur det skulle kunna gå till, rent tekniskt. Om det går alltså. Jag ser framför mig en karta full av små klickbara prickar som länkas till oss (tänk kriminalare, karta, nålar)  Nog skulle en sådan karta vara kul att ha på Digitala Skollyftets sida? Hoppas, hoppas att detta är möjligt!

Och nu tillbaka till den numera metaforiska och snabbt växande  rättningshögen (som ju är en välfylld mapp i ett moln). Just som jag fick kläm på röstrespons brakade ljudkortet, så det får bli halv rättning i kommentarsbubblor. Det vore intressant att höra mer om t ex @Klyckens erfarenheter på detta område.

 

 

Reflektion mitt i #digiskolvecka ett

Skolforum och introduktionen av Digitala Skollyftet är till ända och i mitt huvud trängs tankar och idéer. Jag tänker tillbaka på alla de fantastiska samtal jag har haft förmånen att delta i, för att inte tala om de som väntar!  Så många glada och förväntansfulla möten, både i sociala medier och i vår monter på Skolforum och i studion! Så rätt det känns att vi skolmänniskor nu tar initiativet till vår egen fortbildning och utvecklingen i ett längre perspektiv! Som Anne-Marie Körling sa i måndags: vi är inte så många, än, men det utvidgade kollegiet (snart kollegiet, kort och gott) växer fort nu och det är grymt; det är en drivbänk för kunskaper som behövs för att kunna driva den skolutveckling som vi både längtar efter och så väl behöver. Det här leder också till att lärare, rektorer och skolbibliotekarier hittar andra att kompetensutvecklas tillsammans med inom sina områden. En lärarkategori jag helt har missat är sjukhuslärare. Anders (hör av dig så länkar jag till dig) berättade om det, och jag kan tänka mig att det finns behov av nya nätverk och resurser att bygga vidare på för er.

Nästa steg
Så här i början är det svårt att överblicka vad som händer och var. Om det sa Malin Karlsson något så klokt när hon blev intervjuad, (se 25 minuter in i sändning) nämligen att allt klarnar så småningom, och under tiden är det bara att plocka russinen ur kakan. Det sammanfattar nog i princip hur det kom sig att jag vågade ge mig in i detta projekt till att börja med. Apropå russin är ett sådant  Jonas Bäckelins film, som är resultatet av ett annat projekt. Se den!

Egna mål
Redan nu har jag lärt mig massor genom att planera och iscensätta Digitala Skollyftet med det fantastiska gäng Anna Kaya, Sara Mörtsell och Per Falk utgör. I koncentrerat urval har jag lärt mig hur viktigt det är att länka med fler ord än bara ett kort ord som ”här” för att talsyntesprogram ska kunna upptäcka länken, vikten av underrubriker , hur man rullar upp och ned en rollup, en hel del om tryckerier, att starta ideell förening, att det går att hålla en twitterkurs med penna och papper och mycket, mycket mer! Allra viktigast är att se hur kraftfullt det är med tillit och engagemang hos så många människor. Nu funderar jag på vilket/vilka lärandemål jag ska formulera, men jag långt ifrån färdig och väljer att vara öppen och leta russin ett tag till. Kanske blir det en knytkonferens med elever (mina eller kanske mina och någon annans). Vad säger syfte, innehåll och krav  i engelska 6 och svenska 2 och 3, tro? Inget om knytkonferens, så mycket vet jag, men nog borde det vara en idé värd att prova, eftersom formen är betydligt mer fruktbar än debatt, åtminstone om debatterna som sänds i tv är förlaga. Jag har tidigare haft liknande inslag, men aldrig med samma ansvar hos deltagarna för att aktivt bidra eller hitta en annan intressant diskussion. Hur skulle det gå att göra det med t ex hangouts? Är också sugen på samarbeten  i svenska eller engelska. Nu tänker jag lite till!

Säg hej till trojanen: om oväntade effekter av MOOCs

Är lärare och skolledningar redo för en anpassning till förändrade roller, förändrade mål och en förändrad syn på hur utbildning kan gå till? Om så, hur möter och medskapar vi en ny kunskapskultur för den digitala tidsåldern? Är det alls möjligt, utan att vi utmanar vår syn på vad kunskap är? Är vi redo att lyfta samtalet från IT-verktyg till digital literacitet? Och vad har Massive Open Online Courses (MOOCs) med det hela att göra?

Medium för mänsklig samverkan
Digital litteracitet(er), en rak översättning av digital literacy(ies), är ett begrepp som används allt oftare också på svenska och jag väljer det framför kompetens, eftersom det finns en värdeskillnad. Literacy betyder läs- och skrivkunnighet men också kunskaper i ett ämne eller område, och sammantaget säger det en hel del om vilka kunskaper som avses. Men inte allt. I begreppet digital litteracitet ryms också förmågan att lära sig lära på ett nytt sätt, där nya kunskaper (digitala och andra) utgör en viktig del. Det handlar alltså inte om ett effektivt utnyttjande av teknologin för att överföra kunskap till så många som möjligt, utan om en process där kunskaper delas och växer med hjälp av de möjligheter som de digitala verktygen ger oss och där internet blir ett medium för mänsklig samverkan.

Kurs online inte nödvändigtvis lika med MOOC
I  sin artikel Massiveness + Openness = New Literacies of Participation? i Journal of Online Learning and Teaching tar Bonnie Stewart ett steg förbi de skiljelinjer i den akademiska världen som blir tydliga, när universitetens traditionella roll som förmedlare av kunskap och examina utmanas. Att en Massive Open Online Course (MOOC) kan vara väsenskild från en annan är bra att känna till, i synnerhet som MOOC-begreppet flätas ihop med onlinekurser, globalisering och nätverkat lärande till den grad att det är svårt att föra en diskussion och veta att man pratar om samma sak. Det kan röra sig om så vitt skilda kurser som Teaching the Web där “teaching and learning toghether” var devisen och kurser som utbildningsjätten Courseras Social Network Analysis, där ett innehåll studeras, förmedlas och bearbetas på ett bortsett från volymen mer traditionellt sätt. Den ena är en kurs i, den andra är en kurs om.

Hur öppet och hur gratis?
En viktig skillnad även hos MOOCs med traditionellare kunskapsförmedling att de ofta är gratis, eller nästan gratis, vilket öppnar för helt nya grupper av studenter. Vissa universitet/anordnare tar ut en avgift för den som vill delta i en grupp (s.k. signature tracks) där man kan erhålla ett kursintyg. Universitetsvarianterna brukar kallas för xMOOC där x står för extension, som i förlängning av den befintliga formella utbildningen. Öppenheten gäller åtkomst för dem som anmäler sig, men kursinnehållet omfattas i allmänhet av strikt copyright. Det första c.et i cMOOCs står för connectivist och ansatsen är learning-to-learn med hjälp av sociala medier och gratisprogram. Allt innehåll är också öppet för återanvänding enligt Creative Commons.  Läs gärna mer här.

Ethos och nätverkande
Nya literaciteter har, förutom den tekniska aspekten också en ethosaspekt, menar Stewart. Ett inkluderande förhållningssätt, massdeltagande, kunskapsspridning (expertise) i en delningskultur, meningsfulla och tacksamma roller för alla som är med och bidrar är det som lyfts fram. Stewart förtydligar:

New literacies are not merely the doing of the same old things with new technologies. In a world in which mobile, digital technologies permeate daily life on a seemingly ever-increasing basis, educators may mistake the usage of technologies within learning environments for digital literacies practice.

Stewart, som i artikeln bygger vidare på sin forskning från 2010 om den tidiga cMOOC-modellen, tar inte ställning för någon av modellerna här, utan fokuserar på de möjligheter till sociokulturell tillväxt och spridande av digital litteracitet som just storskaligheten och öppenheten möjliggör, oavsett vilken slags MOOC det handlar om. Hon menar att även en MOOC som använder sig av en traditionell produktorienterad syn på vilken kunskap som ska förmedlas, vem som har rätten att definiera den (tex ett universitet) och hur den ska överföras till deltagaren kan fungera som en trojansk häst: I det storformatet döljer sig en potential för utvecklingen av en deltagarkultur och digital literacitet. Man får en oavsiktlig effekt  och nyckeln finns i mötet mellan deltagarna. När det finns en diskussionsfunktion i ett forum där deltagarna har egna profiler underlättas informationsflödet, underlättas uppkopplingsmöjligheterna, sker en organisk tillväxt, sker snabb iteration (upprepning) av förbättringsidéer,  begrepp och koncept, liksom effektiv skalbarhet. Antagandet, som Stewart gör är att nätverksanslutet deltagande blir kraftfullare i massiv skala än när storleken är den hos en konventionell onlinekurs, vilket förklaras av nätverkseffekten: Det finns mer användbar kunskap att hämta i ett stort nätverk än i ett litet. Användarna rekommenderar nätverket och fler användare tillkommer etc.

Och utmaningarna är…
Var kommer nu vanliga lärare och skolledare in i bilden? Medan den akademiska kartan ritas om tar de flesta skolor fortfarande mentala myrsteg, trots stora investeringar i tekniken. Det är troligen fler skolor än min som har lönegrundande mål där användandandet av IT i undervisningen skrivs fram. Lärare ska aktivt använda Google Apps for Education och eventuellt andra moderna IT-verktyg i sin pedagogiska verksamhet, är ett citat. Men säger det egentligen mer om varför, än formuleringen Lärare ska aktivt använda tavlan, OH och eventuellt blädderblock i sin pedagogiska verksamhet? Med tillägget… i syfte att ge eleverna de redskap de behöver för att kunna utveckla sina kunskaper i en digital tidsålder skulle det säga något om vad den egentliga anledningen är, eller borde vara. Ordet eventuellt borde inte stå där över huvud taget i synnerhet som precis allt pekar på att vi behöver utveckla en digital metaliteracitet!

Frågan är om det alls finns anledning att säga att man använder IT i sin undervising i en digitaliserad värld? Att inte vara digitalt litterat innebär att sakna tillträde till i sin egen kunskapsutveckling. Den nya literaciteten innebär att kunna inta ett metaperspektiv och som lärare behöver vi ta steget och våga utmana vår syn lärande och kunskap. Nu erbjuder Digitala Skollyftet en möjlighet att göra just det! Låt oss pröva vad digital litteracitet kan innebära för framtidens utmaningar! Vi lär så länge vi är lärare!

It is particularly in the shifting of teacher and student roles that I suggest MOOCs may inadvertently create conditions for the development of new, participatory literacies, säger Stewart.

Är vi beredda att föra upp diskussionen från att vi ska använda “IT-verktyg” till hur vi skapar möjligheter för den digitala litteracitet som är en förutsättning för att kunna anpassa oss till samhällets accelerande förändringstakt och de nya behov som uppstår? Citatet som får avsluta fångar något viktigt i sammanhanget, även om yttrandet är äldre än internet:

Collective intelligence emerges when a group of people work together effectively. Collective intelligence can be additive (each adds his or her part which together form the whole) or it can be synergetic, where the whole is greater than the sum of its parts.

Trudy and Peter Johnson-Lenz,
Groupware: Orchestrating the Emergence of Collective Intelligence (c.1980)

 

Högtryck eller lågtryck i relationerna – hur undersöker vi sådant?

5201951055_9f74860189

Att lärare har goda relationer med sina elever vet vi är en viktig förutsättning för att lärandet ska äga rum. Det jag funderar på är hur vi vet om vi har det. Går vi på en allmän känsla, är vi alltid närvarande och lyssnande i mötena med eleverna, undersöker vi det på något vis i utvärderingar eller hör detta till gråzonen som den ordlösa kunskapen utgör?

Kontaktbarometer- ingen ny idé
I förskolan använde vi oss av en metod som kallas kontaktbarometer, (jag lyckas inte hitta ursprunget till den, som är ett slags sociogram, så om du vet är jag tacksam för info). Metoden verkar förekomma här och där i samband med former för likabehandling, men vet inga exempel från gymnasieskolor. Kontaktbarometern går ut på att ständigt utvärdera den upplevda kvaliteten på kontakten med barn/elever. Varje lärare runt en grupp fyller på egen hand i ett enkelt formulär där namnen följs av ett plus för att man haft  kontakt och den varit övervägande positiv, en nolla om man inte har haft kontakt alls och ett minus om kontakten varit negativ den senaste tiden, t ex veckan. Det handlar alltså inte om att bedöma eleverna över huvud taget utan bara kontakten med dem, och den är lärarens ansvar.

Överförd till äldre barn i skolan blir det fortfarande lika viktigt med ett på förhand givet tidsperspektiv, som följs upp, säg varannan vecka. Om någon av lärarna har en nolla som inte beror på frånvaro, eller eller minus måste det lyftas och följas av ett handlingsprogram för att säkerställa att varje elev blir sedd och får ett bra bemötande under nästa period. Det kan handla om allt från att just du ska ta kontakt med eleven i korridoren eller småprata under lektionen till att koppla in föräldrar eller elevhälsoteamet. Ansvaret är förstås alltid den vuxnes.

Och verkligheten då?
Där jag arbetar är vi indelade i arbetslag runt ett program, men de flesta undervisar också i flera klasser utanför arbetslaget. Ofta pratar vi om hur klassen fungerar som grupp och lyfter en och annan elevs studiesituation, som vi lagt märke till. Det finns alltså stor risk att en del elever ramlar mellan stolarna. Eftersom vi i regel har närmare 200  elever kan det också upplevas som ogörligt att ens ha relationer till så många individer. Vad relationen ska bestå i vore intressant att utveckla, men här väljer jag att hålla mig till det som ändå är minimikravet: alla människor behöver bli sedda och vänligt bemötta för att må bra. Unga människor behöver också bekräftelse av vuxna runt omkring sig.

Hjärnan behöver möten
Neurovetenskapen är intressant här, t ex teorin om limbisk resonans . Helt kort går den ut på att förmågan att dela djupa emotionella tillstånd utgår från det limbiska systemet, och att tillstånden av harmoni, empatisk förmåga, rädsla, ängslan, och ilska regleras av dopamin och noradrenalin. Till våra klassrum kommer elever där det pågår så mycket under ytan. Den limbiska resonansen uppstår genom ickeverbal kontakt, som ögonkontakt, kroppsspråk, mimik och tonfall. Det är alltså viktigt att vi ser på  eleverna med varma ögon. I vissa fall kan vi vara de(n) enda som gör det den dagen, och jag tror att denna slags kompensation är utgångspunkten för att skolans kompensatoriska pedagogiska uppdrag ska ha en chans, eftersom rädsla, ilska och ängslan gör det omöjligt att lära sig, hur skicklig läraren än är.

Rutin för relationer
Stress och oro över prestationer, relationer framtiden och livet i allmänhet finns i alla klassrum. Jag känner, liksom många med mig en stor otillräcklighet som vuxen. Kontaktbarometern är en liten tröst ändå och den sitter i ryggmärgen. Även om vi inte har introducerat den i arbetslaget än, tänker jag plus, minus och noll när jag för in närvaron och emellanåt (till elevernas förvåning) hälsar jag dem välkomna genom att ta i hand och möta deras blick i dörren, precis som många av deras lärare gjorde i lågstadiet. Lite limbisk resonans, eleverna vaknar till och är mer uppmärksamma därtill.I klassrummet ser jag på eleverna när de arbetar och jag har en stund över. Jag ser mycket då. Vill så gärna veta hur andra gör och tänker kring det här, så välkomna med era kommentarer!

 

 

 

Vart tog de didaktiska frågorna vägen i samtalet om skolan?

Ett mycket läs- och tänkvärt inlägg av Håkan Fleischer fick mig att fundera kring det öppna mål för diverse lösningar, som den svenska skolan har blivit i och med att sanningar om den allt sämre kvaliteten ständigt är på tapeten.

Fleischer kritiserar, utan att helt avfärda användandet, Puenteduras SAMR-modell, som han ser problem med: Det saknas forskning, trots att den framställs som vetenskaplig; den fokuserar processen, alltså själva lärandet, på bekostnad av kunskaperna den ska leda till. Målet med modellen är ett omdefinierat lärande.

Precis som Fleischer ser jag problem med detta. Modellen missar flera av de didaktiska frågorna: I mitt eget huvud, vid mitt eget skrivbord är de automatiserade i planeringen av undervisningen, liksom vågar jag hoppas, hos de allra flesta lärare. De är inte desto mindre värda att lyfta, för de för en ganska undanskymt tillvaro i skoldiskursen.

För att illustrera vad jag menar väljer jag ett kunskapsmål ur ämnesplanerna i svenska för gymnasiet, vars kärna återfinns i många stadier och ämnen. Eleven kan värdera och granska källor kritiskt och, mycket förenklat, svarar jag på de didaktiska frågorna.

Här kommer den första frågan, vad ska eleverna lära sig? Svar: Ett förhållningssätt som bygger på ett förändrat sätt att tänka och ställa frågor kring källor

Varför ska det läras ut? Ett kritiskt tänkande är avgörande på individnivå i förhållande till informationsflödet, och på samhällsnivå i ett demokratiskt samhälle. Det är därför det står i ämnesplanen (vilket är det enkla svaret) Hur ska det läras ut? Det är nu frågan ska ställas om datorn är det bästa verktyget, vilket det inte nödvändigtvis är. Det finns flera möjliga ingångar: Kanske går jag in och illustrerar vikten av källkritik genom att ljuga om något (har hänt) för att visa hur lätt det är att lita på en källa, för att den verkar trovärdig. Jag kanske visar Wag the Dog, eller analyserar ett politiskt uttalande, som visat sig vara lögn. Naturligtvis ingår Internetkällor som en självklar del, eftersom vi lever i den tid vi gör, men hur vi kan använda datorn är inte målet utan hur det kritiska tänkandet kan överföras till flera situationer.

En annan mycket viktig fråga är vilka är det som ska lära sig detta? Vilka gemensamma kunskaper kan vi referera till, vad kan de redan (ofta massor, som de har lärt sig på egen hand), hur vet jag det och hur skapar jag intresse i just denna grupp? Två viktiga didaktiska tilläggsfrågor är vem är jag som undervisar, och hur demokratiuppdraget (t ex likabehandling) i läroplanen? I det första fallet skulle svaret kunna vara att jag är bra på att gestalta och berätta, men att väljer att ta hjälp av skolbiblioteket för internetbiten, för skolbibliotekarier har specialistkompetens på området och är en viktig länk i informationssökandet under skoltiden.

Den sista frågan rymmer t ex möjligheter att ställa frågor kring hur olika grupper beskrivs i olika sammanhang. Kanske ber jag mina elever högerklicka på ordparet manlig – kvinnlig i Word (välj synonym) och masculine feminine i Google Docs (välj research)? Slutligen vill jag förstås veta om eleverna har lärt sig värdera och granska källor kritiskt. Då kanske jag väljer att lägga ut ett digitalt spår eller bygga en uppgift där de analyserar trovärdighet hos ett par informationssidor, vilket leder mig tillbaka till SAMR-modellen. Det var på grundval av ett källkritiskt förhållningssätt som Fleischer skrev inlägget som problematiserar SAMR-modellen.

Hur är en mycket viktig fråga, som är intimt förknippad med vad och varför, och de fungerar inte utan varandra i något sammanhang där lärande och kunskap är inblandat.

 

Om sillar, ledarskap och styrkan i gemensamt lärande

Sisten i är en rutten sill!

Känner ni igen den gamla badramsan? Jag kom att tänka på den när jag i början av sommaren läste en artikel i Washington Post, där Pasi Sahlberg skriver om skickliga lärare. Det är egentligen inte alls viktigt att den handlar om Finland, vars exempel många känner sig lite mätta på. Det som är spännande är hur han diskuterar förutsättningarna för att bedriva god undervisning. Ett skickligt skolledarskap betyder lika mycket som skickliga lärare, hävdar Sahlberg, eftersom de senare förutsätter det förra.

Skickligheten är inte statisk
Den alltmer spridda idén som går ut på att den skickliga läraren är någon som bara liksom har det där extra är helt i linje med den allt mer spridda idén (från USA) att man antingen har talang eller inte. Mer om det hittar du i en mycket sevärd TED talk med Andreas Schleicher, som i alla fall gav mig en nyanserad bild av PISA. Vad som gör en skicklig lärare saknar tråkigt nog fokus i debatten, eftersom en skicklig lärare lika lite som något annat utvecklas i ett vacuum. Det är därför vi behöver tala mycket mer om lärares förutsättningar att bli bra och utvecklas till ännu bättre lärare.

Ledare och tränare, a och o
Inte ens den allra skickligaste spelaren vinner utan sin tränare. En lagspelare behöver sitt lag. Det gäller i mycket hög grad skolan också. Sahlberg säger att förutom höga och tydliga krav på lärarstudenter och utbildningen, är ledarskapet på skolorna avgörande.  Med en elegant hypotes visar han hur viktiga förutsättningarna är: genom att fråga vad som skulle hända om man flyttade erkänt skickliga finska lärare till t ex Indiana i USA och amerikanska, inte lika skickliga lärare till Finland visar han hur viktig stödstrukturen för undervisningen är. Han säger att de amerikanska lärarna skulle utvecklas och de finska troligen skulle sluta som lärare eller åtminstone bli väldigt frustrerade. Lärare är viktiga, och precis som även de bästa råvaror behöver en kunnig kock för att komma till sin rätt behöver varje lärare en kultur, där det är möjligt att utveckla undervisningen tillsammans. Med undervisningen avser jag planeringen och organiserandet, genomförandet och utvärderingen av lärandet, det vill säga vilka didaktiska val som görs.

Förstelärare – dilemman
Vi har fått förstelärare, men om dessa ska ge avtryck i fler klassrum än bara några, behöver de få i uppdrag att se till alla som vill utvecklas ska få det inom ramen för sin tjänst. Annars har vi ett system där några måste blir sistelärare, eftersom både den åtrådda löneökningen och möjligheten att arbeta med skolutveckling annars endast tillkommer ett begränsat antal. Det finns oerhört många yrkesskickliga lärare! En del av skickligheten består av att pröva, ompröva, värdera och lära nytt tillsammans med sina kollegor och inte minst, sina elever. Eftersom den viktigaste kunskapen för framtiden är att lära sig i nya och oväntade situationer, är det helt avgörande att vi som är lärare själva verkar i lärande organisationer. På riktigt! På köpet kommer lärarprofessionen och självförtroendet stärkas genom att det är så oerhört lustfyllt att utvecklas och bli allt säkrare! Varför inte snabbt utöka försteläraranslagen och att döpa om det hela till något som inte bygger bräckliga hierarkier på associativa motsatsförhållanden som förste – och sistelärare?

Alla vill bli skickligare
I min drömskola finns minst en mycket kunnig, engagerad och intresserad pedagogiskt ledare, som utmanar och stöttar sina lärarlag och prioriterar kollegialt lärande. Det kanske inte råder någon motsättning mellan detta och försteläraridén, men att odla myten om enskilda superlärare leder inte till bättre undervisning i alla klassrum! Som tur är finns det redan många skolor och kommuner som redan har förstått vikten av att skapa goda möjligheter för kollegialt lärande för alla sina lärare. Senast idag hörde jag om en skola i Göteborg, som satsar på TLC (teacher learning communities). Dylan William understryker att vi behöver ALLA lärare, inte bara de skickligaste och det enda raka är att hjälpas åt så att alla att bli skickligare. Det håller säkert de flesta med om. Nu ligger bollen hos våra politiker, och också hos skolledningar runt om i Sverige. Först och främst handlar det om att frigöra tid (möten, administration=en rimligare arbetsbörda) och skapa en långsiktig rutin kring det kollegiala lärandet.

Och medan vi väntar?
Under tiden som bollen rullar hit och dit växer det utvidgade kollegiet, ett begrepp  som Ann-Marie Körling myntat och beskriver så fint här, och nu händer det många spännande saker på den fronten! I det utvidgade kollegiet är ingen sill sisten i, för där sker pedagogiska möten oberoende av tid och rum, och då uppstår ett lärande på de lärandes villkor. Det är ett vidgat kursbegrepp, Digitala Skollyftet, av och med det utvidgade kollegiet, för lärandet nu och för fram tiden!

IMG_6479

 

Tankar i terminsstart – ännu inte full fart, men snart

Tiden är ett märkligt ting. Sommaren var liksom både lång och kort. Jag tar hjälp av trädgården för att försöka begripa:

tomat- och chiliplantor i midsomras

Chili midsommarafton

Samma tomater och chili nu

Chili nu

Och inte ett enda blogginlägg. Jag som hade tänkt bokblogga när det regnade…

I sommar har det blivit mycket små portioner av sociala medier. Det föll sig i och för sig naturligt när det finns en plats i sommarhuset dit 3G under gynnsamma omständigheter (läs fullständigt stokastiskt) når, och när det dessutom innebär att man behöver hänga hyfsat akrobatiskt över en bänk och ut genom ett fönster var det lätt att välja hängmattan och böckerna.

Det har varit så himla skönt, och nu är det riktigt roligt att smyga igång. En veckas möten och planering i ryggen och imorgon kommer eleverna. Då börjar det på riktigt. Och då ska jag komma ihåg den fridfulla känslan som infann sig i somras, för den är värd guld!

Snart är det dags att skörda de närmast industriella tomat och chiliodlingarna, för det där är bara en bråkdel. Tankarna växer sig frodiga i tider av terminsstart, betydligt fortare än plantorna faktiskt, så snart kommer nästa inlägg. Tjo!

…och nu då? Om ostyriga idéer.

Det närmar sig, sommarlovet! Ett par dagars möten och lite städning kvar bara. Sedan en snabbis till Varberg och Skolvåren.

Är det fler som känner igen sig i detta årligt återkommande scenario? Medan jag sammanställer betyg, rapporterar och räknar och läser de sista texterna kommer idéerna för nästa år vällande. Det finns just då inte tid att ta hand om dem, men de går inte att stoppa. Det pågår någon slags parallell reflektionsverksamhet som inte kan få min uppmärksamhet just då, eftersom det är så bråttom med allt det där andra. Och nu, när det sista är fixat och endast möten återstår får jag bara tag i en bråkdel av idéerna. Vad beror det på? Hoppas att några fler av idéerna hittar tillbaka. Det behövs luckor att tänka i. Alltid.

En idé jag har haft sedan jag läste Cathy Davidsons Now you see it förra sommaren är pröva att låta mina treor läsa och bedöma varandras texter, så kallad crowdsource grading. Det är en öppen gensvarsläsning och går i korthet ut på att eleverna letar efter de kommunikativa kvaliteter som bedöms och helt kort berättar om texten är tillfredsställande. Om inte, bearbetar eleven sin text igen, och har då möjlighet att fråga om råd. Eftersom de bloggar och twittrar med en pseudonym som kan byggas ut till en rollfigur, hoppas jag att eleverna vågar ta ut svängarna i sitt skrivande och läsande och därigenom både få medvetenhet om kvalitet och en fördjupad diskussion om innehållet. Ett par specialinbjudna gästbloggare, även de anonyma, kan skänka det hela viss spänning, särskilt om de kommer och hälsar på i klassrummet när täckelserna faller.

Är nu detta ett sätt för mig att slippa undan själv? Ja, på sätt och vis. Precis som Davidson tycker jag att detta ständiga bedömande är ett ensamt och ickeautentiskt arbete, som gör visserligen gör mig oerhört textkompetent, men eleverna utvecklas inte i samma takt. Det har funnits stunder på slutet där jag känner mig som en mekanisk bedömningsapparat mer än en undervisande lärare. Eleverna blir också passiva mottagare av min bedömning, och det även om de alltid är involverade och bearbetar och lusläser kunskapskraven för att hitta den magiska genvägen till det åtrådda betyget. Davidson säger också i sin bok att sättet studenterna skriver på skiljer sig markant när de skriver för fler läsare än läraren: språket blir ledigare och har bättre flyt än när de försöker lista ut vad läraren uppskattar. Det har jag också sett, t ex i denna litteraturblogg om giftmord, som var en av årets fyra elevbloggar.

Det känns som det finns mycket mer att hämta av bloggandet, och detta ser jag fram emot. Bort med fokus från elevens prestation inför läraren, och låt oss lära tillsammans! Bloggen ska de förstås få vara med och utforma också!

Och nu, alla idéer, får ni växa till er och dyka upp igen i augusti, för nu väntar en sommar fyllt med intressant läsning! Den här bloggen kan, om det regnar lite, få vikariera som bokblogg i sommar.

Om runda rums kommunikation

En bild från Fantastiska lärmiljöer skapade på Studio Lärmiljö som @mikael_parknas twittrade kickade igång något jag funderat mycket och länge på: hur rum påverkar människorna som befinner sig i dem i allmänhet och i lärmiljöer i synnerhet. Många klassrum är fortfarande möblerade för kunskapsöverföring (visuell/envägskommunikation). Ju äldre elever, desto mer kyrka över rummen: teacher rimmar visserligen på preacher, men där borde likheterna upphöra. Och även kyrkor tänker nytt: Redan slutet på 80-talet ritade Rolf Bergh en kyrka som heter Samlan och trots den långt gångna sekulariseringen blev den så populär att den fick byggas ut. Det speciella med den är att kyrkorummet är runt. Det finns fler exempel på runda rum och rumsligheter, t ex  Gropen i Bergfotens skola i Tyresö (ca 1970) och det runda huset med ett runt rum för drama, som många som gick lärarutbildningen på det då nyrenoverade Campus Konradsberg säkert minns.

Teacher är inte lika med preacher
När jag började undervisa på gymnasiet rådde, till min förvåning, traditionell möblering i de flesta klassrum. Vågade jag mig på en hästsko eller grupper fick jag sura kommentarer om att det liknade lågstadiet från rutinerade kollegor. Som om det skulle vara något dåligt? Ett par andra språklärare hade lyckats få ett klassrum där gruppmöbleringen fick vara ifred, eftersom eleverna i alla fall behövde kommunicera med varandra i språkämnen. Inte mycket har hänt sedan dess med klassrummen, men jag har haft ett ett med gruppmöblering ett tag nu och eleverna vill ha det så. I alla fall där.

Möblernas makt
Har ni förresten sett den skrämda uppsynen på gymnasielever som kommer in i ett rum som är möblerat för prov, när de inte ska ha prov? Hur tydligt kommunicerar inte rummet då? Dessvärre kommunicerar också skramliga och udda stolar, hopplockade bänkar, trasiga planscher, och surrande ventilation. De skvallrar inte bara om bristande omtanke utan de skapar ett informationsbrus som hjärnan måste förhålla sig till. Det har förstås inte med formen på klassrummet att göra, men så ser det fortfarande ut på många håll. Här har jag intrycket att något händer när hemklassrummen överges till förmån för ämnesklassrummen. Så ser det i alla fall inte ut på andra ställen än skolor i Sverige.

Tänk er ett rum för ett viktigt möte på vilken nivå som helst i yrkeslivet! Ett sammanträde eller ett lunchmöte. Rundabordssamtal är det som gäller. Om vi radar upp eleverna signalerar vi att det inte ska ske något viktigt möte. I mitt klassrum är det trångt och bänkarna är fyrkantiga och rätt stora, så det är ett projekt att skapa en ring med stolar. Vi får stå, och det fyller i alla fall funktionen att alla ska se alla.

…och ögonkontakt
Det har alltid varit viktigt att se varandra för att kunna kommunicera ordentligt, och nu när så mycket kommunikation sker via sociala medier tror jag det är viktigare än någonsin att sitta i ring så mycket som möjligt. För ett par år sedan läste jag någonstans (minns ej var, men hör av dig om du gör det) att bilden av en annan människa i tex Skype inte väcker samma slags känsla av samvaro som i det fysiska mötet. Det lär handla om det limbiska systemet. Det betyder förstås inte att den känsla av samvaro man får när man kommunicerar via sociala medier är fel, men det ger en annan upplevelse.

Rum för lärande kanske är ett forskningsområde? Vet du något om det är jag mycket intresserad! Det vore också roligt med lite exempel på fina lärmiljöer. Varför inte dela lite bilder? En idé sent en torsdag i maj, när det bästa rummet ändå är utomhus.