Bortklippt, men här

Igår morse satt jag i Nyhetsmorgon (fråga mig inte varför, men jag blev uppringd av LR igår, trots att jag är medlem i Lärarförbundet, men Ana Udovics bok Generation Ego, där jag intervjuats fanns visst med i bakgrunden). Det gällde  att ge min syn på den nya undersökningen som visar att lärare utsätts för påtryckningar från föräldrar.

Jag sticker inte under stol med att formatet känns begränsande, men direktsänt innebär åtminstone att det är det som sägs som hörs. Inslag tänker jag akta mig noga för sedan Aktuellt genom aktivt klippande och klistrande producerade nyheten att Danmark är fantastiska på datorer i skolan och Sverige, ja motsatsen är en underdrift. Generaliserat och klart.  Klipp och klistra duger lika lite i TV som i elevuppsatser! Medierna får hellre hjälpa skolan att få medvind efter en lång tid av motsatsen. Om det ska klippas, klipp ihop några goda exempel, för allas vår skull!

Åter till inslaget, som inte kändes fullt så stressigt som det ofta verkar vara när de ringer in lärare .

Här är det som blev sagt i morgonsoffan

I en intervju efteråt fick jag tid att utveckla mina tankar, men den snutten var nedklippt till oigenkännlighet, och är dessutom borttagen. Några tankar:

I den reform som var på väg att sjösättas när jag började arbeta som lärare 2006 (Gy2007) skulle ämnesbetygen återinföras. Det var mycket klokt. När reformen revs upp och ersattes av Gy11 skrotades detta. Tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom detta ständiga betygsättande får konsekvenser för eleverna, lärarna och inte minst för kunskaperna. Alla mer eller mindre uppslitande betygssamtal skulle ske mindre ofta, och därmed också fixeringen vid betygen.

Fokus på betyg sker på bekostnad av kunskapsprocessen mer än som stöd för den, om vi får tro t ex Dan Pink. Belöningar, om man väljer att se betyg som sådana, fungerar bara vid mycket enkla uppgifter, som att packa en kartong fort. De fungerar inte i komplexa processer, som att analysera, utveckla språk, lära sig fysik och andra ytterst krävande processer, utan där motverkar belöningen istället. Sett ur det perspektivet blir kurssystemet en sönderhackning med ett slags matrisfyllningsmål, som har lite med verklig kunskapsutveckling att göra. Men det liknar mätbart, trots att  kvalitet inte kan mätas.

Ämnesbetyg har fler fördelar: En elev som blir sjuk eller krisar av andra skäl skulle kunna ha chans att hinna ikapp innan betyget för alltid (i detta perspektiv slutbetyg) satts mitt i processen. Nu krävs krisinsatser som långt ifrån alltid fungerar.

Det är inte konstigt att elever och deras föräldrar pressar lärare, för systemet har byggt in ständig betygsstress. Vi mäter och mäter och mäter och ibland för sakens egen skull. Ibland känns bedömning (ibland misstagen för formativ), som det här. Nästa steg ska nås:

Om man tänker på hur klyftorna växer är det inte heller så svårt att förstå att rädslan för att falla påverkar eleverna, kanske mest via föräldrarna som tänker att hela livet hänger på det där betyget. Kommer dottern/sonen inte in på exakt den rätta utbildningen kan spelet liksom vara förlorat. Vad nu spelet är…

På vägen hem åkte jag med en av Stockholms många välutbildade taxichaufförer, denna gång en pensionerad matematiker. som tack vare sitt intresserade barnbarn föreläser om folkmordet i Rwanda. Jag tror han nappade på mitt förslag om att arbeta ideellt med läxstöd, för denna trevliga man ville använda sina kunskaper, det var alldeles tydligt.

 

Hjältar i Götet

På tåget tillbaka mot Stockholm sitter jag och tänker på dagens möte med gymnasielärarna i den stora skolan i Göteborg. De fortbildar sig när de flesta av oss har påsklov, de har rekordmycket undervisning (sju kurser om 100 poäng, och en god bit över 200 elever) och nu ska de som grädde på moset påbörja förändringsarbetet mot digitaliserade läroprocesser. Jag hade förstått om det hade rått ett massivt motstånd; ute sken solen ikapp med människorna som satt och gonade sig på trottoarernas fik, längs kanalen och på varenda parkbänk som syntes till, medan kastanjerna vecklade ut sina blad.

Istället mötte jag intresserade och glada lärare med många frågor och med uppenbar lust för sitt arbete. Det är roligt att lära sig nya saker, särskilt när det sker i goda kollegors lag. Nu väntar en spännande tid med många misstag att göra, ännu fler anledningar att göra ”high five” och en anledning att befinna sig i ett, som jag hoppas, lustfyllt lärande. En lärare kom fram efteråt och sa att hon egentligen först hade ville säga  jag vill inte och nu förvånat kände att hon fick lust. Det var en av de kommentarer som gjort mig gladast hittills i mitt lärarliv! När vi lärare får träffas, tänka och lära oss tillsammans frigörs kraft och lust. Kraft och lust som alla så väl behöver. Det är den blomma vi vattnar som växer!

Och nu, påsklov! Glad påsk, alla kollegor därute!

Sista litteraturuppgiften

Imorgon redovisar mina fina treor sina läsningar av de romaner de valt ( En svenskt författare, 1900-tal, nobelprisbelönt eller bara klassiskt och mycket bra). Hjälp med urvalet fick klassen av våra fantastiska bibliotekarier på Nacka gymnasiums bibliotek, som verkligen är ett skolbibliotek i världsklass! Det var i just det biblioteket som en av eleverna kastade sig  likt en hockeymålvakt efter något av Hjalmar Söderberg! Eleverna har nu  läst (förhoppningsvis hela, i vissa fall merparten, i inget fall ingenting) och letat språkliga förändringar, medan de gjort andra iakttagelser av diverse slag (litterära  och allt annat som gör läsning spännande) i de romaner de valt.

Vid det här laget (efter tre år ) är jag rätt säker på att mina elever vet de att det är intressant med  egna tankar och åsikter, och att det är ok att våga sig på analyser och tolkningar.  Ser fram emot ett par seminarier med bästa trean! Inte ett dugg digitalt denna gång: texterna, klasskamraterna,  läraren och hennes lärarstudent är de inbjudna. Kanhända kommer ett inlägg till efteråt? Håller på mina elever som har skiva och två examinationer + nationellt prov denna vecka (detta är den ena examinationen). Hoppas att de förstår att livet och framtiden aldrig hänger på en enda provtråd. Någonsin! Trots att det finns ett samhällsnarrativ som säger så. Vet att de är mycket kompetenta och kunniga och att de ALLTID gör sitt bästa! Jag kommer med mina varmaste ögon och öron!

Dagens högra hand

Idag hade jag en åttaårig sidekick: han satt stadigt kvar i klassrummet och byggde med multilink-kuber och lyssnade i en timme istället för att gå till fritids, medan jag föreläste för lärargruppen  (bl a hans egen lärare). Då och då räckte han upp handen om kom med små inpass, och de var så kloka och vältajmade att det verkligen var som att ha en välrepeterad föreläsningskompis med sig.

Hör bara här: ”du, när du håller på så här är det nästan som om du var en lärare och lärarna skolbarn!” Vad kan man annat än tacka för inpasset och säga det är sant , och att lärare också lär sig, hela tiden.

Denna fortbildningsdag kommer jag att minnas. Dels för min fina sidekick, dels för den stämning som råder på just den här skolan, som ligger i ett hårt prövat område och där en-till-en verkligen skulle behövas. Där kan man inte räkna med att eleverna kan ta del av flippade lektioner ens på lektionstid. Det är sådan skillnad mot hur det ser ut i på andra ställen, bl a i min egen kommun.  Det visste jag, och det vet ni och idag förnam jag det igen. Vilka hjältar lärare är, som arbetar med liv och lust en  sen eftermiddag efter en garanterat tuff dag. De gör det för att eleverna ska ha en framtid. Vilka hjältar det finns bland lärare! Det borde våra skolpolitiker och andra politiker med åsikter banne mig skämmas för att de aldrig säger!

Ordning och reda, eller vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?*

Gåtan det gäller är den politiskt initierade idén att utreda hur det står till med ordning och reda i skolor och klassrum och svaret på den får du sist i inlägget.

Eftersom det handlar om skolan behöver ordning och reda (om det nu är det som är problemet) behandlas som en pedagogiskt fråga. Det finns förstås samband med andra problem som ligger utanför skolan och ändå påverkar, eftersom skolan är den största gemensamma nämnaren för det samhälle vi har byggt: Följaktligen avspeglas allt från vår konsumtion av nöjen, de växande samhällsklyftorna, vår fokus på status, arbetslösheten, miljöproblemen, stressen, karriärjakten, ensamheten, rädslan för att hamna utanför, det våld som vi läser om eller upplever till den uppgivenhet och den brist på framtidsvision som råder. Det är inte en ursäkt för att ge upp skolans viktiga arbete, men allt detta bör ställas i proportion till skoldebatten betydligt mer än vad som görs idag.

Skolklasser och grupper ser olika ut. Att försöka generalisera innebär att hamna en bit ifrån varje aktuellt fall. Om det finns stök och rörelse i en grupp finns det ett behov av att planera ett innehåll utifrån just det, men det är långt ifrån självklart att se liv och rörelse som ett problem. Att möta en klass som inte säger ett jota, för att de är så krampaktigt ängsliga för att säga fel, eller att sticka ut, eller är förlamade av betygshetsen kan innebära ett ett betydligt mer komplicerat pedagogiskt problem än sena ankomster, eller stökiga elever. Slocknade ointresserade och passiva elever är kanske det svåraste problemet, för elever som stökar och larmar har ändå kraft och energi som de behöver hjälp att rikta. Det är inte lätt men det går om man ger sig den på det och slipper göra det ensam. Tid är viktigt, för det behövs tid att tänka, sätta sig in i elevens situation och ta reda på vad orsakerna är i just det fallet. Tålamod och tro på eleverna är lika viktigt.

Som lärare har vi en didaktisk verktygslåda, vars verktyg kan upplevas vara alltmer reducerade i antal och skärpa av reformer och detaljstyrning och fokus på detaljer: letar vi efter kepsar hittar vi dem, letar vi efter nyfikna och glada ansikten hittar vi dem. Svaret på hur oredan ska lösas finns alltid framför näsan. Det är ett pedagogiskt problem, för läraren. Om läraren får stöd av skolledning, kollegor och  elevhälsan i sitt pedagogiska uppdrag går det mesta att lösa. Om, jag säger om det som uppfattas som hinder för undervisning hamnar på lärarens eget bord kommer en slutkörd och ensam lärare gå och gå utan att komma till dörren, tills hen slocknar. Som i alla andra sammanhang (utom skolministerns enmansutredningar) behöver den som kört fast konsultera andra som med sina kunskaper och andra, nya ögon kan hjälpa till. Vuxnas ögon ska vara varma ögon, vare sig de tittar på andra vuxna eller på elever. Med ett empatiskt och i grunden kärleksfullt bemötande istället för fördömande och bestraffande åtgärder kan utveckling ske. Om det ska gå  någorlunda fort är tron på att alla lärare kan förbättra sin praktik i kollegialt lärande avgörande, enligt t ex Dylan Wiliam (KLT=keeping learning on track).

För lärare handlar det om att skapa intresseväckande och utmanande uppgifter med en stödstruktur som uppmuntrar elever att lära sig, trots att deras steg hela tiden blir bedömda. Det är svårt! Eleverna är olika, de är många och tiden är knapp. Den stödstruktur som adresserar  rätt problem handlar  om relationsskapande och trygga vuxna, som har andra att luta sig mot. Det är inte någon quick fix, utan handlar om komplicerade sammanhang, och också om stort tålamod. I P1 morgon (tis 25 feb) intervjuas två rektorer från två diametralt olika skolkulturer. Utan att gå in på detaljer (lyssna om du inte har det) tror jag att de flesta skolor som tror sig kunna påverka arbetsklimatet också gör det och att det finns flera vägar att gå. Personligen tror jag de hållbaraste reglerna för samvaro är de som förhandlas fram tillsammans med eleverna (fungerade i förskolan, fungerar på gymnasiet), eftersom de samtidigt innebär en känsla av delaktighet och en möjlighet att förändra och förbättra. Här kommer en inslagen öppen dörr: huvudsaken är att alltid ha elevernas möjligheter att lära sig så mycket som möjligt som ledstjärna. Därför skola!

Reformen med lärarlegitimation, som borde innebära rätten att formulera sitt eget pedagogiska problem har på sätt och vis undergrävts av förstelärarsystemet, för legitimationen betydde plötsligt inte så mycket (vad är fortfarande oklart, men att få föra sin egen talan verkar i alla fall inte höra dit). Det är ju bara en liten del av lärarna som är osedvanligt skickliga (obs ironi) och inte ens dem frågar politikerna, när de i valårets inledning fiskar efter den bästa idén; den som kan locka flest väljare. Dessa idéer, som duggar likt vårregn just nu stökar till, söndrar och skapar lika många problem som de löser i en aldrig sinande ström. Nu är det Tobias Tobés digitala läxhjälp för elever som spelar för mycket dataspel (forskning på det? Min spontana tanke, gäller mediediet och fysisk aktivitet, men jag saknar helt täckning jag också). Ett läslyft à la Stefan Löfven och Gustav Fridolin är ett annat av veckans förslag . Vad Jan Björklund/Metta Fjelkners enmansutredning kommer fram till ska lösa ordning och reda-problemen får vi veta tids nog, men min gissning är det blir några nya ord (drill och disciplin?) i någon del av ett styrdokument som ska justeras.

Frågan kvarstår: vilket samhälle är det vi rustar våra barn inför? Vi ska vara bäst, är ett svar, men på vad och varför? För att inte slås ut, brukar svaret bli, av andra länder eller varandra. För att inte förlora valet eller för att vinna det. Och sedan? Utan en samhällsvision där målet är något gott för alla att sträva efter, blir det lappa och laga, vare sig det handlar om skolan eller Sverige.

* Det som går och går och aldrig kommer fram till dörren kan vara farfar som fastnat med hängslena i gungstolen eller klockan. Eventuell likhet med skolministrar, utredningar skolpolitiska förslag eller själva debatten är allt annat än ett sammanträffande.

Curious, in(ter)dependent and uncertain (week 3 of) #rhizo14

This post is a merge of thoughts about the topics of this and the previous two weeks. I have not been able to be active reading and commenting thanks to off rhizome reasons. Perhaps I also drift off topic because of this. I will be happy for any help finding my way back.  Just so you know, my aim is to add to the more practical and teaching related discussions. However, reading comments about post structuralist or other philosophical views of learning and knowledge is also rewarding, I think! My first thought this week is the correlation between embracing uncertainty and enforcing independence, which I guess is as related as everything else (in a holistic perspective).

When I first read the words enforcing independence I pictured this scene: a young girl is sent away from home to be alone in the world (soundtrack). However, the idea is congenial; is there any other options left when learners have gotten used to being fed instructions and always being led by the hand, as someone else asks the questions leading to a given answer? Constant testing to find out if students know the correct answer kills curiosity, because of that someone’s preferential right of interpretation, be it the teacher or a parent. Perhaps this focus on answers is a tradition that is hard to break free from, but readily serving learners with answers creates dependence. When reading Jörg Lohrer’s interesting post, in which he suggests enforcing interdependence, the taste of the word gives me rhizomatic associations.

Since everything is related, cheating, the topic the first week is invited by this idea of learning and knowledge. When someone else owns the whole picture, you have to be immune to the predictability of it all to stay curious. Also, someone else (the almighty teacher) is also responsible for the outcome, when the idea is that the transmission of knowledge goes from teacher to learner. A good teacher is the one who transmits knowledge effectively. A student is successful if she finds the cues to what the teacher (or the school system) wants her to know. Consequently she studies for the test and ultimately for the grades.

Rhizomatic learning will of course look much different from this, since it requires learners apt to finding their way around problems and who know how to formulate questions and hypotheses. Listening to others’ ideas and questions is also crucial, and I think developing a great amount of patience will help. I recently listened to Ewan McIntosh, who talked about googleable and ungoogleable questions. The latter need time and effort. I think the topics in Rhizo14 are excellent examples of such questions. Please feel free to add more questions!

Last spring, a teacher at Stockholm University,  Krystof Bak, wrote an article in our biggest news paper Dagens Nyheter , claiming that Swedish students, as opposed to the students he  taught in Poland and Germany, have a different way to construct understanding. While the continental students ask a lot of questions, Swedish students begin with the answers. Bak says that his challenge is to create a balance in both cases. To be able to leave yourself and the understanding you have, in order to understand what you do not yet understand is difficult for Swedish students, he says.  I posted a blog related to our topic then. (In Swedish, perhaps Google translate…)

My colleagues and I recognized this behavior, so we decided to take measures: we focus on encouraging the students to as questions and propose and test out hypotheses rather than to find the short cuts to the smart answers. Possible answers are of course welcome, but they will also be followed up with new questions, i.e. on what questions led to the answer. The first year is the year when the students will learn to ask. And ask. And ask. This approach is a challenge for many, since the school tradition is so strong. Most of my students are motivated and some of them are also good at asking questions to challenge their understanding. They also find their ways on the internet, in the library or to the person they need to ask. This kind of independence might make interactive learners, when urged to connect and collaborate, connect, share using tools like Google, Skype and blogs. I have noticed that many already do this outside school, to find the best solution to problems related to their interests.

The metaphor may be cliché, but if we pay attention to the toolbox, which contains a good set of basic questions the learner can develop the skills needed to use them efficiently. I look forward to reading a bit more about self-assessment and self-remediation and will try to find some time this week. Does it have to do with setting your own goals? Do you need others to help you or is it an individual activity? What criteria do we have, the curricular or others?

 

 

 

 

Cheating as Learning

This week I have joined the open course Rhizomatic Learning – The Community is the Curriculum, and I look forward to participating with an open mind and few goals, so far!

The first week you introduce yourself and your goals, get acclimated (FB, Twitter #rhizo14, P2PU) and a share your thoughts on the topic of the week. Discussions and examples are everywhere and the abundance seems like a huge smorgasbord. Cheating as learning is for starters!

The idea of cheating as learning really challenges the very view of learning! What do you know when you know something? How do you use your previous knowledge to solve problems? Where do you find support? What is the proximal zone of learning nowadays? How do you study? We discuss it at my school every year in connection with the national tests and we are not in total agreement, to say the least.

I teach at the upper secondary/senior high level and every time I ask a group of students if they have cheated on a test, every single one has! They are surprisingly willing to share their methods with me, when I tell them that we are not going to have traditional tests (apart from the national ones). Their creativity knows no limits when it comes to cheating; in fact the cheating methods outnumber the common learning strategies by at a guess five to one.

Is the cheating frequency related to performing anxiety or is it due to the playfulness of doing something forbidden? If, so, does this alert the students, who thus perform better? Is cheating the result of procrastination? Is it simply the lazy short cut to good grades? Is it perhaps due to the ways we teach and test knowledge? Is it a combination? However, last year I decided to use the energy to the favor of learning.

In the second grade I examine the history of literature (in Swedish), which is quite a difficult part of the course, as it requires a general understanding of the literary and the political currents. The test  consists of both analysis and creative writing. I have always told my students to prepare (why not together) and bring the notes to the test, which they also did. Pages of them, which make the “cheating” hard to manage, since the time is limited! This time I told them to bring only one handwritten cheating sheet in a4 formats, and a few interesting things happened. The word cheating instantly triggered their interest; one of them had heard that the method was used at an Ivy League University, many looked bewildered, some were skeptical and a handful obviously did not follow (neither my arguments, nor my instructions).

The interesting thing is that the results of those who followed my instruction and carefully summarized what they found most important did so much better than those who copied and pasted their cheating sheets. Curious about how they had done, I collected the sheets and one sheet stood out from the rest. This student had actually cheated when creating his cheating sheet: At first sight it looked a4 and it was written by hand in small letters. Looking closer I saw that you could also unfold smaller rectangular pieces of paper that he had cut and pasted on the sheet when he had filled it. (I will see if I can find it and upload a picture). I was outwitted and happy about it! And he never used it in the test situation.

 

The time and effort spent really paid off and he and many others did brilliant analyses, identified features in texts and art and wrote two texts in the style of Goethe and Dostoevsky.

Having said this, I think cheating is a learning strategy worth considering!

What’s in a badge?

När vi drog igång Digitala Skollyftet funderade jag på om jag skulle hinna med något eget lärande alls, eller om min roll skulle vara den bakom kulisserna. Så här i backspegeln känns den tanken lite naiv, för vad gör vi hela tiden? Just det, lär oss och det oavsett vilken roll vi har! Framför allt vet att jag kan fortsätta med det framöver, för alla grupper och samtalstaggar ligger ju kvar och kollegiet kommer fortsätta att finnas där. En mycket vilsam tanke för den som inte hunnit med i svängarna (jag t ex) och en fundamental sådan. Det handlar om digital litteracitet, alltså kunskapen om hur vi navigerar för att lära oss och hur vi använder varandras kunskap för att utveckla vår egen på ett öppet, synligt och generöst  sätt.

1. Jag använder digitala verktyg och sociala medier för kommunikation, lärande och skapande.
Bloggen är död, skriver Jason Kottke. Nu menar han en aspekt av bloggandet, nämligen digitala dagboksfunderingar. Dave Cormier sa att lärarbloggandet har avstannat i Kanada, men här känns det inte så. Att dela med sig av god undervisning och att blogga med elever känns fortfarande pedagogiskt intressant.

Digitala Skollyftet valde blogg, Facebook, twitter och Google+ för kommunikation och det sista var helt nytt för mig. Jag hittar nya sätt (för mig) att använda dessa fora, och ett sådant var Google hangout on air. Här är en av sändningarna, med skolbibliotekarierna Cilla Dalén, Rebecca Borg, Peter Rydén och Eric Haraldsson. 

Lär av andra gör jag hela tiden! Jag har jag läst och och kommenterat på bloggar, och hunnit blogga lite också. I synnerhet i början av handlade min aktivitet på twitter (#digiskol) och FB och Google+ (Skollyftet) om att hjälpa deltagare tillrätta, men också om att se bloggar födas, ge glada tillrop och upptäcka den kraft och glädje som spred sig! Det här med hangout on air blev ett återkommande inslag varje vecka. Det har bjudit på massor av intressanta tankar som inspiratörerna bjudit på, men också på tekniska utmaningar, t ex  att (aningen stressblockerad) i sändning försöka rätta till små problem, som det nedanför. En lärdom är att Google uppdaterar och gör små förändringar titt som tätt! Tack Micke Kring och Sara Mörtsell! Det hela löste sig: twitter och det utvidgade kollegiet,  igen!

Skapandet tänker jag som i skapa förutsättningar för lärande och kommunikation och att använda de möjligheter som finns. I min undervisning har jag bloggat, med varierande framgång och säkert gjort de flesta misstagen. Förra året skapade jag en ny blogg med mina tvåor (nu treor) inför ett ett projekt om giftmord i litteraturen. Det ligger kvar på bloggen Inspirationen kom via mina kollegor på NGbib, som träffat Sofie Nilsson på Blackebergs gymnasium. Hon hade som samarbetat med en kemilärare . Här finns bloggen. Ibland är en blogg, som i arbetsyta lite långsam, när eleverna ska publicera texter att ge feedback på, så jag prövade att lägga ut elevernas essäer på en padlet, som jag länkade till från bloggen. Det gick  snabbt och smidigt. Vikten av en bra titel blev tydlig, eftersom ytan bjuder på en visuell utmaning. Inte minst märktes det när eleverna valde vilka tre essäer de läste för att ge ”two stars and a wish”.

2. Jag är en person som både lär av andra och lär ut till andra i det utvidgade kollegiet
Det lättaste: lär av andra gör jag HELA TIDEN (genom att hänga med Per, Sara och Anna och rådda Digitala Skollyftet) och i och med att jag läser bloggar, följer FB-grupper och twitter. Google + (som var en gåta tills nyligen) , padlet som kommunikationsyta, hur jag bäddar in tweets i en blogg (fast inte helt och hållet tror jag), kommit igång med screencastverktygen Jing/Kaizena och talad feedback till elevarbeten, hur jag taggar effektivare i WordPress och vikten av underrubriker i blogginlägg är axplock . Inget jag lärt mig utan mina kollegor på nätet. Digitala Skollyftet är förstås ett exempel på att skapa förutsättningar för lärande och där har jag både bidragit och lärt mig massor i processen.

Rent konkret har alltså hangouts varit en källa till lärande och insikt i hur bra verktyget är för möten och kunskapsutbyten som är oberoende av plats och, filmade också av tid. De flesta av Digitala Skollyftets planeringsmöten har skett så. Direktsändingen blir förstås förknippad med viss nervositet inledningsvis och inför Bibliotekshangouten v 51 hade vi två testsesioner, där deltagarna kände sig för och jag prövade att sätta upp en on air-sändning, vilket fungerar lite annorlunda än den mer privata hangouten. Direkt kunskapsdelning när det är som bäst och så himla roligt att träffas ”på riktigt” efter att ha twittrat och delat dokument. Vad sedan andra lärt sig av mig är det som jag tycker är svårast att veta och ge exempel på, eftersom det är svårt att säga när kunskaper landar. Nämnda bibliotekarier lärde sig säkert lite om hangout.

3. Jag använder mina färdigheter på ett sätt som gynnar utvecklingen av min roll i skolan
Ett smart och elevaktivt sätt att använda kunskaper om digital kommunikation på är att låta eleverna fylla i sin egen kursmatris utifrån de examinationer vi haft, dela dokumentet med mig och sedan jämföra med min bedömning. Bra underlag till omdöme och samtal! Jag testade mindre skala förra året vid denna tid och gjorde fullt ut nu innan jul Nu är det ganska många matriser som ligger i min drive och strukturen behöver jag verkligen få kläm på, för  jag har INTE hunnit lära mig script för att förenkla återkoppling och formativ bedömning, vilket var ett av mina mål. Jag har läst på lite, men inte prövat än, eftersom tillvaron kom emellan. Tur att det finns en vår och tur att Katarina Lycken Rüter har lärt sig detta och gjort en instruktionsfilm! Formulär i Google (eller Socrative) är andra riktigt vassa verktyg som jag på allvar börjat använda för sondering av förkunskaper, exit tickets och självrättande läxförhör, attitydundersökningar, utvärderingar, val av romaner, m.m. Jag upplever att detta underlättar demokratiuppdraget och ger alla elever röst på ett sätt som tidigare tog väldigt mycket tid (läsa lappar och sätta ihop till något åskådligt). Nu ser jag också mycket fram emot ett utbyte via bloggar kring  ett genustema  mellan Majkens engelska 5 och min engelska 6.. Vi har träffats i det utvidgade kollegiet, och tack vare #digiskol ser det ut att bli ett litet utbyte. Det känns spännande och potentiellt lärorikt med utvidgade klassrum!

Att dela med sig av sin kunskap och sitt lärande mer än något annat handlar om ett förhållningssätt och att jag är så himla stolt och glad att få ingå i den sharing-is-caringkultur som växer sig allt starkare. Att vara generös och dela med sig av  tankar och kunskaper är en fin egenskap, som jag både uppskattar hos andra och hoppas jag, andra uppskattar hos mig. Minst lika viktigt är att bjuda på sina kunskapsluckor, för utan dem blir det lätt uppvisning. Badge eller inte, nog har digiskolhösten varit en kunskapsresa alltid och det bästa är att ryggsäcken, trots tungt innehåll  känns lätt och fin att bära när vi bär den tillsammans!

 

En hävstång, tack!

Det ska fan vara lärare i PISA-tider. Nu duggar åsikterna och gissningarna om vad som är den största enskilda orsaken till de fallande resultaten tätt. Teser och hypoteser står som spön i backen, men var är frågorna som vi måste ställa innan analyserna är färdiga? Idag är svaren i DN förstatligande (LR) och en påminnelse om hur usla lärarna är (Zaremba). Jag säger inte att de har fel, men det saknas något och imorgon kommer nästa förklaring. Och sten läggs vid sten…

Skillnader mellan ämnen
En fråga som jag saknar är denna: Varför går det så bra i engelska och samhällskunskap för de svenska eleverna? Vi som undervisar i dessa ämnen borde, enligt den logik som styr debatten, ha gått i en helt annan lärarhögskola än mattelärare och svensklärare. Men icke;  vi kanske till och med är samma person. Är det någon annan engelsk- eller samhällskunskapslärare som läst något inlägg där frågan om hur vi gör för att lyckas ställs? Någon som har läst om hur skickliga vi måste vara? Tror inte det, och när det går så bra bör det ju ha en annan förklaring, något som ligger utanför skolan.

Tillgång och efterfrågan
Engelska är ett högstatusämne och översköljer oss, och ännu mer våra elever från morgon till kväll. Internet, filmerna de ser, youtubeklippen, musiken och ja, det är högre status att bära omkring på en tjock engelsk roman än en svensk.  Allt fler av mina studiemotiverade och, faktiskt läsande elever skriver bättre engelska än svenska, trots att ämnena har lika många timmar till sitt förfogande, åtminstone i gymnasiet. En anledning gissar jag  är att eleverna vill ut i världen och att engelska då är det viktigaste kommunikationsredskapet. Så säger de i alla fall.

Kompensation
Svenskan har det tuffare, men vi gör vad vi kan. Med tanke på den ambitiösa ämnesplanen i svenska är det med lätt magknip jag tillhandahåller tid för egen läsning. Det är mycket bra att läsa tillsammans, särskilt när trender ska vändas, men när i helsicke ska vi hinna med allt annat? Flippa ett läsande klassrum är inte lätt, för det är mycket som konkurrerar om elevernas tid hemma vid datorn. Eller mobilen. En fråga nu när Lettland och Polen kommer starkt borde vara hur ungdomars vanor ser ut där.

Fördelningen
Politik handlar om att fördela och det har gjorts. I min kommun bor många i rotrenoverade hus, har rutfinansierad städ- och läxhjälp och reser mycket. Medelklassen har blivit en slags överklass. Hur hungriga är unga människor på kunskaper som ska ge dem en bra framtid, när de redan det så bra, materiellt sett? Många känner trycket och har också stöd hemifrån. De måste ha ett bra jobb (och alla vägar öppna) för att kunna leva sina liv i fortsatt välstånd.  Men ändå. Drivkrafterna går ofta över i stress och betygshets. Och alla är inte med i matchen.

Skolan som samhällsbärare
Det är tungt för skolan att, likt en Atlas, bära resultaten av politiska beslut av allehanda slag och gärna hela samhällsutvecklingen på sina axlar. På i bästa fall 84 timmar under ett år ska jag som svensklärare kompensera för det andra. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att vara lite öppen för att  skolans, eller hellre samhällets problem är komplexa. Pressad landstingsbudget ger förlossningar i korridorer. Pressad skolbudget ger pressade skolledare, som inte har tid (och ofta inte heller kompetens) att leda det pedagogiska arbetet. De få lärare som mot förmodan håller måttet i mediernas hets kommer inte heller de till sin rätt i en budgetstyrd verksamhet där en lektion börjar när den andra slutar, medan klassrum står tomma i korridoren intill, eftersom kommunens fastighetsavdelning tar ut marknadsmässiga hyror. I samma kommunala verksamhet. Elever och föräldrar fyller i kundnöjdhetsrapporter som ligger till grund för min lön. Ingen blir nöjd.

Den PISA-trötta läraren av åtminstone inledningsvis god kvalitet, behöver goda ramar och villkor. När alla ropar på hängmörad biff, utan att förstå att de också måste hetta upp stekpannan, använda smör och tänka på tillbehören blir det som det blir. Lika segt som debatten, med andra ord. Det är dags att lyfta frågorna och att lyfta skolan. På riktigt! Vi är så många som vill det! På riktigt! Och som gör det, på riktigt. I Digitala Skollyftet och Edcamps och andra sammanhang. Vi lyfter. I debatten däremot krävs en hävstång, för att flytta på alla ”sanningar” som skymmer sikten för frågorna.

PS. Vi engelsk- och samhällslärare tar tacksamma emot folkets jubel när som helst, tro inget annat!

Bild från Wikimedia commons, uppohovsrätten är utgången och därför fri att använda.

Fikon är ganska goda, när man vant sig!

Över 1600 anmälda skolmänniskor, många många unika besök på digitalaskollyftet.se, 150 bloggar i blogghubben, och nya bloggar anmäls varje dag!   Det ÄR överväldigande, häftigt och onekligen lite svårt att få grepp om. Tur att det kommer gå att backa och läsa hur länge som helst och detta på ett sätt bara är en början.

Med lite flyt hittar vi någon som kan PERL-programmering så vi kan aggregera inläggen via gRSShopper. Visst låter det proffsigt när man svänger mig med nya tekniska ord? Tycker du inte det? Är det fikonspråk, rent av? Nå, ge mig en motfråga och jag är lika naken som HC Andersens kejsare, men nöden har ingen näppe, som bekant. Det är bara att försöka hänga med i svängarna.  Anna Kaya skrev om det här med nya begrepp och nya funktioner efter Jonas Bäckelins inspirationshangout (se där är en smart teknisk lösning som jag använt först det senaste halvåret) i onsdags och jag har tänkt på den viktiga frågan om inkludering.

Är alla med på tåget då?
Det är lika viktigt i Digitala Skollyftet som i klassrummet att alla hittar utmaningar på sin nivå, utan att det känns fullständigt övermäktigt för någon annan. Kanske är jag på gränsen till krass, men vetskapen att det är nyfikna och engagerade lärare och skolmänniskor som deltar lugnar mig. Det borde inte finnas någon grupp som är bättre på att lära sig än just driftiga didaktikproffs! Min förhållandevis korta erfarenhet av det utvidgade kollegiet ger mig hopp om att det verkligen är så. Jag har inte mött någon som skyddar sin okunnighet med alla tillgängliga medel i detta kollegium. Ni vet, att  ihärdigt förkasta allt jag inte redan kan och förstår för att det är dumt , en fluga, onödigt och framför som  något som det är någon annans ansvar att jag  lär sig det om det nu ska vara så viktigt. Här är det liksom tvärtom: se vad jag kan bidra med, och det jag inte kan kan jag lära mig med hjälp av andra. Den attityden till ny kunskap ger mig lyftkraft!

Den stora utmaningen
Det är viktigt att det går att hitta andra som har samma och liknande mål i Digitala Skollyftet. Vi arbetar på det och hoppas att ni som letar och inte hittat någon än inte ger upp utan prövar nästa flöde: twitter, FB , och Google+ är platser där det ropas och annonseras efter samarbeten. Håll koll där, är det bästa rådet tills vidare! Uppgifterna är också öppna (förslag), så gör bara det som känns meningsfullt, ta er friheter, hoppa över och hitta på annat (som ni berättar om förstås) och botanisera bland alla balla bloggares bidrag (sorry, kan inte låta bli att allitterera). 

Fredag på er, allihop!

(bild från Wikimedia commons)