Ordning och reda, eller vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?*

Gåtan det gäller är den politiskt initierade idén att utreda hur det står till med ordning och reda i skolor och klassrum och svaret på den får du sist i inlägget.

Eftersom det handlar om skolan behöver ordning och reda (om det nu är det som är problemet) behandlas som en pedagogiskt fråga. Det finns förstås samband med andra problem som ligger utanför skolan och ändå påverkar, eftersom skolan är den största gemensamma nämnaren för det samhälle vi har byggt: Följaktligen avspeglas allt från vår konsumtion av nöjen, de växande samhällsklyftorna, vår fokus på status, arbetslösheten, miljöproblemen, stressen, karriärjakten, ensamheten, rädslan för att hamna utanför, det våld som vi läser om eller upplever till den uppgivenhet och den brist på framtidsvision som råder. Det är inte en ursäkt för att ge upp skolans viktiga arbete, men allt detta bör ställas i proportion till skoldebatten betydligt mer än vad som görs idag.

Skolklasser och grupper ser olika ut. Att försöka generalisera innebär att hamna en bit ifrån varje aktuellt fall. Om det finns stök och rörelse i en grupp finns det ett behov av att planera ett innehåll utifrån just det, men det är långt ifrån självklart att se liv och rörelse som ett problem. Att möta en klass som inte säger ett jota, för att de är så krampaktigt ängsliga för att säga fel, eller att sticka ut, eller är förlamade av betygshetsen kan innebära ett ett betydligt mer komplicerat pedagogiskt problem än sena ankomster, eller stökiga elever. Slocknade ointresserade och passiva elever är kanske det svåraste problemet, för elever som stökar och larmar har ändå kraft och energi som de behöver hjälp att rikta. Det är inte lätt men det går om man ger sig den på det och slipper göra det ensam. Tid är viktigt, för det behövs tid att tänka, sätta sig in i elevens situation och ta reda på vad orsakerna är i just det fallet. Tålamod och tro på eleverna är lika viktigt.

Som lärare har vi en didaktisk verktygslåda, vars verktyg kan upplevas vara alltmer reducerade i antal och skärpa av reformer och detaljstyrning och fokus på detaljer: letar vi efter kepsar hittar vi dem, letar vi efter nyfikna och glada ansikten hittar vi dem. Svaret på hur oredan ska lösas finns alltid framför näsan. Det är ett pedagogiskt problem, för läraren. Om läraren får stöd av skolledning, kollegor och  elevhälsan i sitt pedagogiska uppdrag går det mesta att lösa. Om, jag säger om det som uppfattas som hinder för undervisning hamnar på lärarens eget bord kommer en slutkörd och ensam lärare gå och gå utan att komma till dörren, tills hen slocknar. Som i alla andra sammanhang (utom skolministerns enmansutredningar) behöver den som kört fast konsultera andra som med sina kunskaper och andra, nya ögon kan hjälpa till. Vuxnas ögon ska vara varma ögon, vare sig de tittar på andra vuxna eller på elever. Med ett empatiskt och i grunden kärleksfullt bemötande istället för fördömande och bestraffande åtgärder kan utveckling ske. Om det ska gå  någorlunda fort är tron på att alla lärare kan förbättra sin praktik i kollegialt lärande avgörande, enligt t ex Dylan Wiliam (KLT=keeping learning on track).

För lärare handlar det om att skapa intresseväckande och utmanande uppgifter med en stödstruktur som uppmuntrar elever att lära sig, trots att deras steg hela tiden blir bedömda. Det är svårt! Eleverna är olika, de är många och tiden är knapp. Den stödstruktur som adresserar  rätt problem handlar  om relationsskapande och trygga vuxna, som har andra att luta sig mot. Det är inte någon quick fix, utan handlar om komplicerade sammanhang, och också om stort tålamod. I P1 morgon (tis 25 feb) intervjuas två rektorer från två diametralt olika skolkulturer. Utan att gå in på detaljer (lyssna om du inte har det) tror jag att de flesta skolor som tror sig kunna påverka arbetsklimatet också gör det och att det finns flera vägar att gå. Personligen tror jag de hållbaraste reglerna för samvaro är de som förhandlas fram tillsammans med eleverna (fungerade i förskolan, fungerar på gymnasiet), eftersom de samtidigt innebär en känsla av delaktighet och en möjlighet att förändra och förbättra. Här kommer en inslagen öppen dörr: huvudsaken är att alltid ha elevernas möjligheter att lära sig så mycket som möjligt som ledstjärna. Därför skola!

Reformen med lärarlegitimation, som borde innebära rätten att formulera sitt eget pedagogiska problem har på sätt och vis undergrävts av förstelärarsystemet, för legitimationen betydde plötsligt inte så mycket (vad är fortfarande oklart, men att få föra sin egen talan verkar i alla fall inte höra dit). Det är ju bara en liten del av lärarna som är osedvanligt skickliga (obs ironi) och inte ens dem frågar politikerna, när de i valårets inledning fiskar efter den bästa idén; den som kan locka flest väljare. Dessa idéer, som duggar likt vårregn just nu stökar till, söndrar och skapar lika många problem som de löser i en aldrig sinande ström. Nu är det Tobias Tobés digitala läxhjälp för elever som spelar för mycket dataspel (forskning på det? Min spontana tanke, gäller mediediet och fysisk aktivitet, men jag saknar helt täckning jag också). Ett läslyft à la Stefan Löfven och Gustav Fridolin är ett annat av veckans förslag . Vad Jan Björklund/Metta Fjelkners enmansutredning kommer fram till ska lösa ordning och reda-problemen får vi veta tids nog, men min gissning är det blir några nya ord (drill och disciplin?) i någon del av ett styrdokument som ska justeras.

Frågan kvarstår: vilket samhälle är det vi rustar våra barn inför? Vi ska vara bäst, är ett svar, men på vad och varför? För att inte slås ut, brukar svaret bli, av andra länder eller varandra. För att inte förlora valet eller för att vinna det. Och sedan? Utan en samhällsvision där målet är något gott för alla att sträva efter, blir det lappa och laga, vare sig det handlar om skolan eller Sverige.

* Det som går och går och aldrig kommer fram till dörren kan vara farfar som fastnat med hängslena i gungstolen eller klockan. Eventuell likhet med skolministrar, utredningar skolpolitiska förslag eller själva debatten är allt annat än ett sammanträffande.

4 reaktion på “Ordning och reda, eller vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?*”

  1. Intressant inlägg. Jag gillar verkligen ditt resonemang/reflektion kring allt bagage som eleven bär med sig från samhället in till klassrummet – vilket i sin tur tydliggör det faktum att varje elev är en individ som reagerar på olika sätt i en klassrumssituation och i sitt individuella förhållningssätt till skolan som institution.
    Dock funderar jag på om ordningsamma (ordning och reda, enligt Björklund) elever är det samma som de elever som på grund att stress/rädsla att säga fel, ej bidrar till diskussionen i klassrummet. Enligt min uppfattning behöver det ej vara så.
    Arbetsro/bra arbetsklimat i klassrummet är ej ett klassrum med elever som är rädda för att säga fel, utan elever som förstår att det är en (skol)plikt att gå till skolan och att man i en ömsesidig respekt (empati & kärlek 😉 ) värnar ett schyst klassrumsklimat, och även, om man inte alltid uppfattar alla lektioner som fantastiska, så måste man förstå betydelsen av att komma i tid, bemöta och därmed bli bemött på ett bra sätt, att känna ansvar som elev och därmed i gengäld få tillbaka undervisning i ett klimat som alla förtjänar – med hjälp av ordning och reda, eller ”lugn och ro i klassrummet”, för att citera Metta Fjelkner.
    Nu jobbar vi båda ju på NG, vilket jag misstänker innebär att vi ej på långa vägar vet vad oordning och kaos i klassrummet verkligen betyder.
    Hälsningar Andreas

  2. Oordning och t om kaos har jag varit med om när jag vickat på lågstadiet och inte minst i förskolan. I våra klassrum är det oftast ordning. Det jag tänker mest på är ändå att det är ett pedagogiskt problem, mer än ordning och reda. Och att lärare inte ska lösa pedagogiska problem utan andra lärare, rektorer eller andra. För att vi är legitimerade, t ex.

  3. Sant, ett pedagogiskt problem, absolut. Att enbart utredning/lagförslag ska ”lösa” problemet utan lärares delaktighet är ej realistiskt. Dock tycker jag att på ett rimligt sätt, innefattande ömsesidig respekt, ställa krav på elever är ngt som man borde tala om och lyfta fram mer i skoldebatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *