Högtryck eller lågtryck i relationerna – hur undersöker vi sådant?

5201951055_9f74860189

Att lärare har goda relationer med sina elever vet vi är en viktig förutsättning för att lärandet ska äga rum. Det jag funderar på är hur vi vet om vi har det. Går vi på en allmän känsla, är vi alltid närvarande och lyssnande i mötena med eleverna, undersöker vi det på något vis i utvärderingar eller hör detta till gråzonen som den ordlösa kunskapen utgör?

Kontaktbarometer- ingen ny idé
I förskolan använde vi oss av en metod som kallas kontaktbarometer, (jag lyckas inte hitta ursprunget till den, som är ett slags sociogram, så om du vet är jag tacksam för info). Metoden verkar förekomma här och där i samband med former för likabehandling, men vet inga exempel från gymnasieskolor. Kontaktbarometern går ut på att ständigt utvärdera den upplevda kvaliteten på kontakten med barn/elever. Varje lärare runt en grupp fyller på egen hand i ett enkelt formulär där namnen följs av ett plus för att man haft  kontakt och den varit övervägande positiv, en nolla om man inte har haft kontakt alls och ett minus om kontakten varit negativ den senaste tiden, t ex veckan. Det handlar alltså inte om att bedöma eleverna över huvud taget utan bara kontakten med dem, och den är lärarens ansvar.

Överförd till äldre barn i skolan blir det fortfarande lika viktigt med ett på förhand givet tidsperspektiv, som följs upp, säg varannan vecka. Om någon av lärarna har en nolla som inte beror på frånvaro, eller eller minus måste det lyftas och följas av ett handlingsprogram för att säkerställa att varje elev blir sedd och får ett bra bemötande under nästa period. Det kan handla om allt från att just du ska ta kontakt med eleven i korridoren eller småprata under lektionen till att koppla in föräldrar eller elevhälsoteamet. Ansvaret är förstås alltid den vuxnes.

Och verkligheten då?
Där jag arbetar är vi indelade i arbetslag runt ett program, men de flesta undervisar också i flera klasser utanför arbetslaget. Ofta pratar vi om hur klassen fungerar som grupp och lyfter en och annan elevs studiesituation, som vi lagt märke till. Det finns alltså stor risk att en del elever ramlar mellan stolarna. Eftersom vi i regel har närmare 200  elever kan det också upplevas som ogörligt att ens ha relationer till så många individer. Vad relationen ska bestå i vore intressant att utveckla, men här väljer jag att hålla mig till det som ändå är minimikravet: alla människor behöver bli sedda och vänligt bemötta för att må bra. Unga människor behöver också bekräftelse av vuxna runt omkring sig.

Hjärnan behöver möten
Neurovetenskapen är intressant här, t ex teorin om limbisk resonans . Helt kort går den ut på att förmågan att dela djupa emotionella tillstånd utgår från det limbiska systemet, och att tillstånden av harmoni, empatisk förmåga, rädsla, ängslan, och ilska regleras av dopamin och noradrenalin. Till våra klassrum kommer elever där det pågår så mycket under ytan. Den limbiska resonansen uppstår genom ickeverbal kontakt, som ögonkontakt, kroppsspråk, mimik och tonfall. Det är alltså viktigt att vi ser på  eleverna med varma ögon. I vissa fall kan vi vara de(n) enda som gör det den dagen, och jag tror att denna slags kompensation är utgångspunkten för att skolans kompensatoriska pedagogiska uppdrag ska ha en chans, eftersom rädsla, ilska och ängslan gör det omöjligt att lära sig, hur skicklig läraren än är.

Rutin för relationer
Stress och oro över prestationer, relationer framtiden och livet i allmänhet finns i alla klassrum. Jag känner, liksom många med mig en stor otillräcklighet som vuxen. Kontaktbarometern är en liten tröst ändå och den sitter i ryggmärgen. Även om vi inte har introducerat den i arbetslaget än, tänker jag plus, minus och noll när jag för in närvaron och emellanåt (till elevernas förvåning) hälsar jag dem välkomna genom att ta i hand och möta deras blick i dörren, precis som många av deras lärare gjorde i lågstadiet. Lite limbisk resonans, eleverna vaknar till och är mer uppmärksamma därtill.I klassrummet ser jag på eleverna när de arbetar och jag har en stund över. Jag ser mycket då. Vill så gärna veta hur andra gör och tänker kring det här, så välkomna med era kommentarer!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *