Helt hypotetiskt om stress, prov och säkerställandet av kunskaper

I och med beslutet att låta rektorerna avgöra om skolorna vill genomföra några av de nationella proven på de högskoleförberedande programmen blossar diskussionerna upp om vad som behövs för att rädda situationen; skolan, vårt anseende i världen, katedrarna och en hel del annat.  Eleverna behöver känna stress emellanåt, och släppa datorspelen säger Jan Björklund.  Det är ganska respektlöst mot eleverna. Att mångas psykiska hälsa dippar borde han väl veta? Vi som arbetar med de stressade eleverna vet.  Att ha uppemot åtta viktiga prov i veckan under provperioden, förutom ett par i veckan under resten av året, alltså mer eller mindre konstant och inte emellanåt, kanske ändå skapar lite stress hos en del. Det handlar inte om att inte hinna spela datorspel utan om att behöva prestera oavbrutet.

Lärarnas stress nämner han inte, men det gör gymnasieminister Anna Ekström som ytterligare en motivation till beslutet, och det tackar jag henne för.  Gissningsvis förstår hon att lärares hälsa, ork och vilja att stanna i yrket har betydelse för Sverige som kunskaps-nation och att tjänstefördelningar som rymmer provhanteringen verkar vara en utopi. Nu tror jag att många ändå kommer genomföra proven i år, eftersom beslutet kom så sent. Att proven också är det enda vi har att hålla oss i för att säkra en nivå bidrar, för många av proven är bra. Tiden som behövs att genomföra, rätta och sambedöma dem (inklusive att läsa in oss på detaljerade och mångsidiga instruktioner) är den gordiska knuten. Rimlig arbetsbelastning kostar mer pengar.

Tänk om samtalet om skolan kunde få handla om hur de studieförberedande kunskaperna ska säkras istället för om hur många prov vi ska ha. Är det verkligen att stå pall för massor av prov som utgör de kunskaper som förbereder för de studier och den arbetsmarknad som väntar? I så fall borde vi väl inte ha några större problem, med tanke på den mängd prov vi genomför och genomfört, i synnerhet efter 2011? Varför larmar i så fall universitet och högskolor om mycket allvarliga brister, t ex i läsförståelse och skrivförmåga? Den glädjande vändning som rapporterades i höstas gäller yngre elever och det tar många år innan de börjar på gymnasiet.

Betygshetsen och provstressen som nu råder är begriplig. Ur många elevers perspektiv handlar det om att  komma in på en utbildning mycket mer än om att klara av den när de väl är där, vilket kan bero på svårigheten att se samband mellan det de lär sig inför proven och nödvändiga kunskaper för framtida studier. Få elever vet dessutom vad de vill under gymnasietiden och många vill därför hålla alla dörrar öppna så att de kan välja vad än de kommer på i framtiden. Rädslan för att misslyckas är också stor. Det är nog inte ett dugg kontroversiellt att påstå att detta sammantaget skapar en kultur där alltför stort fokus hamnar på nästa prov och på nästa betyg, vilket leder till allt från utbrända elever, desperata påtryckningar och letande efter genvägar till rent fusk.

Nu kommer hypotesen: Vad skulle hända om alla universitet och högskolor istället för betygsintagning införde intagningsprov? Nog borde just de kunskaper som behövs för att ta sig igenom högre utbildning få en helt annan status än nu? En sådan utveckling skulle gynna eleverna och på sikt samhället. Det skulle också frigöra nödvändig tid för gymnasielärare till förberedelse, genomförande och utvärdering av undervisning, vari ingår täta tester av kunskapsutvecklingen. Vissa av proven kunde gott få tillhandahållas av Skolverket för att stötta lärare och för att säkra nivåer och kvalitet. En nationell och kvalitetssäkrad resurssamling, lik den Norska Nasjonal digital læringsarena skulle kunna stötta och inspirera. Gymnasiets roll kunde då bli att garantera god undervisning så att eleverna kan längre tid på sig att göra fel, lära om och därmed lära sig mer och på djupet. Sedan intyga att eleverna har visat tillräckliga kunskaper för att studera vidare. Sedan är det upp till bevis i nästa steg.

Elevernas motivation att lära sig borde få sig en skjuts; betyg fungerar inte bra som sporre att lösa komplexa uppgifter, säger motivationsforskningen. De kunskaper och färdigheter som krävs för att lyckas är onekligen komplexa till sin natur.  Utan att  varken vara emot betyg eller prov invänder jag mot sättet vi diskuterar och använder dem på: nu verkar den oerhört tidskrävande administrationen kring prov till och med motverka skolans kärnuppdrag, som måste vara kunskapsutveckling snarare än ständig resultatredovisning . Kunskaperna i sig kunde få en välbehövlig renässans och fler elever kanske istället för att säga att deras mål är A,  skulle säga att deras mål var att lära sig så mycket som möjligt, gärna för att att de tycker det är meningsfullt. Jag har mött högst en handfull elever som uttryckt detta de senaste åren. Att just den attityden till lärande leder till goda kunskaper verkar stämma på detta lilla urval.

Apropå stress är det inte helt okänt att själva tänkandet är stresskänsligt, vilket kanske bör föranleda ett förbehåll för mitt inlägg, även om julledigheten har varit  avkopplande och välgörande. Se det för vad det är: en tankegång som jag gärna vill ha respons på. Att riva upp ett betygssystem kan verka omfattande, men alla förslag som skulle kunna gynna oss i framtiden borde beaktas, även långskotten.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *