Den blomman man vattnar är den som växer, del 1

På sista tiden har jag funderat mycket på den slags drivkraft, som manifesteras i ett nyfiket förhållningssätt och där formulerandet av frågor, som utmanar den kunskap man besitter är själva förutsättningen för lärandet. Krzysztof Baks artikel i DN aktualiserade det som fler än jag brottats och brottas med. Min pappa var en lärare av sin tid, en tid där läraren fortfarande ofta ställde frågor som eleverna svarade antingen rätt eller fel på, alltså ickeautentiska frågor. Ett par år innan han gick i pension i början på 90-talet slog det honom att det var galet att han frågade sådant som han redan visste. Det var förstås eleverna som skulle ställa frågor om sådant de inte visste! Astrid Lindgren lät Pippi Långstrump formulera det här långt tidigare, men just då landade det hos honom och han gjorde om hela sin undervisning de sista åren.

Fel fråga
På studieförberedande program möter vi de unga människor, vars mål i tillvaron är höga betyg som håller dörrarna öppna till den dagen de kommer på vad de vill göra. Vägen till toppbetygen ska gärna vara så kort och rak som möjligt. Betygen är förstås viktiga för eleverna, och frågan som jag får oftare än någon annan är vad behöver jag göra för att nå A? Den frågan är svår att svara på, trots att svaren står i ämnesmatriserna, för inte heller de är okomplicerade. Fokus på att möta kunskapskrav (har lite svårt för ordet) kan också stå i vägen för annat som elever behöver göra för att lära sig på djupet, som att våga ha fel, ta risker och framför allt inte hela tiden visa att de redan kan (för att få högt betyg). Läser eleverna matriserna som manualer eller kanske som kartor kan så mycket gå förlorat, men i ett nytt betygssystem med nya kravformuleringar är det inte så konstigt att det är på dem vi fokuserar nu, både lärare och elever. Jag vill mycket hellre planera god undervisning som ger eleverna den stimulans de behöver för att lära sig så mycket som bara är möjligt. Och som vi vet är det det som vattnas som växer.

Sväva på vingar av ovisshet
Hur gör vi då?  Frågor behöver uppmuntras och elevernas förhållningssätt behöver förstås matchas av lärarnas. Mitt arbetslag tog fasta på Baks konstaterande och nu har vi beslutat oss för att vi ska låta frågorna vara den röda tråden genom hela det första året på gymnasiet i alla ämnen. Målet är frågandet i sig. Det kommer bli spännande att se hur det går när alla lärare tar ett samlat grepp kring detta. Utmaningen kan bli att få elever att känna att det är ok att nyfikenheten tar över. Som det är nu är det nog oftast smarta svar eller förklaringar som genererar hög status, och sådana kommer förstås också att vara välkomna bara man är beredd på följdfrågor. Inte ifrågasättanden utan just nyfikna och vetgiriga frågor!

Att inte veta tillsammans
Jag vet inte om fler känner igen sig, men ibland lyckas jag inte riktig vara sådär inkännande och dialogproffsig. Då händer det att jag hör mig själv servera svar på frågor om sådant jag tycker om att prata om. Jag identifierar det och vet att det bättre att  be om en gissning eller en hypotes, eller ställa en stödfråga, om man ska vara en frågande förebild. Det som spökar i min ryggrad är en djupt rotad bild av läraren som den som sitter inne med svaren (vilket kan vara fallet). Med tanke på hur kunskap sprids och skapas idag behöver bilden förändras drastiskt. Ann-Marie Körling pratar om feta öppna frågor som leder till tankar och nya frågor, och de är förstås en helt annan slags frågor än de min pappa slutade ställa. Vi, både lärare och elever, behöver ställa frågor som föder fler frågor och som inte har givna svar (som läraren äger). Att inte veta tillsammans med elever är lärorikt och utvecklande på många plan, och som alla lärare är jag förstås alltid sugen på att lära mig nytt. På ett sådär lite pinsamt medelålders sätt kan jag bara inte låta bli att konstatera att om det är frågandet som ska vattnas måste det bli fett att fråga!

 

 

2 reaktion på “Den blomman man vattnar är den som växer, del 1”

  1. Tack för en underbar text Gunnel – igen. När jag läser den tänker jag på naturkunskapens produktiva frågor. Jag har läst mycket didaktik, både sv, lärs- och skriv, engelska, matte, so, teknik och no och alla ämnen har sin egen didaktik. Men… just no:ns didaktik tycker jag är grunden i all annan didaktik. Om vi jobbade med no:ns och so:ns verktyg för att lära alla ämnen tror jag vi skulle komma långt. Och där spelar produktiva frågor en stor roll. Undersökande, hypoteser, produktiva frågor och begreppsbaserad undervisning tror jag är bra verktyg generellt i alla ämnen.
    Skall bli spännande att få höra mer om hur ert ”projekt” tar form! Håll oss uppdaterade! 😀
    Ha en fin helg.
    Fröken Ann

  2. Tänk att pappa äntligen fick den insikten. Detta applicerade han på mig hela min uppväxt. Han kanske ville vänta med att införa det i skolan tills han såg vilken effekt det hade på mig. Jag har fått en typiskt ”Pippi-uppfostran”.
    I övrigt tror jag att det är just den rakaste vägen till resultat som innefattar lägst halt av lärdom.
    Effektivitetshysterin i kombination med mätbarhetshetsen leder till ineffektivitet och urholkad inlärning. Det tar sin tid och det är omständigt att lära sig något på riktigt. Ibland ett helt liv eller mer.
    Det behöver inte betyda att det är svårt.
    Grundläggande i alla ämnen är väl ändå förmågan, intresset och viljan att ta till sig kunskap.
    Att gå ut skolan utan kunskapen om hur man lär sig på egen hand är förödande och i det läget är det mesta man lärt sig i skolan irrelevant och förgäves.
    Det grundläggande ”verktyget” för att lära sig, med eller utan lärare, är det nyfikna intresset.
    För att öppna ett intresse hos en elev bör man naturligtvis vända på fråga/svar-förhållandet. Att få barn och unga att inse att de själva sitter på svaret. De behöver bara lyfta på rätt stenar för att hitta det
    Mitt starkaste måtto, vilket jag alltid burit med mig även om jag först som vuxen lyckats formulera det, är och förblir:
    ”Jag kan redan allt, jag har bara inte hunnit lära mig ännu!”
    Om man inbillar ett barn att det har en begränsad förmåga så kommer det även påverka nyfikenheten och intresset i alla avseenden.
    Med intresset kommer viljan och förmågan.
    Med förmågan kommer resultatet (om man nu tycker att resultat har ett egenvärde).
    Att gå direkt från frö (nyfikenhet) till blomma (resultat) innebär, tror jag, att man tappar all möjlighet till förädling och utveckling.
    Där sätter jag punkt för idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *