Pip och brum eller tystnad?

I helgen var jag på barndop. Bebisen var otroligt söt där hen mycket intresserat följde prästen med blicken under ivrigt fotarbete som vi kunde se genom den böljande dopklänningen. Följde prästens göranden gjorde förstås alla närvarande mer eller mindre förstrött.

Huruvida de samlade bekänner sig till den kristna tron eller någon annan tro, eller inte tror överhuvud taget är förstås omöjligt att veta, men att de flesta sannolikt inte är regelbundna besökare i Svenska kyrkan borde kunna antas: Det var betydligt fler personer närvarande  på detta dop än snittet på en söndagsgudstjänst, vilket är 37 besökare (beräknat på 4 278 947 besök fördelat på de ca 2200 församlingarna i Sverige). Igår dök en artikel upp i flödet (tack!) där svenskarnas vilja formulera sin tro oberoende av kyrka eller föräldrar är intressant i det här sammanhanget . De flesta tror sedan trettiotalet på en kraft som de inte vill kalla Gud, säger sociologen som gjort studiens som artikeln baseras på.

Föräldrarna sa nämligen efteråt att de bett prästen hålla det hela så profant som möjligt. Det gjorde hon inte, utan gudsorden och trosformuleringarna duggade mycket tätare än på de flesta dop jag bevistat, ja varenda yttrande var retoriskt välvalt, för dem som begrep dem. Förtydliganden av  bibelord som möjligen slår an hos dem som gillar traditioner och är lite till åren komna och dessutom bekänner sig till denna tro, de som handlar om att om upptas i Kristi ljus och att slippa vandra i mörkret etc, de lyste med sin frånvaro. Medelåldern låg nog runt trettio, många var barn och unga, två över sjuttio. Ceremonin kändes lång och alla visade prov på stort tålamod, särskilt det lilla barnet. Tre psalmer hade valts ut och prästen uppmanade alla att sjunga med, i synnerhet som akustiken skulle göra det hela så stämningsfullt. Pianisten hade redan visat vägen med en låt av Elton John och själva sjungandet ser jag alltid fram emot, även om jag hellre sjunger sådant som svänger lite mer än psalmer som aldrig gör just det.  Och så ….

Tryggaräkaningenvara…  Pip, krax. tyst. En tonart som passar uppsjungna sopraner och tenorer, och barn innan målbrott. Så när det finns en flygel, ett underbart rum och det ska välkomnas och glädjas tillsammans piper eller brummar vi altar och andra, det vill säga samtliga närvarande. Det väser lite trevande tills de tystnar i bänkarna. Det var blott en röst som hördes i rummet och det var prästens klara sopran.

Vad jag far efter undrar kanske någon nu. Kyrkliga ceremonier hör väl knappast till undervisning?  Kanske inte, men  jag har lytt Lisa Ekströms råd att undersöka hur andra branscher fungerar  för att hitta nya sätt att tänka och nu har jag tänkt på kyrkan i ett par dagar. I artikeln ovan nämns att kyrkbänkarna gapat tomma i hundra år. Min tes är att kyrkan skulle locka fler om de gjorde en analys: Varför sjunger inte folk? Har det att göra med att de inte kan melodierna? Förstår de psalmanvisningarna på tavlan? Är de blyga? Förstår alla vad jag säger eller räcker det om jag talar med de redan frälsta? Utifrån svaren som alla har med mottagaranpassning att göra blir det möjligt.

Men finns det alls något att hämta i jämförelser med undervisningen? För länge sedan var kyrkan obligatorisk om du inte ville bli utstött ur gemenskapen. Skolan är fortfarande det.  Folkskolan måste ha lånat en hel del, t ex hur rummet ser ut, och hur auktoriteten läraren stod längst fram och förmedlade. Tiden har inte stått stilla, för hur skulle det se ut i skolan om vi gjorde så idag? Skulle eleverna komma om lärare talade i ”fel tonart”, inte förklarade begrepp och satt inne med hela sanningen, ganska obegripligt paketerad? Att ge alla elever en röst är avgörande på så många sätt, och hur ska de kunna få det om de inte förstår? De där 37 förmodat tysta besökarna per kyrka är något fler än vad som får plats i ett ordinärt klassrum, och de flesta kyrkor är betydligt luftigare och ofta bättre underhållna, det är en väsentlig skillnad. Resurserna är i alla fall inte jämförbara.

Klassrummets ordning och kyrkans liturgi (riter och ceremonier) har fjärmat sig rätt mycket, även om vissa ritualer lever kvar i en del klassrum. Hur transparenta och självklara är de? Hur använder vi rummen och möblerar vi och varför? Teacher rimmar på preacher, är den en slump? Och hur inkluderade känner sig eleverna? Hur delaktig i en grupp känner sig de elever som stirrar in i andras ryggar och egentligen bara ser läraren? Planerar vi så att alla röster hörs? Som tankeexperiment kanske analogin fungerar en bit i alla fall, eftersom mottagaranpassning är något att bita i för oss alla som vill få andra att förstå genom att delta och bli berörda.

Vid en jämförelse om mottagaranpassning och inkludering vinner skolan, det är jag rätt övertygad om, trots och tack vare auktoritetsproblemet: lärare åtnjuter inte samma vördnad som präster i respektive situation och behöver därför arbeta mer med detta. Både prästen och kyrkomusikern borde fundera på  att transponera till en tonart som passar de som ska sjunga, eller hur? För inte är det så att prästen egentligen vill sjunga solo?

 

 

Fådda fjädrar i Nacka (wikipediaprojektet, del 5)

Under förra läsåret bloggade jag om mitt wikipediaprojekt.  Eftersom det blev ett lyckat projekt och jag redan hade formulerat mig en hel del anmälde jag det till Nacka kommuns kvalitetspris Fjädern, vilket syftar till att lyfta goda exempel som utvecklar den pedagogiska verksamheten i kommunen.

I slutet av april fick jag reda på att jag vunnit ett av de tio prisen som delas ut för 2015. Under sommaren och hösten skrevs utvecklingsartiklarna och vi fick också i uppdrag att presentera dem med varsin kort film. Det finns många intressanta projekt, och jag ser fram emot att läsa artiklarna som finns på Nackas hemsida. Under våren kommer de publiceras på Skolporten. Därmed når de ju också utanför vår kommun. Här finns min artikel

Mina prispengar går till fortbildning. Redan i nästa vecka åker jag till Amsterdam och hälsar på hos en skola som heter Hyperion Lyceum för att prata digitalt skrivande och förhoppningsvis lite Wikipedia och på sportlovet väntar ett digert program med skolbesök med engelskfokus och lite storytelling i Glasgow. Det är verkligen utvecklande och lärorikt att formulera sig om sin undervisning, och väl värt tiden det tar i anspråk!

 

 

Kristi verktyg i ordförrådet

Att påstå att ett stort ordförråd är värdefullt provocerar nog få, men något som provocerar en och annan är bristen på ordförståelse. På Facebook förfasade sig en av mina vänner nyligen över gymnasieelevers dåliga resultat på orddelen av högskoleprovet som hen tyckte var busenkelt (om det inte var ironi förstås). Lätt kan det vara för oss som både läst och pratat med vuxna språkintresserade sedan barnsben, och upptäckt glädjen i att lära oss de ord vi inte kan. Gör vi det till en vana att slå upp, fortsätter vi dessutom att utöka ordförrådet livet ut.  Då blir högskoleprovet allt lättare. Fast lite svårt är det ändå, tycker nog många fortfarande.

Nu kommer jag strax att att avslöja några av orden, så om du vill testa själv, klicka här och gör det nu!

Till skillnad från min vän vill jag inte alls förfasa mig utan förstå varför vissa ord är så svåra för eleverna som gör provet. Vilket ansvar har jag som lärare? Vad är det jag missar? Vad göra?

För den som inte besöker kyrkan så regelbundet är t. ex. lekamen ett ovanligt ord och ärligt talat minns jag inte när jag stötte på det i en skönlitterär text senast. Runt 20 procent  gissade på redskap, partikel, gräns eller tecken. Redskap var allra populärast.  Det vore förstås spännande att höra deras tolkningar av nattvarden. Att äta Kristi skiftnyckel blir till och med ännu konstigare än den vanliga kannibalvarianten! (Ja, jag vet att det är symboliskt i de flesta kristna sammanhang men ändå). 

Bible and Lord's Cup and Bread

Den som inte intresserar sig för pengar, sportmedaljer, spelar kort, samlar på frimärken eller funderar på färgnyanser kanske inte har råkat på ordet valör än.  Alltså är det lite svårare att förstå att många (20 procent även här) har undgått att stöta på det.

Det sista exemplet är gåsmarsch, som jag gissar är svårt att förstå i vårt post agrikulturella samhälle och detta trots att pekböcker fortfarande arbetar hårt för att våra små ska lära sig just bondgårdens djur. Ord och uttryck förändras över tid och ibland är det lättare att se varför än annars.

Just orden i högskoleprovet är lyfta ur alla sammanhang, vilket gör dem svårare att lista ut där än i kontext. Läsaren förstår ofta av sammanhanget men behöver inte desto mindre få arbeta med ord och begrepp. Det är svårt att förstå vad man inte förstår. Om vi förutsätter att eleverna kan de ord som är självklara för oss kan vi vara säkra på att vi har fel i många fall. Varje gång jag arbetar med en text upptäcker jag luckor som påverkar förståelsen. Ibland försvinner mycket, ibland är det finliret som går förlorat.

Varje år när provet närmar sig frågar eleverna i tvåan och trean hur de ska utöka sina ordförråd, vilket jag kan garantera att jag har både arbetat med och förklarat sedan dag ett, t. ex. genom att exponera dem för utmanande texter, lyfta de nya orden, uppmuntra frågor om ordens betydelser, diskutera  ordens valörer (!), arbeta  med synonymer, antonymer och stilnivåer och med analys av läsbarhetsindex på lix.se.  En klok kollega sa att ordinlärning är metodiskt eftersatt i Sverige, vilket är en intressant iakttagelse. Det stämmer nog att de flesta metoder jag känner till kommer från de engelska didaktikstudierna.  Sva-lärare har förstås också mycket bra metoder! Det här är viktigt att lära mer om, för det är nog så att vi lärare behöver arbeta mer med ordinlärning upp i åldrarna än vad vi gjort tidigare.

Inför provet blir det bråttom, motivationen är i topp för väldigt mycket kan hänga på de där svåraste orden. Det finns sajter som vokabulär.se och gamla högskoleprov att plugga på, men nog är det bättre i längden att läsa en dagstidning med utmanande språk,  läsa skönlitteratur, lyssna på P1, prata med äldre människor och att fråga eller slå upp orden i närmsta app.

Den här kritiska facebookvännen har ganska små barn och även föräldrar kan behöva lite ledning. Sådan finns. Lukimat  är en finsk sajt, som är lätt att navigera och ger ett proffsigt intryck. Språken är svenska och finska. Finns någon svensk motsvarighet, tro?

Det finns en tydlig glädje i att kunna ord, det såg jag senast på reaktionerna idag när ett av orden eleverna haft förhör på dök upp i novellen vi läste! Det var på engelska (abyss), och gladast blev kanske jag, som förespråkat ordinlärning, något som inte är så självklart.

Betydelsen av ord varierar förstås med sammanhanget: när jag skrev Kristi lekamen i kommentaren på min väns inlägg på facebook fick jag genast förslag om nya kyrkliga grupper att gå med i.

Kamelhår– en fråga om kunskap och integritet?

“58 procent av de journalister som bevakar säkerhetspolitiska frågor i USA har idag ändrat sina arbetsmetoder.

“Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr sig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga.

“Det handlar inte om att man har något att dölja, det handlar om att vi har något att förlora om vi hela tiden är övervakade. Det mänskliga är det som formar oss.

Detta och mycket mer säger Edward Snowden i Lena Sundströms intervju Fem timmar med Edward Snowden (DN 2015-11-07). Av hur många skäl som helst borde alla läsa artikeln och sedan diskutera den.

Naivitet lika med frihet?
Artikeln påminde mig om de diskussioner som uppstod i samband med att jag läste Orwells 1984 med en grupp gymnasieelever på hösten 2013, strax efter avslöjandena om NSA . Förutom romanen och nyheterna läste vi artiklar och såg filmer om ansiktsigenkänning och personligt utformad reklam, t ex utdrag ur Minority Report. Risker för yttrandefriheten och att de politiska aspekterna var problematiska såg många, men att inte ha något att dölja var ett vanligt och ibland ett parallellt argument. Vi diskuterade också vem som kunde ha intresse av den information vi sprider och kom förstås in på reklam. En elev berättade att hen minuten efter att hen skrivit på Facebook att förhållandet var komplicerat fick reklam från dejtingföretag och tyckt det var lite obehagligt. De allra flesta tyckte ändå att fördelarna överväger för att det är skönt att slippa all reklam som riktar sig till en annan målgrupp än sin egen. Man vill ju inte har reklam för fiskeprylar eller åderbråcksstrumpor om man är ung och gillar gym eller dans, till exempel. Att storebror utvecklat sina metoder i kommersiell riktning var alltså inget som bekymrade dem i någon större utsträckning, och kanske är också detta den minst farliga aspekten av övervakningen.

Målsökning och risker
Själv tycker jag att ändå det är lite tur att den målsökande reklamen har en tröghet, till skillnad från i den än så länge futuristiska scenen där Tom Cruse-karaktären hör en röst  riktad till honom där han går i en shoppinggalleria. Rösten (en teknik som redan används i militära sammanhang),  talar om vad han behöver köpa. Ihop med the Internet of Things kan nog detta bli fullt möjligt inom en överskådlig framtid.
Trögheten märks när jag just har köpt en väska eller ett par skor för då är det just den reklamen som kommer och då är jag ju immun. Sökalgoritmer kanske inte alltid är så effektiva om antagandet är att varje köp är en vana? Men det beror förstås på sammanhanget.

För många år sedan, när Ica kundkort började erbjuda personlig rabatt på de varor vi köper ofta, fick vi rabatt på ett för mig dittills okänt vanemässigt inköp (godisbilar). Vår diskussion handlade som tur var inte om det onyttiga i bilar utan kom istället att handla om vilka som kunde vara intresserade av att veta våra vanor mer än Ica. Försäkringsbolag? Arbetsgivare? Att informationen kan vara värdefull för fler än Ica  mfl. tror jag att vi kan konstatera idag. Och därmed integritetskränkande. 

Gömställen
Att informations samlas och säljs vet vi. Efter att ha sökt efter bilar (inte Ahlgrens denna gång) kom bilreklamen, i månader. Detta slags bilköp sker inte så ofta för de flesta. Alltså finns det än så länge en slags analysskugga. När jag blockar all reklam, efter att jag utan att ha googlat efter det överösts av reklam för anti-ageingkräm, skor, bantning och bilar ber förstås reklamfinansierade sidor, som The Guardian om donationer istället. Hur många sidor är jag beredd att sponsra för att slippa reklam? Ska jag nöja mig med få källor? 
Det är inte helt enkelt. Att som de 58 procenten journalisterna återgå till analoga metoder är smart för dem, men för oss andra? Vi har ju undervisningen och källkritiken. Jag vet att jag borde googla utloggad, och gärna med alternativa webbläsare, men som lärare eller elev i Googles lärmiljö är det lätt att glömma att logga ut och in varje gång. Det finns krypteringsprogram, men jag gissar att informationssökningen påverkas. Vet någon? 

Kameler
Mina elever ville inte ha oväsentlig reklam, men hur vet man om den oväsentlig? Är det bara konsumenter vi är i informationsflödet? Filterbubblor är redan ett faktum: vi följer de nyhetssändningar vi väljer, läser nyheter i våra flöden och kan med lite otur för både säljaren och kunden missa det vi inte redan visste om, eftersom sökningen förutsätter förkunskap.
Minns ni förresten postorderhäftena som kom i brevlådan? I dem fanns fantasieggande produkter och där kunde jag förvånas över dittills okända massagemetoder av ansiktet, förundras över magiska stift för rengöring av kokplattor och fascineras av utbudet av kamelhårsprodukter. Utan postorderkatalogerna hade jag antagligen inte ens kunnat skriva ordet kamelhårsgördel nu. Det finns likheter med ordböcker, där vi exponera(de)s för oväntade ord, något som försvinner med onlinesökning. Nu går det ju att leva med viss okunskap (kamaxel och kambium står i spalten till vänster om kamelull i  SAOL), men ändå. En förståelse för andras ryggbesvär är kanske en biprodukt av reklam?  Är det rent av så att detta är ett exempel på hur små obetydligheter  formar oss? 

Världen enigt Google är bekväm, håll med om det, men när jag bildsöker på kamelhårsgördel hittar jag ingenting. Så nu får nog många leva i ovisshet om hur en sådan ser ut om inte någon har en liggande. Ta i så fall ett kort och ladda upp på Wikimedia Commons, på det att alla kan minnas, utan reklam. Bilden här kommer därifrån och just den här kamelen kan glädjas åt att kamelhår numera antagligen oftast bara återfinns på kameler. Själv grubblar jag vidare på strategier och glömmer bergis att logga ut. 

Pisa och didaktiken

I kölvattnet av gårdagens snabba åsiktsflöde, som vanligt fullt av reflexmässiga slutsatser baserade på, ja vad egentligen, brottas jag med några tankar och många frågor. Pisarapporten Students, Computers and Learning rör om och rör upp och får stort medialt genomslag. Det känns extra viktigt  att ha lite is i magen nu, särskilt när jag läser vad Anders Fredriksson på Skolverkets enhet för resultatutvärdering säger:

Samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det är själva IT-användandet som påverkar resultaten negativt.– Det beror på att studien i grund och botten inte är utformad för att fånga det. Så vi står lite inför ett ”hönan och ägget”-problem. Vi ser sambandet mellan låga resultat och mycket IT-användande i hemmet och skolan, men vi kan inte nagla fast hur det där sambandet ser ut, säger Fredriksson.

Det framgår tydligt att det är så mycket vi inte vet än. Om åtgärder baseras uteslutande på de kunskaper vi har nu, riskerar vi gå vilse. Som tur är finns Omvärldsbloggen, som en trygg kompassriktning i kaoset. Den forskning, de resultat och de initiativ som finns har Stefan Pålsson koll på. Om  du inte tänker läsa hela rapporten (nedan), läs hans sammanfattning!

Fortsätt att språkutveckla, överallt

Det som står klart är att språket, i synnerhet läsförmåga  är a och o. Det visste vi och förhoppningsvis har de flesta skolor vaknat till av de senaste Pisalarmen. Matematiklyftet och nu också Läslyftet är igång och det kommer förhoppningsvis att ge resultat så småningom, men i den här undersökningen, som gjordes 2012 finns inte eventuella förbättringar med. I den nya rapporten finns också datoranvändning i hemmen med som faktor.  Hur gör vi med den informationen i skolan? Kan vi inom ramen för skolans uppdrag involvera föräldrar i en nationell strategi? Hur skulle en långsiktig strategi kunna se ut?

Professionellt lärande – håll i och håll ut

Lärare vill ha och behöver fortbildning , frågan är bara hur den ska se ut. Det räcker inte med en aldrig så inspirerade föreläsning i terminsstart, så  mycket är klart. Tips och tricks och nya program och appar i alla ära (det kan vara kul), datorer utan pedagogisk tanke är inte en framkomlig väg, eftersom tekniken kan inte ensam generera kunskaper.  Därför finns ingen anledning att vänta med att att börja utveckla undervisningen tillsammans med kollegor, pedagogiska ledare,  expertis och utifrån goda exempel och de kunskaper som finns.  Den modellen förordar bland andra Helen Timperley, baserat på sin forskning om lärares professionella lärande.  Ett cykliskt och uthålligt utvecklande med elevernas kunskaper  i ständig fokus är det som ger effekt, och det kräver ett ledarskap som prioriterar om och organiserar lärarnas lärande. Sådana initiativ finns, där förstelärarna ofta har en viktig roll.

Didaktiska frågor – ingen ensak

För att undvika att tappa bort oss behöver vi ställa en massa frågor, inte minst de didaktiska och förslagsvis i förhållande till det digitala sammanhang våra klassrum tillhör. Hur, till vad, med vem använder vi datorer, surfplattor och mobiler i detta område?

  • Vad ska läras ut? Stoffet: demokratiska principer, hypotenusan eller metaforer? Kunskaper och färdigheter? Kritiskt tänkande, källhantering, sammanfattning?
  • Varför ska det läras ut? Svaret finns i regel i styrdokumenten.
  • Hur ska det läras ut? Ska vi läsa, diskutera och sedan skriva? Eller lyssna, skriva och sedan leta fakta? Med digitalt stöd, papper och penna, i labbet eller i naturen?  Tillsammans eller enskilt? Samla frågor och utreda eller presentera ett problem först? Ska kunskaperna visa sig i en text, prov, muntligen eller i en film.
  • För vem ska det läras ut? (vilka är mina elever, var befinner de sig, vad är nästa steg och hur tar jag reda på om de nått dit)
  • Vem är jag som undervisar?

Mina didaktiklektorer ansåg att den sista frågan var relevant  som tillägg, men kanske borde i modifiera den lite:  vilka är vi som undervisar och vart är vi på väg? Det finns ytterligare en fråga att ställa:  Hur samverkar upplägget med värdegrunden?

Push, men i vilken riktning?

Hur planerar vi undervisning i en digitaliserad värld? Hur hittar vi balans mellan rörelse och stillasittande?  När arbetar vi med/utan datorer och varför? Hur arbetar vi för att utveckla de analytiska förmågor som är förutsättningen för att elever ska kunna dra nytta av digitala resurser? Hur hanterar vi de allestädes närvarande pushnotiserna som hackar sönder våra tankegångar och leder oss iväg från det vi behöver koncentrera oss på?  Att hantera detta är en viktig del i det digitala litteracitsbegreppet, som handlar om förmågan att lära sig i en digital uppkopplad kontext. Hur gör du? Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag har full koll.  När ett meddelande från någon viktig person dyker upp på någon av skärmarna ska det rätt mycket till om jag ska lyckas hålla fast vid det jag gör eller tänker. Förra gången jag tog upp detta i en klass utbrast en av mina elever, som trots att hen klarade skolan mycket bra tyckte det var ett stort problem: Men hur gör man?  

#Rhizo15: Build learning subjectives

The open course #rhizo15 started last week and the task of the first week is

Build learning subjectives: How do we design our own or others’ learning when we don’t know where we are going? How does that free us up? What can we get done with subjectives that can’t be done with objectives?

 I am always doing that which I cannot do, in order that I may learn how to do it.

Quoting Picasso  serves as a springboard for my post. Otherwise I might not dare to start,  being confused and late .

How to design our own or others learning when we don’t know where we are going… this  is challenging! In many countries around the world the uncertainty of it all (the future and what it will expect form us) seems to result in more and more detailed and (easily) measurable learning objectives. In this contradictional context the idea of learning subjective might be the best to focus on, but does it mean that we have to manipulate the curriculum to make room for authenticity and the unpredictable among the learing objectives? Designing learning in this context takes creative thinking. So please help me think!

Given I am a subject of learning AND at the same time a learner,  a strategy that will free me up now is to take part in #rhizo15, and I guess it will make me a co-subjective(?). Learning about my learning and others’ learning is my subjective, I guess. Or?  I will follow the course but will probably not be the most active one due to this time of year being even more intense than the rest. In #rhizo14 I started out fresh, but lost track mid-course. I will try and hang on this time, doing the best I can. Having something to challenge my learning to support procrastination – I should grade National tests –  is tempting and may support the learning subjective.

I ponder over what we can get done with subjective that can’t be done with objectives. I read Sarah Honeychurch’s blog on learning to play the uke in private and I wonder if it can be said to be in private, and I don’t count the cat. Does private mean that you do not communicate with others when you learn? If so, the video with Alistair Hulette, and other ukulele models (why not check this if you like The Beatles ) is something else than communication. Or can we deal with music the way we do with intertextuality in literature? If my thoughts can be changed by a novel that resonates with meaning or my emotions can be altered by a poem, why not see music as collaborative in itself? Thank you Sarah for giving me something to think of!

Dansa lite, för bövelen!

En av de skoltrötta tonåringarna säger: ”Det verkar som om Björklund ville försöka skapa en renässansmänniska: alla ska kunna allt och framförallt samma saker, men skillnaden är att renässansens, antikens och upplysningens människor verkade drivas av nyfikenhet.” Björklund får här tydligen klä symbol för vårt skolsystem och det är förstås inte helt rättvist. Men lite.

Jag tvivlar på att renässansens elever alltid drevs av nyfikenhet, för piskan hängde säkert bokstavligen över många redan då, (och ännu mer över det stora flertalet som inte hade förmånen att få studera utan plöjde potatisåkrar eller arbetade i gruvor). Men som tankeexperiment är ändå renässansen intressant. Renässansens kunskapssyn innefattade att utforska och förfina människans konstnärliga uttryck. Det kan vi inte med bästa vilja i världen påstå att dagens gymnasieskola gör, med ett undantag.

De som gillar att uttrycka sig med musik, bild, dans eller drama kan välja estetiskt program. Där får de ägna sig åt det de brinner för. Det är bara det att när det som de brinner för också ska mätas mot matriser som krystar fram kunskapskrav, händer det något med elden (eller lusten, ett ord som jag vet att många retar sig på, men som jag envist håller fast vid som en framgångsfaktor av flera).

Att i alla ämnen översiktligt, utförligt eller utförligt och nyanserat resonera eller diskutera är inte så roligt alltid. ”Jag ångrar nästan att jag valde estetiskt program, för det som var så roligt blir inte mitt intresse längre, utan ett skolämne som ska mätas i matriser som inte ens läraren tycker är vettiga”, säger den andra tonåringen. Det är mycket sorgligt tycker jag.. Vad vill jag då med detta? undrar du säkert med rätta.

Jo, under ett par dagar har frågan om det går att redovisa på andra sätt än i skriftlig form diskuterats på Twitter. Elever kan inte läsa och skriva så därför måste de lära sig det. Att redovisa genom dans eller bild utmålas som ett hot mot det skrivna ordet. Flum. Diskussionen blir kategorisk och polariseringen verkar självklar för det är antingen eller: bra eller dåligt, svart eller vittflum eller studieförberedelse. Koda eller skriva. Det handlar om rätt eller fel. Det är en trist diskussion: lärare, som följer läroplanens ord om variation och som utvecklar nya sätt att redovisa framställs som flummiga. Vi är ålagda att följa läroplanen. Därför borde diskussionen handla lite om den.

I den senaste upplagan har det skett en hel del förändringar som innebär att elever nu skriver uppsatser i ämnen som förut var praktiskt/estetiska. De ska redogöra utförligt och nyanserat vilket ofta sker i skrift, enligt min begränsade erfarenhet, med två tonåringar som gått i den reformerade grundskolan  och nu går det estetiska programmet. Det spelar ingen roll om du är en aldrig så skicklig musiker eller driven idrottare, för om du inte skriver utförligt och nyanserat om ämnets teori får du ett lågt betyg. Det ser jag som ett problem. Den här mängdträningen i skrivande (elever skriver nog mer än någonsin, faktiskt) borde ändå medföra det positiva att våra elever skriver väldigt mycket bättre än tidigare, åtminstone snart. Eller?

Att i skrift översiktligt, utförligt eller utförligt och nyanserat resonera eller diskutera om effekten av en analogi, en inledning till ett tal, hur vackert ett majackord på rätt ställe låter, eller om hur en rörelse skapas genom ett penseldrag är säkert viktigt, men inte om det sker på bekostnad av det egna uttrycket. Jag hoppas att elever också får experimentera med olika inledningar, penslar, ackord och liknelser och på det sättet utmana sin tidigare kunskap eller förståelse och till slut få syn på något.

Svenskämnet är oerhört studieförberedande nuförtiden.  När jag planerar den första kursen tillsammans med mina elever längtar många efter att skriva spännande noveller, dikter och, ja skapa med hjälp av språket. Men nej, konstaterar vi besviket när vi tittar i ämnesplanen, där står inte ett ord om egna uttryck. Vi ska läsa om, skriva om, argumentera för eller emot andras uttryck och tankar. Självklart är det viktigt men varför är det bara det som räknas? Med stora ämneskunskaper och didaktisk fantasi går det att (lite busigt) klämma in element av skapande, men det kräver fantasi, och i lärarens strävan efter att under tidpress  fylla i matriser och att skapa (!) en intresseväckande, aktuell och lustfylld lektion sker inte många mirakel. Men ibland tar elever egna initiativ som onekligen piggar upp: två av mina naturelever sjöng sina egenproducerade sånger som redovisning i engelsk språkhistoria respektive hyllningstal. En grupp redovisade kulturområdet i engelska genom först berätta om Ghana och sedan lära ut en traditionell dans. Flum eller underbara varianter på kreativa redovisningar?

Jag älskar ord, men också  dans och musik och bild och sömnad och drama. I renässanstanken ryms de alla och behöver inte ställas emot varandra. Inte kan vi släppa allt som har med känsla att göra som vore vi upplysningsmänniskor och bara läsa och skriva?  Vi behöver känna för att få anledning att tänka och uttrycka oss i skrift. Om elever ska skriva idrott kan de väl någon gång emellanåt få dansa svenska? Eller varför inte som här, kemi?

Bilden av John Benson (Flickr: Trinity Academy of Irish Dance)  CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

I luckorna letar eleverna

Vad sätter lärarna betyg på för grunder?

Det undrar några elever på Kungsholmens gymnasium i en artikel i DN den 13 mars i år och de är nog tyvärr inte ensamma om att undra.

Jag tror inte betygen överensstämmer med de kunskaper man får. Alla jobbar för ett betyg, inte för en kunskap. Betygen skulle tas mer seriöst om de användes mer som det är tänkt. Nu blir de mer som en stressande faktor.
Så säger Henrik Almén, en av eleverna.

Läs det där en gång till! Stressande faktor? Betygen är ju ett kvitto på kunskap, är inte det glasklart?

I artikeln berättar några gymnasielever om hur de uppfattar att deras lärare sätter betyg genom subjektiva tolkningar av kurskraven och utifrån egna modeller där provresultat i vissa (icke namngivna) ämnen varvas med utvecklingstankar i språkämnena.  De upplever också att en dålig dag kan påverka hela deras betyg. Elevernas i sanning kreativa strategier blir att anpassa sig till varje lärare på en rad olika sätt, som om de uppdaterat ”ett äpple till fröken”. Eleverna vittnar om stor osäkerhet kring betygssättningen och det är förstås mycket allvarligt.

Artikeln väcker frågor om hur det är tänkt: Vad kan relationerna mellan lärare och elever ha med det hela att göra, vad orsakar all denna betygsstress och hur hänger kunskaper alls ihop med (det subjektiva?) betyget?

Betygen och relationerna
Anpassat sig till olika lärare har nog elever gjort så länge lärare och elever funnits.  Det är inte heller unikt för skolan: jämför med lönesättande chef och anställd. Den som har makt över dig kan utmanas (riskabelt: kräver mod,  finess och goda relationer) eller strykas medhårs (riskabelt: lönsamt om det görs smidigt så det inte uppfattas som fjäsk). Gränsen är hårfin. Smaken hos den som har makten spelar in.

Ofta hör jag högljudda samtal i korridoren där elever luftar sitt missnöje (milt sagt) med ett betyg eller resultat: Nästan lika ofta är deras förklaring att de är helt säkra på att läraren hatar (!) dem. Känslan av att bli bedömd som person hänger nog bland annat samman med att det är så svårt att skilja på prestation och person när besvikelsen över att det inte gick som man hoppats gör så himla ont.

Det här betyder att hur vi pratar om kunskaper blir mycket viktigt: ”Jag ser att du kan, det visar du genom att … men det här har du inte lärt dig riktig än” är ett svar som handlar om kunskapsutveckling och inte om person till skillnad från Jag tycker att jag är värd…”  som är en vanlig elevfras i samtal kring betygssättning. Den frasen är ihålig. Det handlar inte om att vara värd. Alla är värda! Jag tycker att jag kan och det visade jag genom att..” har substans eftersom det handlar om kunskapen.

Kunskap som process eller produkt
Allvarligt talat, nog borde det väl vara fullständigt självklart för alla elever är att det är kunskaper som behövs i vidare studier, i arbete, i själva livet och kanske till och med i nuet som vi sysslar med?! Vi arbetar väl inte i en fabrik där vår främsta uppgift är att producera biljetter till högskolan (eller till arbetslöshet)?

Något som många fler än eleverna i artikeln känner igen är ett betygssystem som är fyrkantigt och svårtolkat, både vad gäller tillämpningen och tolkningen av orden i rutorna i kursmatriserna. Det är lätt att se matriserna som bingobrickor som ska fyllas i. Matriserna kan också liknas vid kartor, i det att de utgör en lika platt och märklig gestaltning av kunskap som kartorna av världen. Det kanske inte finns något bättre sätt att försöka kommunicera på, men jag undrar om vi verkligen ska göra det så ihärdigt. Den som har näsan i kartan riskerar missa stigen.

Att kommunicera kring kunskapsutveckling är bra och viktigt och betyget ska inte komma som en överraskning!  Det gör det inte heller när eleverna är delaktiga i sitt eget lärande.  Goda exempel, försök, utrymme för misslyckanden, återkoppling från lärare och andra elever, självvärdering, nya försök, ökad självkännedom, allt i en cyklisk rörelse, är grunden för kunskapsutveckling.  Det är att arbeta formativt. Det är inte gjort på en kafferast, och det är svårt att göra det optimalt i ett kurssystem som motverkar långa processer och därigenom progression. Vi behöver ett långsiktigare betygssystem: jag håller verkligen med Per Kornhall om att vi behöver återinföra ämnesbetygen. Det skulle lösa mycket. Betygsurval kanske inte är så självklart det heller och med intagningsprov till högskolor och universitet skulle fokus hamna på kunskaperna, inte på urvalet i sig.  Kanske orealistiskt idag, men vi kan väl få drömma?

Eleverna i artikeln säger att det är slutbetyget som avgör, men det stämmer inte riktigt. Det är det samlade betyget, alltså varje betyg från år ett i gymnasiet och framåt som räknas ihop. Det du inte kunde så bra på hösten i ettan när du fick E i första mattekursen, (men som du lärt dig i trean när du fick B i den sista) räknas in. Systemet med kurser innebär också att de steg som förväntas tas på två terminer behöver bli kliv år rätt håll. Inget utrymme för att halka, alltså. Visst är det feltänkt!

Stressen
För eleverna betyder detta sätt att bli bedömda på att de upplever att de måste prestera i varje given stund. De vågar inte fråga när de inte förstår,  av rädsla för att visa att de inte kan. Det omvittnar eleverna i artikeln och jag känner igen det, särskilt hos dem vi brukar kalla studiemotiverade. Så får det inte vara säger Skolverket, för det ska ges rikliga tillfällen att visa sina kunskaper. Och visst, i den bästa av världar vore det så, och och så är det säkert tänkt. Men vad händer när nästa steg är att matrisen med standardformuleringen ovanför ska fram för att allt måste visas och så gick det åt fanders med den diskussionen/provet och sen hann vi inte bedöma just samma sak en gång till för vi måste hasta vidare och den lika stressade läraren hinner inte med att genomföra, bedöma och matrisföra ännu en examination. Jo, de elever som redan kunde eller hade en bra får sina kunskaper bekräftade. De andra ser hur misslyckandet rasar det korthus som byggs av matriselement. Det skapar onda cirklar av stress.

Objektivt underbart
Till sist, är det över huvud taget möjligt undvika subjektiva betyg? Att beskriva vissa kvaliteter i få ord, låter sig inte göras så lätt: beskriv t ex kvaliteten hos en underbar dikt som drabbar dig och får tårarna att rinna utan att beskriva just det.  Att göra det helt objektivt är omöjligt, för vilka bilder får just dig att känna? Det finns mellanrum. Formuleringarna i kraven handlar om hur översiktliga, utförliga eller utförliga och nyanserade elevens diskussioner eller kunskaper är. Hur översiktlig är översiktligt och hur nyanserat är nyanserat? Kraven är ett försök att beskriva kvalitet, men de räcker inte för att beskriva allt, och där i luckorna letar eleverna efter svaren. Där kanske eleven som vet att du älskar Tomas Tranströmers poesi hittar något som verkar vara en nyckel.

Vi behöver verkligen ta elevernas signaler på stort allvar, för det de ser är viktigt för oss att känna till. Betygen har vi nu, men de får inte upplevas som ett lotteri, eller upplevas som separerade från kunskaperna, utan de måste vara en konsekvens av dessa.

Vi får inte betygsätta bort kunskaperna! Så är det inte i alla fall inte tänkt!

PS:
Kära elev!
Om du mot förmodan (eftersom du säkert har mycket viktigare saker för dig, ett prov i raden förmodligen) läst alls och i så fall ända hit: Härmed hintar jag om att jag bland annat gillar brasiliansk sextiotalsmusik, att dansa  och att plocka svamp. Ett äpple till denna fröken blir nog svårt att hitta. Men det vet ni ju redan. Och att jag gillar er allihopa!

 

Wikipediaprojektet: sluttampar och reflektioner (del 4)

 

av Giulia_Forsythe CC-BY-2.0
av Giulia_Forsythe CC-BY-2.0

Nu är wikipediaprojektet i mål,om det alls går att säga så när det handlar om en  lärprocess av det här slaget. Hur har det gått då? Två tredjedelar av eleverna har vid det här laget publicerat nya eller utökade artiklar och också utvärderat projektet. Några känner sig inte riktigt färdiga för publicering än av lite olika skäl, men de kommer de göra vad det lider .

Fler bidrag
Sedan det förra wikipediainlägget har de helt nya artiklarna Beta-alanin  8chan  420 (båtmodell) och Ljusarkitektur publicerats. Från så kallade stubbar har artiklarna Arbetstillstånd  Aaron Swartz  Sjöpungar Grätzelsolcell Subvention och Hosta utökats och en ny artikel blev underrubrik till huvudartikeln Träning, Träning i samband med musik.

Ett par dagar efter att artiklarna flyttat ut i artikelrymden är det roligt för skribenterna att se vad som händer med deras artiklar: Dels kan de se statistiken över antal besökare och dels ser de vad som händer i redigeringsväg. Ofta kommer någon okänd (eller känd) person och putsar till en länk eller språket lite grann i all välvilja.

Ett annat sätt att skriva, och att se på processen
En fråga som jag inte ställde i utvärderingen är hur det upplevs att skriva för en stor publik. Vi har diskuterat det i klassrummet och nog är det några som tycker det är lite pirrigt. En elev har valt att skriva en alternativ uppgift, för att hen tycker att det är jobbigt att skriva i Wikipedia. Flera har sagt att det känns märkligt att släppa ifrån sig något som inte är riktigt färdigt (t ex ett par av de som nu vill fila lite till). Ett viss mått av rampfeber förekommer, men också ett stort mått av stolthet när artikeln blir sökbar. De allra flesta har uttryckt glädje över att kunna bidra till upplagsverket de använder varje dag. Det känns meningsfullt, säger många.

Utvärdering
Eleverna som utvärderat är övervägande positiva till sin kunskapsutveckling. Här kommer några citat. Det jag ville veta var vilket mitt nästa steg ska bli, med tanke på det svåra nationella provet i april, och frågorna löd:

  • Hur bedömer du din kunskap att hantera källor: söka, läsa, sammanfatta samt infoga fotnoter?
  • Hur bedömer du din källkritiska kunskap?
  • Hur bedömer du dina kunskaper i att skriva faktatext?

jag tycker jag fått en mycket bättre förståelse över hur wikipedia fungerar och är upplagt, hur man skapar fotnoter och hyperlänkar till andra sidor och källor. jag har lärt mig hur man grundligt granskar sidor för att se vad informationen kommer ifrån och om den är bra nog att använda (källkritik). att skriva en faktatext är inget nytt för en naturare

Det sista underlättar förstås i ett sådant här projekt, och jag har inte heller behövt fokusera så mycket på språk .

Jag har även lärt mig att fotnotens placering spelar stor roll, är den före punkten hör referensen bara till meningen, är den efter sista punkten så är det en referens till hela stycket.

Jag använde mig av Nacka Gymnasiums biblioteks hemsida för att hitta bra databaser som man kan söka inom. En sak jag brukar göra när jag hittat en sida är att klicka vidare på nyckelord om det finns. Lite som att klicka vidare på de länkade orden på wikipedia.

Vikten av ett bra skolbibliotek kan inte nog understrykas!

Med detta projekt tror jag att jag har förbättrat mig i både källhantering och källkritik och även i att skriva faktatext.

Det känns så  bra att se att eleverna märker att lärande ägt rum!

Att använda fotnot är något som jag lärt mig. /…/ Nu har jag inga som helst problem med att använda det och anser att fotnot är den effektivaste och tydligaste formen av källhänvisning som jag någonsin har arbetat med.

Hittills har vi mest arbetat med referat och källa i texten i svenskan. De flesta som läser vidare i naturämnen kommer använda Oxfordsystemet till den här skribentens glädje, gissar jag.

Något annat kring detta som jag lärt mig är att det inte finns dåliga källor, utan alla källor kan vara bra i ett visst syfte.

Det är en intressant aspekt av källkritik som inte så ofta kommer fram och som tål att tänkas på. En dålig källa kan vara den bästa att få syn på källkritiskt tänkande kring.

Jag har läst många artiklar och sett hur andra skriver sina fakta texter så det har jag lärt mig mycket av

När jag besöker konstmuseer i England sitter blåklädda skolbarn i halvcirkel på golvet framför ett verk, med block och färger. Nyckeln till att kunna skriva olika texttyper är läsning av olika texttyper. Självklart kanske, men här finns mycket att tänka på för oss lärare.

Slutligen vill jag säga att jag gillade denna uppgift och rekommenderar dig att göra liknande uppgifter för kommande årskullar. En sak som kan förbättras är informationen hur man löser tekniska svårigheter när man kört fast i det tekniska

Digital litteracitet – det handlar om oss
Ja, jag kommer definitivt göra om detta i framtiden. Det som var svårast för mig var ju att jag inte kunde så mycket mer om själva wiki-redskapet än eleverna när vi började. Det kommer bli betydligt lättare för mig att ge teknisk support nästa gång, men jag kommer ändå inte vilja göra det på egen hand. Jonatans Wikipediakunskaper gav hela projektet styrfart. Lektionerna när han satt i ett hörn och stöttade har var guld! Det är extra roligt att en elev i ettan är ambassadör och expert. Eleverna i trean hyser stor respekt för hans kunskaper och många är de som har fått snabb och effektiv hjälp.

Skolbibliotekets 
Jag har sagt det förr, men det tål att mantras: skolbibliotekarierna Mia, Elisabets och Lisas kunskaper under artikelsökandet har varit ovärderliga. Eleverna har hängt i bibblan lika mycket som i klassrummet under lektionerna. Bakom kulisserna sitter också Sara med fler hos Wikimedia helt diskret och följer med, håller koll och hjälper till om något uppstår, oftast utan att jag ens hinner märka det. Jag har däremot sett nya sidor hos flera elever, som överraskat mig genom att gå igång på projektet med liv och lust, trots att det är kämpigt så här på upploppet i trean.

Jag tycker själv att det här var roligt samt att jag fått en ny bild av wikipedia. Förut trodde jag inte att det var vanliga människor som fick sitta och skriva faktatexter såhär

Det sista citatet gör mig så glad! Vi får vara med som medskapare och deltagare! Wikipedia är en community och nu är mina elever del av den! Deras digitala litteracitet har ökat på flera sätt. Källkritik är viktigt, att hitta i informationens snårskog är viktigt, och att vara producent och inte bara konsument är avgörande. Några säger att de kommer fortsätta att skriva på Wikipedia på egen hand. När de kommer till ett universitet som har förstått fördelarna med detta sätt att skriva vet vi vilka de nya ambassadörerna blir.

Och du, om du vill pröva finns det massor att stöd att få: här är en sida där du som lärare kan gå in och titta! Wikipedias träning för pedagoger är bra att hålla sig i!

Maja Larsson, bearbetad av Sara Mörtsell cc by-sa
Maja Larsson, bearbetad av Sara Mörtsell cc by-sa

 

När moroten blir piskan

I morse läste jag Sven- Eric Liedmans mycket läsvärda inlägg i DN kultur: Nya betygen, en dumhetens triumf. Läs den! Den fångar kompromissen om betyg i år fyra på kornet. För hur kan vi tolka det som något annat än dumhet (eller makthunger) att gå emot en hel yrkeskår och all den forskning som gjorts i modern tid? Att dessutom bolla vidare försöket till kommuner, som styrs av mer eller mindre pedagogiskt insatta politiker är ansvarslöst. Åtminstone i min kommun har kommunstyrelsens ordförande redan bestämt sig för att delta och det verkar inte alls bli skolorna som väljer om de vill delta. Är någon förvånad?

Om vi för en stund leker med idén att yttre motivation fungerar och att vårt beteende alltså regleras av positiv respektive negativ stimulans, finns det all anledning att fundera på hur den typen av stimulans fungerar i förhållande till kunskapsutveckling. Den nötta metaforen morot och piska får duga.

En viktig skillnad mellan moroten och piskan är att moroten erbjuder en riktning. Det som lockar ropar kom hitåt! Piskan å andra sidan saknar all precision och den kräver strama tyglar: den som piskas försöker till varje pris ta sig ifrån smärtan. Att sparka bakut, att skena vilt in i skogen eller att spela död är alternativen.

Om man ropar kom hitåt och gör det medan tid är,  för annars är din framtid för alltid förstörd! Och du,  ta för allt i världen inte en omväg via en existentiell utvecklingskris för då blir allt försent! riskerar den där moroten uppfattas som en piska. Det gör den av oerhört många elever som är gamla nog att få betyg i vårt system. Du (får för dig att du alltid) måste prestera på topp för annars kan du inte välja vad du vill när du väl kommer på vad du vill, mer specifikt än få ett meningsfullt arbete, ett arbete över huvud taget, ja vad som helst så du inte faller i den avgrund du blir allt medvetnare om. Hjärnstress är farligt och fullkomligt kontraproduktivt för lärande. Det vet du, och det stressar dig ännu mer.

Det är oerhört sorgligt att se hur samma ungdomar som en gång i tiden började sin skoltid med kunskapsiver kommer till gymnasiet, redan ganska slitna efter att ha pressat sig till betyg som oftast tog dem till det program och den skola de ville. Väl framme mals  lusten, orken och motivationen till studierna gradvis ned, eftersom ALLT handlar om betyg hela tiden i varje given kurs, och så oerhört lite handlar om att vara en lärande människa på en livslång bildningsresa.

Vi vet att piskan inte fungerar motivationshöjande i något sammanhang , undantaget populärkulturens vurm för BDSM, som ju knappast har med kunskapsutveckling att göra. Moroten kan fungera i sammanhang som inte omfattar kognitiva färdigheter t ex att trava kartonger snabbt eller som i exemplet i Dan Pinks tal nedan, att öva sig i att träffa ett basketmål. Det är inte att förakta, men det är en annan slags aktivitet än abstrakt tänkande. Det som fungerar som motivation för att lära är inre motivation, viljan att bli bättre/lära sig mer, och inte minst mål och mening. Har du inte läst eller sett  Pinks sammanfattning av sin bok Drive, The Surprising Truth About What Motivates Us, är de tio minuter den tar värt det!

PS. Jag tror inte att Jan Björklund är dum, utan att han är mycket medveten om vad han lägger i vågskålen och att han alltså ser mål och mening med det hela  i sin politiska övertygelse om hur ett gott samhälle ser ut. Det i sig är sorgligt, men alternativet, att han faktiskt inte förstår det orimliga i att tro att något gott skulle komma ur tidigare betyg vore så oerhört konstigt.